#354 Clean, Shaven

 Clean, Shaven, 1993. Manus och regi av Lodge Kerrigan

Hel och ren är ju alltid ett bra tips, som passar mig bättre än titeln då jag inte alltid är så välrakad... Tyvärr hjälper dock inte rakningen vår huvudperson som uppenbarligen har tunga problem... 

Clean, Shaven handlar om Peter Winter (Peter Greene(som för övrigt spelar Zed i Pulp fiction)), som har en bil men inget hem, och kanske nyligen har släppts från behandling även om det inte var så tydligt för mig. Han vill nu komma i kontakt med sin bortadopterade dotter som han fick innan han blev psykotiskt i den högre leveln. Vi följer varje steg i hans lilla roadtrip som redan från början inte känns som att den kommer sluta helt på topp. Peter är alltså scizo på en hög nivå. Han liksom slår huvudet i väggen på lokala affären, han kan inte säga ett enda ord utan att låta helknäpp, han mördar folk bara de tittar på honom. Redan här får jag lite problem då det känns som att han liksom inte hade kunnat släppas från ett behandlingshem när han är såååå farlig och galen och dessutom inte manipulativ alls, utan visar alla på mils avstånd att han borde vara inspärrad. Hack i hasorna på honom är en polis, (Robert Albert) som försöker spåra hans mordiska resa. Tyvärr är polisen inte trovärdig i sättet han pratar, agerar, håller i pistol och ser ut.

Sakta närmar han sig sin dotter, och till slut så blir han död, vilket filmen också borde vara. Jag köper nämligen inte det här alls, tyvärr. Bara för att en film ska vara konstnärlig så kan man inte skita i genomtänkta manus eller genomtänkta karaktärer. 

#307 Naked

Naked, 1993. Manus och regi av Mike Leigh

Precis som hos den "Nakna kocken" så är med nakenheten på ett symboliskt plan, men då alla karaktärer både är påklädda och har fasader kring sitt inre liv så är jag inte riktigt med på titeln men vi kör på ändå. Mike Leigh jobbar på ett liknande sätt i många av hans filmer. Karaktärer får sakta byggas upp av en ensemble tills alla lever och andas sina roller- som ju allt som oftast är rara brittiska förortsbor. I Naked jobbade han med en klart mindre grupp än vanlig, där David Thewlis är i nästan varje scen.

Amerikanska filmer cirkulerar ofta kring en plot, typ ett gäng strulpellar som måste råna ett Casino, Bergman med många andra vill diskutera en fråga, typ "finns gud?", Mike Leigh tillhör kategorin som däremot vill berätta om människor. Handling kanske finns, på någon nivå men den är sekundär jämfört med karaktärerna och deras relationer.

Men det är kring David Thewlis karaktär "Johnny" filmen cirkulerar. Johnny är en narcissistisk uteliggare som är inkapabel att ha ett ordnat liv, och verkar heller inte vilja vara fångad i någon slags tråkig vardag. Samtidigt kan han känna sig så som att han förtjänar frukterna av de ordnade livet (mat, sovplats och pengar)som andra liksom ska tillgodose honom med. Han är hånfull mot allt och alla, i synnerhet mot arbetande människor som säljer sin själ på meningslösa arbeten. Denna obalans av att både hata något och vara beroende av det tycker jag är ganska snygg då jag kan känna igen aspekter av det både hos mig själv och andra...

Mycket av dialogen improviserades efter att skådespelarna verkligen fick lära känna sina karaktärer. David Thewlis:

"Without wanting to sound wanky, you feel like you’re channelling something. I remember coming out with stuff and not even thinking it. My mouth just said it. 'There are very strict rules. You’re not allowed to come out of character, unless Mike says so, no matter what is happening...

'It’s enormously well researched. You go back before your character’s birth. You discuss their memories and what they know about their youth. That way, the character will never be caught by surprise mid-improvisation if someone asks them if they can ski or something like that. Everything’s covered. What colour toothbrush they have. How often they change their toothbrush. You end up feeling like another person. With the memory of another person.

'Quite close to filming, he does this thing called "Quiz Club": he’ll ask a series of questions like: "Has your character ever planted a tree?" You all sit there and answer them to yourself. Or: "What does your character think of Mickey Mouse? Has he ever seen a real Picasso?" This goes on for an hour or two."

Researchen märks verkligen, alla gör sitt jobb fantastiskt bra. Dock finns överklassen representerad av en snobbig våldtäksman som blir lite... onödig i mina ögon. Han är dessutom representerad väldigt fyrkantigt ond vilket är lite synd då de flesta andra karaktärerna får lite fler bottnar. I många av Leighs filmer har karaktärer olika tics, och så är det också här. Det finns en galen skotte som liksom skakar på huvudet och överklassmannen som liksom blåser ut för att sedan skratta lite.

Gripande och intressant. Men kanske också lite... klinisk. Jag gillar Mike Leigh bättre då det finns lite mer humor i kalaset. Naked hade behövt mer humor eller en mer strukturerad handling för att komma upp till en högre klass.

#265 Short cuts

Short cuts, 1993. Regi av Robert Altman, manus av Robert Altman och Frank Barhydt baserad på boken med samma namn av Raymond Carver

Det är sensommar i Los Angeles och en massa människor lever sina liv och väljer olika sätt att hantera sin ångest och sina problem på. Och i Short cuts får vi följa ganska många av dom. Som alltid i filmer (eller böcker) med en massa karaktärer så kan det initialt bli lite rörigt, men Altman och skådespelarna har skapat så helgjutna karaktärer så rörigheten klarnar snabbt.

En fin effekt med i sådana här ensemblefilmer är just det att man får se så många perspektiv kring en och samma händelse- och här är det ett barns död som blir lite som en centralpunkt. En bagare som blir skitsur över att några överklassföräldrar beställer en dyr tårta som det inte hämtar upp, ett barn som blir påkört men inte vill ha hjälp då man inte får "talk to strangers", föräldrar som oroar sig, den depressiva grannen som tar det hårt och läkaren som mer ser allt som en dag på jobbet.

Men det vore fel att säga att Short cuts har en centralhändelse utan många delar liksom glider in i varandra i människornas ganska slumpartade liv. För deras liv verkar på många sett format av något annat än de själva, vilket gäller allt från deras jobb (clown, besprutningspilot eller telefonsexpratare) till centrala händelseskeenden - där några karaktärer hittar en död kropp är ett exempel. Det finns också situationer som på något sätt också visar hur icke förutbestämnt saker är, som när sexpratarens make trycks in i en situation där hans inneboende frustrationer liksom provoceras fram vilket inte leder till något bra- men inte heller hade hänt om bara miljön vore annorlunda.

Jennifer Jason Leigh var min MVP

Den påkörda pojken spelas av Zane Cassidy som senare blev stuntman

Karaktärerna är sällan goda eller onda utan bara är - med ett undantag som är Tim Robbins karaktär Gene som är lite av ett praktarsel filmen igenom vilket är lite synd då många andra karaktärer var lite mer helgjutna. Annars är ju ensemblen enorm med gräddan av 90-talets stjärnor där de prestationer som lyste mest för mig kom från Jennifer Jason Leigh och Julianne Moore(som för övrigt gjorde den starkt Short cuts inspirerade Magnolia några år senare)

Bra grejer fortfarande!

#336 Dazed and Confused

Dazed and confused, 1993. Regi och manus av Richard Linklater

Det är skolavslutning och stackarna i Junior high ska nollas. De äldre studenterna åker runt i sina risiga bilar och jagar upp de nya eleverna för att sedan metodiskt slå dom på rumpan med en rituell träklubba. Man följer flera karaktärer, både killar och tjejer som uppfyller sina roller som sadist eller offer. Det finns dock en av killarna och en av tjejerna som verkar njuta av att få plåga ynglingarna medan de andra nästa lite pliktskyldigt smiskar eller gömmer sig undan smisk. Men ganska snart är nollningen över och nybörjarna skolas in i vad som är viktigt (get high, drink beer och love/sex) och de som fortsätter nollningen efter det blir utfrysta av både gamla och unga. En av de elekaste eleverna O’Bannion (Ben Affleck) får till slut en hink färg över sig och bryter ihop på en parkeringsplats då han på något sätt inser att maktförtrycket är över...

Filmen genomsyras av ett slags uttråkat sökande efter identitet. Vuxenvärlden har en klar bild över vad den vill ha; nyktra, motiverade studenter. Men kidsen, som lever mer eller mindre helt isolerade från vuxna och med oceaner av tid ser inte riktigt poängen med vuxenlivet, och vem gör det, när mamma och pappa finansierar ens liv. 

Affleck gjorde sin egen paddel med ett FAH Q...

Uttråkade med öl

Filmen har ju ett stort gäng blivande stjärnor, eller vad sägs om Ben Affleck, Milla Jovovich, Adam Goldberg, Matthew McConaughey, och en massa andra man känner igen från olika ställen. Milla gifte sig under inspelningen med en av skådisarna(Shawn Andrews) men hennes mamma lyckades häva bröllopet då Milla bara var 16 år.

Åh, denna film är ju fantastisk. Den har både härliga stunder men också en melankoli ton rakt igenom...

#602 The War Room

The War Room, regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker

Äntligen en bra dokumentär! Politiska dokumentärer är ju straight up my alley. The War Room följer Bill Clintons kampanj från januari 1992 till hans valvinst i november. I centrum är de två ansvariga för kampanjen, James ("The Ragin' Cajun") Carville, den energiska strategichefen för Clinton, och George Stephanopoulos, den lugna mediaansvarige.

Kampanjcheferna hade en ganska avslappnad dresscode

Inför valrörelsen vill de jobba på ett nytt sätt, de samlar ett stort gäng i samma hus och jobbar utanför hierarkierna för att snabbt som tusan reagera då något händer. Att få se en massa heta situationer bubbla upp och sedan hanteras är ju mumma för ett gammalt vita huset fan. Alla i teamet är helt fokuserade på att vinna, men inte riktigt lika fokuserade på politiken i sig. Lite kul vara också att James var gift med kampanjchefen för Bush, vilket ledde till en del heta känslor...

Man får också se hur otrohetsrykten kring Clinton var starka redan då filmen gjordes, anklagelser görs som Clinton förnekar. Teamet måste också hantera telefonsamtal från en i Bushkampanjen med uppgifter om att Clinton har ett utomäktenskapligt barn, vilket görs med etiskt tveksamma argument av typen "Din karriär är över om du sprider det, men är du smart kommer vi komma ihåg det"

Tabloiderna verkar varit väldigt brittiska...

Stämningen var hätsk stundtals mellan kampanjarna och inom, man kunde nästan känna blodsmaken i munnen då någon sida hittat en anfallsvinkel. Pennebaker sa i samband med inspelningen att “People didn’t like to think of elections as wars, which of course they are,”. Samtidigt verkar kampanjgänget varit sammansvetsat och sjyst (åtminstone framför kameran).

1993

Första årslistan, here we go, lite tidsbrist just nu gör att det inte blir några knivskarpa analyser kring varje film. Känns kul att klura och anstränga sig för att hitta allsköns kandidater. Jag kollar på IMDB, googlar lite allmänt, kollar in Sight and sounds topplista med mera, men tänk om man ändå missat en pärla - det vore ju skamligt. Sedan blir man ju också påmind om alla filmer man missat... Varför har jag inte lyckats se Shindlers list(borde kanske hetat lista i svensk titel?), Dazed & confused och Hunger - det är ju skamligt! :)

Eftersom man måste döda sina darlings i en tragisk omfattning så börjar jag med mina bubblare:
Groundhog day(på inofficiell 11:e plats), Kika(på inofficiell 12:e plats), Oskuldens tid, Philadelphia, A Bronx tale, La scorta, Caro diaro, Menace II society, Sonatine, Falling Down och Pianot...

#10, Blood in Blood out, regi Taylor Hackford

Vatos Locos 4-ever

Så klassiskt upplägg med bröder på olika sidor av lagen. Både episkt och lite, lite tramsig (vilket förhöjer). Bra grejer!


#9, Jagad, regi av Andrew Davis

Tätt, spännande och intensivt rakt igenom. Ett "enkelt" manus med tajt regi gör att sitter på helspänn hela filmen.

#8, Återstoden av dagen, regi av James Ivory

Städutrustningen är på topp

Sentimental och sorgset om en oförlöst kärleksrelation. Både Hopkins och Thompson är lysande återhållsamma i denna pärla.


#7, Farväl min konkubin, regi av Chen Kaige

En episk saga över 5 decenier. Fin och vacker

#6, Carlitos Way, regi av Brian de Palma

Sean Penn i en av filmhistoriens bästa frisyrer! Spännande, intensivt kring en gangster som försöker leva på rätt sida av lagen (brukar inte vara en bra ide i filmens värld...)

#5, Jurassic Park, regi av Steven Spielberg

Söta dinosaurier, små dinosaurier, snälla dinosaurier och farliga dinosaurier. Jurassic Park är vacker och tankväckande. Den har en entusiasm som man som publik blir smittad av.

#4, True Romance, regi av Tony Scott

Ett bra Tarrantinomanus, bra skådespelarprestationer och ett fint Hawaiislut. Vad kan man mer begära?

#3, Stalingrad, regi av Joseph Vilsmaier

Kall, tysk krigsångest. En riktig storsatsning som beskriver slutet på en egostinn framgångsmaskin.

#2, Short Cuts, regi av Robert Altman

Vackert och sorgligt om livet!

#1, Nightmare before Christmas, regi av Henry Sellick

Jättefin estetik, bra låtar och fantastiska figurer. En favorit!