#402 The milky way

The milky way eller La voie lactée, 1969. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland undrar jag om det verkligen var så lyckat för Buñuel att beskriva sig själv som surrealist, en sådan titel kan liksom ställa krav på filmskaparen att slänga in en massa random bilder i sina filmer bara för att inte göra saker för off-brand. Här vill ivarjefall Buñuel diskutera religion och förföljelse, inspirerad av boken Dictionary of Heresies av Abbé Pluquet. Boken beskriver en massa religiösa bråk genom främst 1200-1700talet, och eftersom vi européer var den tidens talibaner så var ju alla våldsamt kinkiga kring hur man skulle tolka olika trätoämnen, såsom förhållandet mellan Jesus och gud, eller om nattvarden är symbolisk eller om vi faktiskt äter Jesus kött på riktigt. 

Ramberättelsen handlar om två män som är på väg till en pilgrimsfärd till Santiago di Compostela. På promenaden dit händer en massa knäppa grejer, men det mest återkommande är att de liksom kommer till olika tidsåldrar där olika män argt diskuterar religion. Jag tror dock att Buñuel inte tycker att vi i publiken ska hänga med i debatterna då alla pratar ett avancerat teologi-lingo som går över mitt huvud(!) med ganska stor marginal. Huvudpoängen verkar vara att alla verkar vilja ha ihjäl dom som inte håller med om sin tolkning oavsett vad kanske Jesus hade tyckt om det. Det är musketörer och präster och spanska inkvisitioner och några vanliga landsortspräster och alla verkar väldigt intresserade av detaljer. 

Våra vandrare går vidare men frågan är om dom kommit fram ännu, kanske tröttnade dom på en film som liksom slår in öppna dörrar och presenterar få insikter. Och ja, när man är surrealistisk stup i kvarten så påverkar det dessutom ens engagemang för karaktärer och relationer. Allt är ju liksom på låtsas på flera nivåer men tyvärr inte på någon rolig eller spännande nivå. 

Lite låga betyg på sistone vilket kan bero på att jag tappat status som kulturman och bara borde titta på Statham-retrospektiver eller så kommer en Criteteriontopp snart igen? Man får la se.

#332 Viridiana

Viridiana, 1961. Regi av Luis Buñuel, manus av Julio Alejandro och Luis Buñuel

Viridiana (Silvia Pinal) är en ung kvinna på ett nunnekonvent. Hon ska precis formellt lägga sina löften då hennes farbror begär att hon ska komma och säga farväl. Vad hon inte vet är att farbrorn är jättekåt. Medans hon packar upp hennes små kors och törnekronor och sånt man tydligen har med sig så smider farbrorn ränk. Han ber sin brorsdotter om en liten tjänst- och vips har hon satt på sig farbrorns döda frus klänning. Nu går han igång totalt och nunnan börjar få starka flyktvibbar. Farbrorn klurar och säger till henne att våldtog henne då hon sov (vilket bara var halvsant), men då det inte smälter hennes hjärta så begår han självmord. Huset ärvs nu av Viridiana och hennes kusin. Viridiana börjar direkt med att hjälpa de svaga genom att bjuda in alla lokala lodisar till huset. Men de fattiga var inte sådär idealistiskt Oliver-twistfattiga utan ganska tjuriga och griniga. När de till slut trashar hela huset så får hon nog- ibland kan det ju vara bättre att hitta sin identitet innan man börjar ändra alla andras eller något sånt.

När filmen spelades in så vara ju Franco fortfarande boss i Spanien och Bunuel fick en del kritik mot att han valde göra en spansk film efter några framgångsrika mexicofilmer, men Bunuel tyckte han fick med en del samhällskritik i filmen, även fast Franco inte tyckte det utan gav den tummen upp.- Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag håller nog med fascisten här. Finns det någon kritik så är den såpass dold att inte en Buñuels fanboy kan komma med exempel som inte är jättenödiga.

