#75 Chasing Amy

Chasing Amy, 1997, manus och regi av Kevin Smith.

Ja, Kevin Smith verkar ju vara lite av en husgud för många slackeramerikaner. Han är stor, han gillar serier och superhjältar och han verkar uppriktigt trevlig i intervjuer. Men är alla hans filmer något att hänga upp i julgranen eller är det bara Clerks som håller?

Chasing amy handlar om en snubbe (Ben Affleck) som ritar en serie med en annan snubbe (Jason Lee), Ben Affleck-snubben blir kär i en tjej(Joey Lauren Adams) som är lesbisk och hon blir raskt kär tillbaka! Men hon har haft ett vilt sexuellt liv innan de blev ihop(både med män och kvinnor) och som konservativ man stör sig Ben Affleck-snubben på det, rumskompisen stör sig ännu mer. Nu kort sidenote om  Joey Lauren Adams, hon ska vara charmig i filmen och hej tusan vad hon jobbar på det, det fnittras, putas med läppar och har sig, vilket leder till att jag tyvärr stör mig ganska mycket. Sedan är hon ju väldikt lik Renee Zellweger, som Kevin Smith borde castat istället...

En kul grej med Chasing Amy är alla 90-talsgrejer som flanellstjortor, grungemusik och Henrik Schyffert-skäggväxt...

En annan grej som känns lite daterad är scenerna från Comic-con. 1997 var alltså serietidningsfolket lite underdogs, de har sina tidningar och hjältar men är lite utanför. Nu har ju minsta obskyra seriefigur filmatiserats och skaparna vadar i cash och prestige.

Jason Lee är den som räddar upp filmen från absolut bottennivå, men bara knappt. Kärlekshistorien är otrolig (Man har svårt att se att någon skulle bli kär i denna trista Ben Affleck-karaktär), resonemangen kring sexualitet känns ganska gammeldags och vi bjuds på alldeles för många långa monologer...

#47 Insomnia

Insomnia, 1997, regi av Erik Skjoldbjærg, manus av Nikolaj Frobenius och Erik Skjoldbjærg.

Jonas Engström(Stellan Skarsgård) är en svensk polis som hamnat i problem, han har haft sex med ett vittne. Nu tvingas han precis som Ernst-Hugo Järegård i Riget jobba i ett annat skandinaviskt land. Som mordutredare skickas han till nordnorge för att lösa ett mordfall på en ung kvinna. På tåget sitter han och tittar på fotot på hennes kropp, och börjar sedan klottra förstrött på bilden.

Jonas är känslokall och ganska osmaklig men med sig har han en Jon Skolmen-polis. Jon Skolmen- polisen är vänlig och käck och lyckas balansera upp Jonas butterhet, gott så. Men ganska snart kommer poliserna mördaren på spåret och Jonas råkar skjuta ihjäl sin kollega. Han deppar ihop, han ljuger för sina kollegor, han kan inte sova. Det är ljust överallt, sakta blir hans sömnlöshet mer påtaglig, han känner inget, vill bara därifrån (Norskjävlar!). Gärningsmannen har dessutom sett honom skjuta sin kollega och Jonas tvingas därför sätta dit en lokal kille för brottet, för annars kommer han åka fast själv.

Mycket toner i blått, och en Keanu Reeves-affish

Det är ljust, överallt. Sömnbristen tar ut sin rätt. Jonas tappar perspektiv på tiden, han tycker kattungar är vidriga, han nästan våldtar en hotellreceptionist, han skjuter ihjäl en hund, han tafsar på en 15-årig tjej. Trots detta är den stora skurken mördaren, han verkar ständigt gå omkring med ett leende på läpparna och en ganska taskig kvinnosyn.

Här är dom i en bergbana, det är ljust ute

När snaran kring männen dras åt så faller deras samarbete samman och de går på en ömsesidig jakt på varandra...

Lite senare regnar polischefen beröm över honom, över att han aldrig ger upp, över att han har en mästerlig instinkt. Men han reser sig bara upp och lämnar rummet, filmen är slut.

Visst, filmen är genomtänkt både visuellt (ljusstark, kalla toner) och tematiskt men för mig lyfte den ändå inte riktigt. Kan bero på att jag är trött på buttra, manliga svenska poliser? Hm, betygskalan har inget riktigt mittenbetyg, kändes som en bra idé för att jag skulle tvinga ur mig lite mer subjektivitet men nu känner jag att tre-betyg är ganska bra ibland ändå. I brist på det blir det ett kallt:

#45 Taste of cherry

Taste of Cherry, 1997, regi och manus av Abbas Kiarostami

Då är vi inne i en lite arty del igen. Jag har hört talas om Kiarostami men aldrig sett något förrens idag, så here we go. 

Badii(Homayoun Ershadi) cruisar runt i sin Range Rover och spanar. Han tittar mot alla unga män som söker jobb och till slut hittar han en lämplig person(en ung soldat) att plocka upp. Soldaten är pank och verkar intresserad av jobbet som Badii erbjuder men han skulle gärna vilja veta vad exakt han ska göra... Bilresan fortsätter mot ödemarken medan soldaten blir mer och mer orolig över vad han kan tvingas göra. Som tittare lutade jag i varjefall åt att det var något sexuellt men när bilen till slut stannar bredvid ett körsbärsträd uppdagas sanningen: Badii vill ta livet av sig. Han tänker ta piller och vill att någon tittar till honom nästa dag för att se om han är död och i sådana fall lägga 20 spadtag jord över honom. Soldaten vet inte vad han ska tro på och väljer att bara kuta iväg rätt ut i ödemarken. 

 Större delen av filmen ägnas åt att Badii försöker hitta villiga kandidater till jobbet, bland annat en som studerar till imam och bara reciterar korancitat för honom om varför han inte ska ta livet av sig. Man får aldrig reda på varför han vill ta livet av sig, när studenten frågar blir det bara:

It wouldn't help you to know and I can't talk about it. And you wouldn't understand. It's not because you don't understand. But you can't feel what I feel. You can sympathize, understand show compassion. But feel my pain? No. You suffer and so do I...... You comprehend my pain but you can't feel it. That's why I ask you to be a true Moslem and help me. Can you?

På det viset blir Badii en figur som man som tittare inte riktigt släpps in till, och han har samma problem att nå fram till de han plockar upp. Folk han pratar med verkar pratglada men det är så svårt att få till riktiga möten. Till slut hittar han en man som kan tänka sig att hjälpa till - men motvilligt. Han vill veta mer, veta varför, men får inga svar. Så han försöker övertala försöker få Badii att se skönheten i hur bär smakar och hur solen går upp. Men det blir aldrig en dialog, Badii är som ett stenansikte. Han lägger sig sedan ner i sin grop på kvällen och blundar, och dör tror jag.... Men inga raka svar ges, för sedan vill Kiarostami säga "Det spelar ingen roll för detta är bara en film kompis". För direkt visas bilder från inspelningen, skådisarna röker, ljusnivåer mäts med mera.

Färgschemat utomhus

Ungefär halva tiden får man se Badii köra bil

Vi spelar ju in en film!

Jag antar att slutdelen är en slags Verfremdungseffekt(främlingseffekt) där åskådarna ska sluta tänka på karaktärerna och istället fokusera på vad filmen vill säga. Och vad vill den säga? Vet inte riktigt, kanske att det är svårt att möta varandra, kanske att vi är ensamma, kanske att smaken av körsbär inte är "all that"? En annan sak är tempot i filmen, det är extremt långsamt. Det är med flit, Kiarostami har sagt i intervjuer att han gillar filmer som man kan somna under utan att förlora viktiga delar: Mission accomplished med taste of cherry. Det var några riktigt långa tagningar på Badii när han kör bil (han kör inte bil fast and furious-style precis).

Jag borde hata det här men gör inte det. Det var nog rätt dag för mig att se denna film då jag lyckade susa med i den meditativa tempot (Jag höll på att somna mitt i vilket ju var som de skulle). Även om betyget är svagt blir det ändå: