#378 Fires on the plain

Fires on the plain eller Nobi, 1959. Regi av Kon Ichikawa, manus av Natto Wada efter en roman av Shohei Ooka.

Krigsfilmer i sig bruka ofta följa soldater som ska göra farliga uppdrag som att spränga en bro, rädda någon (kanske Private Ryan) eller ta en kulle. Krigets galenskaper har också visats upp i många sammanhang såsom i Kubricks Paths of glory, Klimovs Come and see eller för all del i Almans Mash.  Här har vi dock en total avsaknad kring vad som i vanlig mening menas med krig, utan vi följer en japansk soldat, Tamura (Eiji Funakoshi) som blivit utkastad från sin pluton då han fått tuberkulos. Efter att sjukhuset blivit bombat så liksom driver han runt bland alla utslagna och ensamma förlorare som den japanska armen har blivit. Filmen utspelar sig i Filipinerna i mars 1945, och läget där verkade inte särskilt muntert. Japanerna är sjuka, bokstavligen utsvultna och saknar helt kontakt med någon som helst ledning. Soldaterna säljer allt de har, de dör i drivor av sjukdomar eller bomber. Inte under hela filmen avlossas det något skott mot amerikaner utan kampen handlar mest om att överleva. Inte mycket till kamp är det heller, de flesta har regenererat till ett slags vandrade grönsaks-status där de mest bara står, går, dör eller sitter utan varken någon större mening eller mål. 

Tamura har fått order om att lägga in sig på sjukhuset och om det inte går så ska han begå självmord med sin handgranat. Men orders i detta läge verkar inte så många bry sig om, och det gör inte Tamura heller utan letar runt efter mat som alla andra. Filipinerna har ju som bekant viss lokalbefolkning som folk lite håglöst verkar skjuta till höger och vänster, inte direkt utav grymhet utan snarare utav någon slags utmattad förvirring. Det blir därför inte helt förvånande då även dem börjar skjuta soldater vilket blir en ytterligare källa till tråkigheter. 

Hur ska man ge upp på ett bra sätt då? Ska man vifta med vita flaggan, nja - dom verkar ju bli skjutna både framifrån och bakifrån så Tamura ger upp på idéen utan bara håller sig på landsbygden. 

Så Fires on the plain var både intressant och stundtals gripande. Den är en tvättäkta feel-bad film utan några större trevliga avbrott. Det är död av både liv, värdighet, religion och lojalitet. Den är fin men kanske också lite enahanda. Det blir en stark: 

#366 The Atomic Submarine

 The Atomic Submarine, 1959. Regi Spencer Gordon Bennet, manus av Orville H. Hampton

Vad som var kul med 50-60 talsskräckisar var just hur tidsandan var så otroligt påtaglig. Det är onda ryssar, det är ryndracet eller som här atomubåtar. Vad som var trist var att många av de amerikanska dussinskräckisar var så oläskiga, och faktiska ganska långtråkiga. Man hade helt enkelt varken budget eller idéer för att göra hela filmen kul att titta på, utan lade allt krut på sista kvarten se exempelvis The Blob, Fiend without a face eller First man into space. Visst finns det undantag som fin-fina Night of the hunter och Dracula ska ju också vara bra men visst finns det en trend. 

Här har vi i alla fall en ubåt, en atomubåt dessutom som ska utreda mystiska båtsänkningar vid nordpolen. Det hamnar på jakt efter ett mystiskt underjordiskt tefat som liksom hela tiden försöker gå till attack och sedan fly iväg. Är det utomjordingar, ryssar eller något annat, mystisk är det ivarjefall. Men besättningen är modig och går till attack och på slutet bordar de det mystiska skeppet. Då blir den här sega historien lite roligare med en skurk som ser ut som en klubba med ett fastklistrat öga. Tyvärr skapar effekterna inte så mycket spänning utan mer något som liknar moderskänslor. Jag tänker på en massa söta praktikanter som lekt med Papiermache och mossa för att göra alla tacky grejer på skeppet, dom är ju så duktiga! Fast mest duktiga-för-att-vara-underbetalda-praktikanter mer än quit-your-day-job duktiga. 

 Atomgrejen då? Att få in lite atom i filmen var verkligen en sistaminuten grej. Det finns i titeln och ibland tittar karaktärerna på en radioaktivitetsmätare på väggen och säger "The radioactivity is going up" men i övrigt så är detta en ubåtsfilm och inte en atomubåtsfilm. 

Vad som var bra med filmen var att den var kort, bara 105 minuter, men vad som var dåligt med den var att 105 minuterna kändes som så mycket mer. Efter en stunds tittande var jag säker på att jag tittat minst 105 minuter men då jag kollade på var det visst bara 41 minuter och det säger ju något...

Så, kul sista kvart men i övrigt forget-about-it. 

#365 First man into space

First man into space, 1959. Regi av Robert Day, manus av John Croydon, Charles F. Vetter och Wyott Ordung

1961 blev Jurij Gagarin den förste människan i rymden. Det måste ha varit jättespännande och kanske även mer så om han hade sett denna dystopiska film före han flög upp. För First man into space som gjordes ett par år före den riktiga rymdresan visar en ganska dyster bild över hur rymdäventyret kunde sluta. Annars är set-upen ganska bekant från andra amerikanska filmer, vi har piloten som är en talangfull och risksökande kille och hans motpart på ground control som tycker det viktigaste är att följa reglerna. Här är dom dessutom bröder vilket ökar dramatiken. Den vilda brodern bestämmer sig under en testflygning att bara skita i säkerhetsreglerna och flyger upp i himlen . To space! Han liksom vänder en bit upp och försöker ta sig tillbaka. Det kommer dock meteoritdamm och till slut blir det någon slags krash. Oh, no. 

Allt som inte dödar härdar säger ju folk ibland och här både stämmer det och inte. För vår favoritpilot dog inte, men han verkar bytt ut sin hud mot stendamm. Hans attityd verkar också gått från glad och äventyrlig till arg och blodtörstig. Jätteblodtörstig. Och jätteförvirrad. Medans polisen, militären och hans flickvän försöker hitta honom så dricker han blod från kor, en blodbank, från poliser och från en stackars tjej på väg hem från jobbet. Varför då? Jo för att kosmiska strålar och metabolism och eh, det var krångligt och ganska så sökt. 

First man into space är alltså lite av en B-film. Det finns tydliga inspirationskällor till den första generationen av monsterfilmer såsom Frankenstein eller Creature from the black lagoon. Vad som gör denna film extra kul är just att den så tydligt anspelar på rymdhetsen mellan USA och Sovjet - och på den naturliga osäkerheten på om rymden ens var en möjlig plats att vara på. 

Söt och ganska underhållande. Trots (eller tack vare) den uppenbara b-filmskänslan så når den upp till en hedervärd:

#314 Pickpocket

Pickpocket, 1959. Manus och regi av Robert Bresson.

Michel (Martin LaSalle) är en ficktjuv. Han är lite av en rookie på området och glider runt Paris och snor åt sig plånböcker av förvirrade män i kostym. På 50-talet verkar alla ha exakt samma kostym och samma plånbok som de har i samma ficka vilket gör jobbet lite enklare än vad det är idag med alla olika sportjackor, manpurses och luvjackor. Han verkar ha ett ganska högt ego och liksom föreläser för en polis(!) på en bar om att vissa, överintelligenta män borde ha rätt att bryta mot lagen för att de liksom är bra för samhället ändå. Han tycker (surprise!) att just han är en sådan man som förtjänar allt och på något sätt är lite bättre än alla andra.

Mest består filmen av voiceovers om hur han tränar, hur han rånar och hans relation till Jeanne(svenska skådespelerskan Marika Green) och hans kompis Jacques (Pierre Leymarie). Det händer inte så mycket, han åker fast, han lär sig sno klockor och han får en tjuvkompis och lite sånt.

Bresson har ju en speciell stil. Skådespelarna får repetera sönder varje scen och sedan ta en miljon tagningar av varje scen tills de får den där uttråkade robotstilen Bresson så mycket gillar. Idag var jag uppenbarligen not in the mood för Bresson och kände mig stundtals ganska uttråkad. Filmen var dock bara en timme och en kvart vilket var ett plåster på såren.

Cashen den tas

Är du en tjuv?

Filmen förbjöds under några år i Finland då man var orolig över att det visades upp lite väl tydligt hur man skulle kunna bli en bra ficktjuv, men 1965 ändrade man sig och fick då till slut se detta lilla spektakel.

Det är en massa scener med ficktjuveri som är lite vackra på något sätt, speciellt där flera tjuvar tillsammans samarbetar som i en dans för att lägga beslag på franska plånböcker och klockor.  Men överlag så var Pickpocket, trots sin klassikerstatus bara ett meh.

#239 The Lower depths

The Lower depths eller Donzoko, 1959. Regi av Akira Kurosawa, Manus av Maxim Gorky, Akira Kurosawa och Hideo Oguni.

The Lower depths eller Les bas-fonds eller Natthärbärget, 1936. Regi av Jean Renoir, manus av Maxim Gorky, Yevgeni Zamyatin, Jacques Companéez och Jean Renoir.

Dåså, ännu en double feature, denna gång av Maxims Gorkis pjäs Natthärbärget som handlar om ett gäng slitna trashankar som lever i samhället absoluta bottenskikt. I Kurosawas tolkning ligger platsen i en stor grop utanför staden där folk slänger sina sopor... Men även en grop har kungar och tjänare, framgång och motgång eller nederlager och triumfer. Men mest misär såklart. Alkoholstinn misär. För visst har man sett filmer med alkoholister innan men här är ju nästan hela ensamblen på 12-13 gravt alkoholiserade - utan att själva se de som något större problem. Originalpjäsen vilar tungt på ensamblen som helhet, medans både Renoir har med sin favorit (Jean Gabin) och Kurosawa sin (Toshiru Mifune) och beeffat upp deras roller litegrann vilket funkar fint. Renoir har dessutom skrivit till ett helt nytt avsnitt där Gabins karaktär rånar en beron som han sedan blir vän med, och som i sin tur hamnar på samma härbärge då hans spelproblem eskalerat för snabbt och hans palats gotta go.

I grunden handlar livet på härgärget om livet, meningen med livet, om man kan förändra livet eller om man ens bör försöka. Trots att karaktärerna är många så kommer man i Kurosawas version in dom på livet, varje människa har sin historia, och trots att de är på botten av samhället finns det alltid någon de kan sparka ner på av olika skäl. Även om de finns empati och kärlek så finns det också psykisk sjukdom, bristande inlevelseförmåga och en ganska passiv inställning till sin livssituation.

Hos Kurosawa är figurerna mer slitna

Hos Renoir är ljussättningen mer "uppenbar"

Renoir är ju vem han är så hela kalaset är lite trevligare i hans tolkning, det är mer hopp, charm och kärlek och ett budskap om att vi har alla gemensamma intressen. Inget ont om det, men i mitt tycke så var Kurosawas version lite mer gripande i sin hopplöshet och depresivitet. Båda får dock ett:

#232 A Story of Floating Weeds/Floating Weeds

A Story of Floating Weeds/Floating Weeds, 1934 + 1959. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Yasujirô Ozu, Kôgo Noda och Tadao Ikeda.

Dagens rätt är två varianter av samma film, av samma regissör som 1959 gjorde en remake av sin stumfilmsversion från 25 år tidigare. Floating weeds eller Ukikusa som det blir på japanska är en slags nedsättande term för resande skådespelare som turnéar runt och spelar. I detta fall får vi följa Kihachi (Takeshi Sakamoto, Ganjirô Nakamura) som kommer till en sömnig by för att spela deras samuraj-melodram för en sisådär engagerad publik. Men Kihachi har en hemlighet, och det är att hans son bor i byn, medan sonen tror att han bara är en farbror. Men när han besöker sin son så startar också en rivalitet mellan hans nuvarande älskarinna och mamman till Kihachis son. Ett vapen i den arsenalen är att skådespelerskan mutar en yngre skådis att förföra sonen, vilket leder till allsköns elände...

Tempot är ganska lågt men det blir aldrig tråkigt, tvärtom så känns karaktärerna mänskliga och relaterbara. Det finns inga skurkar eller onda figurer, bara människor som gör så gott de kan när de riskerar att förlora det lilla de har.

Lite kymig stämning

En skådespelare ställer till det

I den tidigare versionen glider han omkring med en huvudduk i nästan hela filmen. 

Versionen från 1959 har (förutom färg och ljud) mer genomtänkt foto och finare bildkompositioner. Men det är ändå tydligt att Ozu redan 1934 (vid 31 års ålder) hade hittat sin stil. Med långsamma klippningar och en kamera som alltid utgår från typ knähöjd. Hans kamera rör sig aldrig. Vi får inga panoreringar, inga tracking shots eller något sånt. Det finns inte ens några klippningsvarianter som dissolves utan endast raka klipp mellan en bild och nästa. Det ger mig en ganska meditativ känsla där man liksom knyts in i karaktärernas värld - och då behöver man inga explosioner för att hålla uppe intresset...

För mig så slog den tidigare versionen hårdare, relationerna där är mer intrikata där det gäller både Kichiro och hans flamma. De är båda där föräldrar och egna kännande människor, medans de i den senare versionen mest agerar som föräldrar. Sedan är jag ju förtjust i berättande där man inte fokuserar så hårt på dialogen och där vinner ju naturligtvis stumversionen.... Stumfilmsversionen har också en del fungerande humor - medans "nya" versionen har ett par mindre ofräscha aspekter, som att en tjej i staden finns bara med för att alla ska skratta åt att hon är så ful och att kvinnorollerna generellt är mer tillbakadragna.

1959

1934

#196 Hiroshima mon amour

Hiroshima mon amour eller Hiroshima - min älskade, 1959. Regi Alain Resnais, manus av Marguerite Duras.

Alain Resnais hade nyligen gjort Natt och dimma som kretsar kring förintelsen och fick sedan uppdraget att göra någonting om Hiroshima, men vad? Många uppslag i papperskorgen senare så så utvecklades filmen från en resonerade dokumentär till något annat -  en fundering kring minne, glömska och förbjuden kärlek.

Jag hade dock ganska låga förväntningar efter att minnet från pistolteaterns pekoralversion av filmen. Trots att det var 20 år sedan jag såg den minns jag den överpretensiösa stilen, de högtravande manuset och den krypande känslan att: "Snälla ta slut snart!". DN var dock mer förtjusta och gav uppsättningen en +++, vilket var minst två plus för mycket. - Anyhow, jag ska sluta noja kring en 20 år gammal teaterföreställning och istället hugga in på en 60 år gammal  film.

I början Hiroshima mon amour så följer man ett par som nyligen möts, blivit passionerat förälskade  men snart kommer att skiljas åt, och när man är med någon från en annan värld så kan man ju faktiskt släppa mer av sin fasad och bara upptäcka varandra och öppna upp sig själv. Båda har ett tungt bagage som de inte kunnat ta hand om.

Mest fokus är kring vad svårt det är att förstå vad andra upplevt, - i Frankrike och i Japan. Hon(Emmanuelle Riva) har kommit till Japan för att spela in en film och har sugit upp all information om Hiroshima och bomben, hon har sett museét, bilderna, souvenirbutiken och de sönderbrända balkarna men kan ändå inte riktigt fatta hur det var. Hon har också sin förbjudna historia, om förbjuden, dömd kärlek. I varandras armar öppnar de upp sig för varandra och försöker minnas, men tillbakablickarna är fragmenterade och virriga. -Vad kan man komma ihåg av tillfällena som var så där enormt överväldigande, minns man vad som hände eller vad man kände? Och hur hanterar minnen som man inte har fått prata om?

Starkt sidoljus, som av ett starkt ljussken fast det är sent

Man kan se men ändå inte förstå

Hon minns tillbaka (med samma gripande fingrar)

Nä

Ibland är det bäst att glömma

Fotot är vackert med en fin poetisk stämning och berättelserna och bilderna är konsekventa och meningsfulla utan att vara för svår (men visst kan vissa tycka att den är pretentiös). Skådespelarna är bra men Hiroshima mon amour lever mest på sitt foto och den mästerliga klippningen (Där Chris Marker var en av klipparna).

#148 Ballad of a soldier

Ballad of a soldier eller Ballada o soldate, 1959. Regi av Grigoriy Chukhray, manus av Grigoriy Chukhray och Valentin Ezhov.

Sovjetisk filmindustri och en stor del av samhället var i krigs-mode en bra bit in i 50-talet tills Chrusjtjovs upptining under 53-58 gjorde att arbetslägren tömdes och möjligheter att för konst och kultur blev lite friare. Man behövde inte längre bara göra social-realistiska dramer som visade de starka arbetarna och de lojala partihövdingarna utan kunde köra lite mer feel-goodfilmer som denna. Men det är ju inte direkt någon samhällskritik här utan vi får följa en ytterst godhjärtad och rar krigshjälte som fått permission för att besöka sin mamma.

Men i början får vi se den enda vägen som går ut från den lilla byn där han växte upp, mamman står där och ser stoisk och moloken ut. Berättarrösten säger att filmen vi får se är en film om en av alla kämparna som drog iväg och ligger begravd som "okänd" långt hemifrån. Då detta öde säkerligen var väldigt vanligt för många ryska familjer så förstår man att man fick göra ett ganska inställsamt porträtt av denna folksoldat. På vägen hem möter han olika sovjeter med olika bekymmer som: ledsen man med amputerat ben, soldat som vill hälsa hem tills in fru, ukrainare som håller på att brinna inne och till sist en bondtjej som råkar ta fel tåg. Kärleken spirar lite men eftersom det är en rysk film så går det inte så bra (sen dör han ju också- fast det är efter filmen). Han ställer så mycket upp för alla som man frågar sig om han nånsin hinner komma hem till mamma, och här blir det faktiskt riktigt fint!

En man av folket!

En charmör av folket!

Filmen har en hel del charm och bra partier, och för sovjeterna var det säkert skönt att kunna diskutera vad krig gör med våra relationer hemma och hur fysiska och psykiska skador, ibland i kombination, kan få tunga konsekvenser(vilket ju borde vara självklarheter).

Både denna och den nyligen sedda The cranes are flying har stridsscener i sig - men helt utan synliga tyska soldater, båda har ett expressionistiskt foto, fruar till soldater som har affärer, patrioter och smitare, tåg och kvinnor som springer bredvid tågen och båda filmer tar också upp en del av eländet som allt förde med sig. Så lite av en trend ser man allt...

# 251 Shadows

Shadows, 1959. Regi och "manus" av John Cassavetes.

När eftertexterna går igång så dyker det upp ett "The Film You Have Just Seen Was Improvised", och visst, det är inte bara jazzen i filmen som flyter fritt utan också livet för några mid-twentieskaraktärer på Manhattan. Strukturen och sättet karaktärerna pratar på skiljer sig ganska så rejält från samtida Hollowoodfilmer som Ben-Hur eller Some like it hot, och ligger nära i stilen den franska nya vågen som vid denna tid mest var en fransk ny krusning på vattnet. Men till skillnad från exempelvis Godards filmer så är fokus ändå på mänskliga relationer istället för någon slags abstrakt konstsjälvreflektion(pust). Anyhow, i centern har vi Lelia (Lelia Goldoni) som träffar en kille (Anthony Ray) som i ett antal både roliga och sorgliga scener flyr från hennes tråkakademiska pojkvän för att få ihop det... Men när han får träffa hennes bror, som är svart, så blir det plötsligt en kymig stämning.

Lover, brother och en blyg manager

Hennes andra bror kollar in konsten

Ja, hon har en bror till som verkar uttråkad. Han bråkar runt på jazzklubben, han super, raggar och åker på spö. När solen går upp verkar all hans glädje försvunnit, och han svär att inte gå ut igen - vad det nu är värt...

Sedan det här med improvisation får man väl säga var en sanning med modifikation. Arbetet började i workshops som utfördes av Cassavetes, i stort sett med oerfarna skådespelare som utvecklade situationer och relationer som inspirerade honom att göra en insamling för bidrag till att finansiera en oberoende film om "nutidens" liv och leverne. Filmen hade en olycklig premiär 1958 som resulterade i en förvirrad och missnöjd publik. Cassavetes svarade på bemötandet genom att skriva in några fler scener och försöka styra upp den röda tråden.

Intressant och bra, det blir:

#84 Good morning

Good Morning eller Ohayô, 1959, regi av
Yasujiro Ozu, manus av Yasujiro Ozu och Kôgo Noda.

Min första Ozu-film är tydligen inte alls representativ för hans verk. Jams filmer ska ju vara försiktigt återhållsamma och meditativa, här har vi istället hotfulla försäljare och pruttävlingar.

Filmen cirkulerar kring ett område med radhus i en förort till Tokyo. Handlingen börjar med att de lokala fruarna dras in i debatt om vem som förskingrat deras klubbavgifter. anklagelser skvallras fram åt höger och vänster, "har inte fru Tokoama nyligen köpt diskmaskin, dyra grejer har jag förstått det som?" och lojaliteter överges och handlingar misstolkas. Karlarna, å andra sidan, är på den lokala baren och super istället.

Det andra huvudtemat är pojkarna som vägrar prata innan föräldrarna köper en tv. Men när man inte får prata blir ju allt svårare och till slut så tvingas de att stjäla ris från en granne när de blir hungriga...

Ozu har ju en speciell stil, som påminner lite om Wes Anderson (eller vice versa?)

Ingen kamerarörelse alls

lågt perspektiv, med figuren i centrum

Dialoger filmas rakt framifrån, "Heeeej"

"Heeeej på dig, fint väder eller hur?"

Färgscheman och mönster går igen väldigt konsekvent, titta exempelvis på gardinen och jämför med knivdamens kofta, eller hur samma färger finns på den blå dörren och skidorna... Jag är en fan av välkomponerat foto och här fanns det hur mycke som helst att hämta. 

Karaktärerna var också fina, och jag skulle gärna tagit en uppföljare, men sånt sysslade inte Ozu med...

#48 Black Orpheus

Black Orpheus eller Orfeu Negro, 1959, regi av Marcel Camus, manus av Jacques Viot, från pjäsen Orfeu da Conçeicão av Vinicius de Moraes.

• I Rio är det alltid Carnaval!
• Alla är glada hela tiden
• Folk må vara fattiga men aldrig ledsna
• Om man pussar affärsinnehavaren blir allt gratis
• Folk bara slänger sina ägodelar i marken för att dansa Samba -sisisisi!
• Alla vuxna och barn kan fotbollstrixa på imponerande maner
• Alla kvinnor är mellan 17-30 

Det kom ju en tecknad film som hette Rio för några år sedan och den kändes klart mer trovärdig i sin skildring av Brasilien (trots att de flesta större roller var talande fåglar). Det kanske är att jag har sett en massa samba i filmer och serier innan och inte tyckte att det var så spännande för här var det oändliga tagningar på glada människor som dansar med Sambaklänningar. 

Handlingen är en remake på den klassiska sagan om Orfeus och Euridice. Orfeus är en snygg busschaufför och Euridice är osäker landsortstjej som har dragit till Rio för att komma bort från sin make. Alla dansar runt henne, men ska hon öppna upp sig eller inte (hon kommer bli en sambadrottning på slutet!). Men i början är hon rädd, hon råkar gå in i en blind man som lugnar henne: "I can feel your heart beating... like a trapped bird" säger han... Men hon träffar Orfeu och Yada yada yada, kärlek, lite strul med hans ex, love och ett påklistrat tragedislut.

Enligt Barack Obama är detta hans mammas favoritfilm, även om han inte är lika imponerad. Från "My father had a dream":

I suddenly realized that the depiction of the childlike blacks I was now seeing on the screen, the reverse image of Conrad's dark savages, was what my mother had carried with her to Hawaii all those years before, a reflection of the simple fantasies that had been forbidden to a white, middle-class girl from Kansas, the promise of another life: warm, sensual, exotic, different.

Nja, jag går nog hellre igång på Sci-fi eskapism än Brasilienvarianten. Men till slut tog filmen slut, hejdå vi ses aldrig igen:

#5 Les quatre cents coups

Denna brukar ju komma högt upp på olika försök till filmkanon-39:e plats på listan över världens bästa filmer i Sight and sound förpliktigar.

Man följer Antoine som är en pojke i Paris, han bor med sin mamma och pappa i en liten lägenhet. Pappan har han en hyfsad relation medans mamman kännes sig fast i det ruffiga livet och skaffar sig en rikare älskare. Filmen centrerar helt kring antoine, som är är tuff, ledsen, busig, melankolisk och fundersam på hur man ska ta sig fram i livet. Efter ett småbrott blir han fasttagen av polisen och blir förhörd i omgångar. De scenerna är fantastiskt fina och sorgsna.

Jag hade inte sett denna innan och blev ganska tagen av den. I vissa produktioner lägger man inte så stort fokus på barnskådespelare, men här har man lyckats...



Betyg: Topp!