Viridiana måste färgat håret i nunneklostret, är det symbolisk för något?

Viridiana har packat det viktigaste på hennes tripp

Filmen har små surrealistiska saker som ett kors som en av karaktärerna har men som också fungerar som en fällkniv. Det kryddar väl lite men efter att ha sett House nyligen så var ju detta ganska half-assed. Så bottenbetyg? nix, den var faktisk både roligare och snyggare än vad jag gett sken av, och temat, hur gör man rätt mot andra (och sig själv) är ju ganska eviga. Betyget blir därför ett redigt:

#290 Phantom of liberty

Phantom of liberty eller frihetens fantom, 1974. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland så är förutsättningarna för filmuppskattning mindre optimala och jag vill inte utesluta att min neggighet kanske kan till någon liten del komma ifrån den grymt dåliga bilden. För annars var förväntningarna ganska höga eftar att jag blev förtjust i "The discreet charm of the bourgeoisie", men denna var inte min kopp te. Men man behöver ju inte googla så länge för att konstatera att alla andra verkar tycka den är så rolig- och smart. Det är bland annat en man som inte kan sova och så kommer det in en struts- en struts i hans rum, sååååå dråpligt. Slant skriver ", each and every one as startling as they are perversely funny." och då lackar jag ut. Om man är jättekär i Bunuel så kanske allt han rör vid blir till guld men jag är inte det, och då fanns det inte så mycket att hämta. Det är en massa scener hoppsnickrade med varandra som diskuterar teman som sociala normer eller vad knasigt det skulle vara om en ung man skulle bli kär i hans moster- hans moster! Ojojoj. Absurdismen är nämligen ganska tillbakadragen och den röda tråden kanske hamnar om människans duplicitet eller något sånt, men för mig blir faktumet tydligt att när Monty Python såg det här så kunde de skapa både roligare och smartare alster.

Brevbäraren delar ut brev på på sängen, på sängen! Så dråpligt. 

Bunuel är inte direkt rädd för att vara sexistisk

 Osnyggt och trist, mer säger jag inte.

#143 That Obscure Object of Desire

That Obscure Object of Desire eller Cet obscur objet du désir, 1977. Manus av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel, Jean-Claude Carrière, baserad på en roman av Pierre Louÿs.

Mathieu(Fernando Rey) är en belevad äldre man som börjar tafsa på sin chambermaid, och hon i sin tur både lockar och avvisar honom. Och om filmen The Discreet Charm of the Bourgeoisie handlade om ett gäng som försöker äta middag tillsammans men konstant råkar ut för förhinder så handlar denna om en man som försöker ligga med en tjej, Conchita (Carole Bouquet, Ángela Molina)  men blir konstant avvisad, och blir sedan förförd och avvisad om och om igen. Det blir som ett maktspel där hon inte vill ligga utan att få något riktigt bra i gengäld (det visar sig till slut att hon vill har rejält med Bang for the buck)- för när hon har legat med honom misstänker hon att han kommer tappa intresset. Han, i sin tur vill inte erbjuda giftermål för då har han ju inga mer vapen kvar i sin arsenal. Och så fortsätter det filmen igenom, när han pressar så backar hon, när han backar så pressar hon ända tills hon och han till slut får det de vill.

Conchita spelas roligt nog av två skådespelerskor, en lite kylig och den andra lite mer kärleksfull. Mathiue ser uppenbarligen ingen skillnad på dom vilket kan vara en kommentar kring hur förälskad han egentligen är i en person (eller om det bara är något han tror?)...

Hon har kyskhetsbälte på sig precis när dom ska få till det

Ah, men du är den enda för mig

Snart min ros, snart

Filmen har sina poänger men är också ganska så jobbig. Det blir lite mysteriefilmsvibbar av att man inte riktigt vet vad hon är ute efter, vad han är ute efter är så att säga glasklart. Dialogen var ju klart mindre kul än i borgarskappets diskreta charm och de surrealistiska inslagen är också mindre framträdande.

#117 Diary of a Chambermaid

Diary of a Chambermaid eller En kammarjungfrus dagbok eller Le journal d'une femme de chambre, 1964, regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière, efter en roman av Octave Mirbeau.

En chic parisflicka, Constantine (Jeanne Moreau) kommer fram till ett klassiskt överklassgods på franska landsbygden. Det visar sig att allt och alla är degenererade nasister eller bråkande barnrumpor eller pervon eller en kombination av allt. Den äldre mannen är den som ger mest handmaids tale-vibbar då han direkt när de träffas döper om henne till Marie och vill att hon ska gå omkring i höga, halvsmutsiga svarta läderkängor. En gemensam nämnare är att alla lokala män känner att de äger alla kvinnor och Constantine får vara ganska bestämd och listig för att inte tvingas i sängs. Precis innan hon känner att det får vara nog så händer något hemskt. Den unga flickan i huset samlar in sniglar och stöter på en av de lokala nazisterna som våldtar och mördar henne.

Följ mig till sängs

flickan sista stund i livet, tillsammans med en snigel. En ganska obehaglig men bra bild...

Constantine anar direkt vad som hänt och försöker på egen hand ta fram bevis, men är det inte så att de högerrasisterna alltid landar på fötterna?

För ovanlighetens skull gillade jag att slutet inte var så uppstyrt och visst kanske man vilja berätta att alla blir oppurtinister. Men samtidigt är den lite trist och Bunuel gjorde ju mer fantasifulla grejer både före och efter denna, se dom istället.

#102 The Discreet Charm of the Bourgeoisie

The Discreet Charm of the Bourgeoisie eller borgarklassens diskreta charm, 1972. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière.

Borgarklassen säger man ju inte nuförtiden, utan mer kanske medelklass? Fast detta gäng är ju lite mer täta så jag säger som Wikipedia: "Inom kommunistisk terminologi avses med medlem av bourgeoisien, "borgarklassen", alltså kapitalisterna." För här har vi ett överklassgäng som påbörjar men aldrig avslutar ett gäng middagar... Värden är borta, restaurangföreståndaren begravs, sällskapet mejas ner av terrorister, militärövning i närområdet med mera. Under tiden som allt händer så är vårt gäng rätt så snobbiga och nedsättande mot Kreti och Pleti. En ber exempelvis sin chaufför att komma in för en Martini så alla ska se hur alla Icke-raffinerade människor beter sig. De verkar livnära sig på skumma drogaffärer och en i sällskapet använder sin diplomatiska immunitet(han kommer från det landet "Miranda"- som verkar vara en parodi på en latinamerikanskt högerdiktatur) för att hjälpa gänget och sig själv till vinning.

Alla karaktärer är tydligt mejslade och spelas med en ganska avslappnad, livstrött elegans.

En spännande Polsk poster

Snart skiter det sig...

Infallen är många, och det är nästan fler dröm-i-dröm sekvenser än i Inception. Dialogen är rapp och... varierande. Här har vi den cyniske diplomaten som hamnar i samtal med en fransman...:

Henri Sénéchal: Any news from Miranda?
Rafael Acosta: Yes.
Henri Sénéchal: The situation?
Rafael Acosta: Quite calm.
Henri Sénéchal: And the guerrillas?
Rafael Acosta: There are a few left. They are a part of our folklore.
Alice Sénéchal: You have problems with the students?
Rafael Acosta: Students are young. They must have some fun.
Simone Thévenot: How's your government treating them?
Rafael Acosta: We are not against the students, but what can you do with a room full of flies? You take a fly-swatter and Bang! Bang!

Men trots att karaktärerna gränsar till karikatyrer så har de ändå i vissa avseenden sidor och egenskaper jag(och säkert fler) kan se hos mig själv, i mitt medelklassliv...

Bra grejer, topp.