#279 Young Törless

Young Törless eller Der junge Törless, 1966. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Herbert Asmodi och Volker Schlöndorff efter en roman av Robert Musil.

Thomas Törless (Mathieu Carrière) är en självgod överklasspojke som börjar på ett flott pojkinternat någonstans på den tyska landsbygden. Internatskolvärlden är liten och tydlig, de enda man har att förhålla sig till är några av de tuffare eleverna vilket Törless verkar klara av ganska bra- jag var själv inte lika bra på det utan blev mulad av niorna ganska ofta-så kan de gå.

En av eleverna, halvitalienaren Basini lånar pengar åt höger och vänster och åker till slut fast för stöld (skolan verkar inte ha någon bra plan för skuldsanering) och hamnar i klorna på två av de äldre eleverna som tillsammans med Törless bestämmer sig för att uppfostra honom. Uppfostran av den stackars Basini liknar lite scenerna i Funny Games i den lite bleka distanserade och teoretiska tonen som ibland svänger över till brutala förtryckshandlingar. Törless engagemang sjunker med tiden tills han till slut måste göra upp med ondskan, fast kanske inte de onda handlingarna eller onda människor runt omkring honom utan mer ondskan ur ett teoretiskt perspektiv...

Basini åker på stryk 

De stora grabbarna försöker komma på sätt att förvärra läget

Törless är inte särskilt engagerad

Jag vet faktiskt inte vad filmen riktigt vill, är den en slags allegori över ondskan eller en teoretisk diskussion om moral? Den är ju så kylig i stilen så man kommer inte nära någon karaktär som publik eller men det kanske är det som är poängen?

Den var lite intressant men också lite svår att komma in på livet... Jag var nära att gå upp en nivå men det blir ett:

#192 Coup de grâce

Coup de grâce, 1976. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Marguerite Yourcena, Geneviève Dormann, Margarethe von Trotta och Jutta Brückner

Först, kul med ett gäng kvinnliga manusförfattare, inte direkt vanligt. Det är också uppenbart att denna är en av criterions mer obskyra titlar då det finns väldigt lite info eller recensioner online vilket är lite konstigt då Volker Schlöndorff är en ganska välkänd regissör. Men denna hade ju dock premiär 1976 vilket var tre år före den kommersiella (och konstnärliga) hitten Bläcktrumman. Och även här är det krig och desillusionerade män som förgäves försöker få grepp om tillvaron. Coup de grace följer dock främst Sophie (Margarethe von Trotta) som bor med sin excentriska faster(Valeska Gert) i en överklass-herrgård i den (fiktiva) lettiska orten Kratovice. Men efterssom filmen utspelar sig i brytpunkten mellan första världskriget och ryska revolutionen så är läget minst sagt instabilt. Runt herrgården samlas representanterna för den gamla aristokratin för ett "final stand" mot de alltmer framgångsrika röda arméerna. Aristokraterna lever och festar lite håglöst i en värld som de förstår alltmer är förlorad...

Sofie som egentligen skulle kunna slåss för båda sidorna (och också gör det) känner sig oälskad och ensam, och trots att hon ligger runt med de lokala officerarna så känns allt ändå eländigt. Och när hon så småningom förstår varför hennes bror och hennes största älskling överhuvudtaget krigar för en förlorad sak så pallar hon inte mer utan drar iväg...

Filmen har en fin, melankolisk stämning kring sig, Fotot är vackert och Margarethe von Trotta gör en kanonroll som Sofie. Jag var lite skeptiskt mot Schlöndorff efter Katharina Blum men denna var flera resor finare.

#177 The Lost Honor of Katharina Blum

The Lost Honor of Katharina Blum eller Die verlorene Ehre der Katharina Blum eller Katharina Blums förlorade heder, 1975. Regi av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, manus av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, baserad på boken av Heinrich Böll.

Katarina (Angela Winkler) träffar en snygg kille, Ludwig (Jürgen Prochnow) på en fest och tänker "kör till"! De dansar nära och han sover över hos henne, morgonen efter stormar polisen hennes lägenhet. Mannen hon hade en fling med var tydligen efterlyst som livsfarlig brottsling. Polisen köper inte alls att han bara var någon hon hade träffat då, och sakta men säkert börjar hennes liv förvandlas till en mardröm. Pressen verkar tillsammans med polisen vara helt laserfokuserade på att förstöra hennes liv - varför är lite oklart (de är helt enkelt onda förstår man lite senare). Så polisen rycker henne i håret och pressen fyller löpet med påhittade nyheter om henne. Jahapp.

Trotts att Ludwig har ställt till det för stackars Katarina så blir hon mer och mer intresserad av honom och gör allt för att få träffa honom, men då det inte går, och pressen trycker på henne med den ena sagan efter den andra...

En fantastisk polsk poster som verkar vara gjord av någon som inte sett filmen(!)

Polisen bevakar på nära håll

Till slut pressas hon och de nära henne till att bli samhällsfientliga och farliga. Kanske är det så att illa behandling av oskyldiga kan skapa... terrorister?

Filmens tema kom av Heinrich Bölls egenupplevda behandling av Bild-Zeitung och här får han alltså leva ut någon slags hämndfantasi...

Annars är stämningen och färgerna gråa och lite misäriga utan att man riktigt känner med det. Nah, den enda som klarar sig med hedern i behåll är den sköna, lite obehagliga polisen Beizmenne(Maria Adorf). Annars var Katarina Blums förlorade ära lite tråkig, hon må ha förlorat sin ära hos pressen och polisen men det cineastiska intresset tappade hon ganska raskt även hemma chez Filmfrommen...

#234 The tin drum

The tin drum eller Die Blechtrommel eller Blecktrumman, 1979. Regi av Volker Schlöndorff, med manus av Jean-Claude Carrière, Volker Schlöndorff och Franz Seitz. Baserad på en roman av Günter Grass.

Oskar kollar in sina föräldrar, hur dom super, väsnas och beter sig. Och, eftersom Oskar växer upp i Tyskland på 30-talet så beter de sig inte så lysande. Så han säger att nu får det vara nog, jag tänker inte växa upp i denna smörja och han bestämmer sig då för att det är slutväxt för hans del. Så under nästan 15 år ser och låter Oskar som en (något creepy)småpojke. Han har också en liten trumma han bankar på och så kan han skrika så glas spräcks. Hans glasspräcknings-skills tar honom också ut i världen där han får uppträda inför segerrusiga nazister (och mot slutet är det mer modstulna nazister).

Filmen är semi-absurdistisk med ett flertal inspel som visar på lägets galenskaper. Det är allt från att en spelar jazztrumpet på nazimöten till att man får se några ihjälskjutna nunnor flyga som änglar upp till himlen. En del av de inslagen kommer säkert från en av manusförfattarna (Jean-Claude Carrière) som tidigare jobbat med Bunuel, men de passar bra in i helheten.

För här finns mycket! Det är krig, död, kärlek, pyromaner, erotiska möten på potatisängar, nazi-pins som fastnar i halsen, leksaksbutiker och ett Tyskland som förändras i rask takt.

Jag har tyvärr inte läst boken den är baserad på - men den var en avgörande pusselbit i beslutet att Grass fick nobelpriset, men jag har förstått att filmen slutar innan boken. -Helt enkelt på grund av att Schlöndorff tyckte att sista delen komplicerade bilden av Oskar som karaktär, vilken han inte kunde knyta ihop rent filmiskt.

Spanska affischen

Oskar håller takten

Hans scenvänner

Playmobilversionen var tyvärr otextat, men det känns skönt att den finns

Schlöndorff hade väldigt svårt att hantera språket i själva boken, det blev liksom inga lyckade dialoger av det. Så han skrev manuset på franska och översatte det sedan tillbaka till tyska.

Filmen är episk och fin med en sammanhållande grundidé. Betyget snuddar på ett ännu högre betyg...: