#413 Drunken angel

Drunken Angel eller Yoidore tenshi, 1948. Regi av Akira Kurosawa, manus av Keinosuke Uekusa och Akira Kurosawa

I mitten av staden finns en gigantisk gyttjepöl, full med äckel, avfall, gamla cyklar och enstaka blomblad som blåst dit. Bredvid gyttjan har doktor Sanada(Takashi Shimura) sin mottagning. Sanada är bestämd, ofta arg och vresig - nästan så att han glömmer bort patienten utan bara ser sjukdomen. En regnig kväll kommer Matsunaga (Toshirō Mifune) in till mottagningen. Matsunaga är en super kinkig Yakuza som inte tar någon skit eller kan visa någon svaghet. Så han och doktorn hamnar omedelbums i ett flertal slagsmål där de varje gång skils som ovänner men trots det på något sätt alltid träffas igen. Trots att doktorn åker på snytingar så växer ändå någon slags sympati fram för den allt sjukare gangstern. Då Matsunaga dessutom inte är den som följer doktorns instruktioner och blir allt sämre och sämre så blir också doktorn tvungen att bli mer och mer hands-on i Matsunagas skumma värld. Men egentligen tycker jag inte filmen handlar om en sjuk gangster utan om valen vi gör och hur svårt det kan vara att komma loss från destruktiva sammanhang. Matsunaga försöker på olika sätt öppna upp sig och vara lojal mot sina gangsterkollegor, men lär sig lite för sent att lojaliteten hos de andra inte är tjockare än ett par sedlar. 

Filmen spelades in 1948 då krigets efterverkningar fortfarande var påtagliga på många sätt, och det finns uppenbara paralleller mellan Matsunagas destruktiva liv och Japans utveckling till och med kriget, vilket i sig nästan blir övertydligt när Sanada suckar: 

The Japanese love to sacrifice themselves for stupid things.

Drunken angel är första filmen där Kurosawa skulle jobba med Mifune, och ett helt gäng till skulle det ju bli. Detta inte bara på grund av Mifunes intensiva prestation men också på grund av publiksuccén Drunken angel blev.

Jag tycker den blev mer och mer gripande ju längre filmen pågick. Livsödena gick från att bli ganska skissartade till att kännas med poetiska på något sätt. Fotot var dessutom fint och i mitten fanns det dessutom med en poetisk dödsdröm så filmfrommen bjussar på en:

#380 The naked city

The naked city eller Storstad, 1948. Regi av Jules Dassin, manus av Albert Maltz och Malvin Wald, efter en story av Malvin Wald

“There are eight million stories in the Naked City,” börjar filmen och det är ganska tydligt att detta inte bara är en deckarfilm utan också lite av en storstadssymfoni. Filmen spelades in på plats i New York vilket ger en lite mer äkta ton till upplägget. På ett ganska organiskt sätt rör den sig mellan innerstad och förort, fattiga och rika, lyxkvarteren och hamnen. Allt är inspelat på plats i polisstationer, lägenheter och trasiga bakgator - men mitt i allt finns det en död blondin vars mord ska klaras upp av den erfarna, charmiga och lite cyniska Lt. Dan Muldoon(Barry Fitzgerald) och nybörjaren Frank Niles (Howard Duff). I synnerhet Barry Fitzgerald är en fröjd med sin irländska charm, vassa intellekt och coola erfarenhet. 

Själva temat att det finns en massa berättelser i staden, nu följer vi denna - vävs ganska fint in i handlingen. Karaktärer som är misstänkta, halvskyldiga, som ljuger eller skvallrar liksom påverkar varandra med sina predikament och egna tillkortakommanden. En mörk händelse uppstår kanske inte alltid isolerat utan kan vara konsekvensen av ett flertal olika berättelser som liksom sammanstrålar. Filmen kallas för en Noir och visst det är deckare, mord och farliga kvinnor men stilen i sig tycker jag också liknar neorealism eller kanske en storstadssymfoni (den svenska titeln på filmen blev faktiskt Storstad). 

Så, ett mord alltså. För att lösa mordet så följer poliserna tusen falska tips, går runt i cirklar med knappt ett halmstrå för att kanske få en liten hänvisning till ett eventuellt nästa steg. Även om slutet är dramatiskt så blir de framgångarna som kommer mer resultat av ett envist gnetande än av någon genialisk idé vilket åtminstone jag tyckte var sympatiskt. 

Charmig, spännande och vacker. Visst har många element i The Naked city blivit stapelvara i senare tv-deckare men allt görs här så bra att jag bjussar på en: 

#374 Bicycle thieves

Bicycle thieves eller Ladri di biciclette eller Cykeltjuven, 1948. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Zavattini, Oreste Biancoli, Suso Cecchi D'Amico, Vittorio De Sica, Adolfo Franci, Gerardo Guerrieri och Cesare Zavattini, baserad på boken av Luigi Bartolini.

Om man nu ska översätta en titel till svenska så får man inte göra så här. Originaltiteln: Ladri di biciclette är i plural, det ska vara Cykeltjuvar och inte Cykeltjuven. Basta! Gult kort till svenska distributören.

Denna film är ju ett sånt där "mästerverk" som alltid brukar komma högt på listan över bästa filmer genom tiderna, så utrymme för besvikelse finns där som en våt filt(jag är lite av en glaset halvtomt-person). Nu hade jag sett denna och mindes den som fin men det var för en mindre evighet sedan...

Filmen är ju ärketypisk neorealististiskt med amatörskådespelare, enkla miljöer och en pover arbetarklass. Men det var på väg att bli något helt annat då Cary Grant var på gång att spela huvudrollen, men då De Sica vägrade så bestämdes det att det skulle bli Henry Fonda. Fonda fick inte till det och De Sica valde då att köra med amatörskådespelare för hela slanten. Det är ju ett grepp som ofta kan slå fel(se nästan alla barnskådespelare från senaste årens julkalendrar), men här stod alla stjärnorna rätt och aktörerna är hur bra som helst. När man jobbar med amatörer så ska man ju helst  inte låta dem vara något helt annat än sig själva, Och huvudrollen Antonio (Lamberto Maggiorani) var just en stressad arbetare vars liv inte låg så långt ifrån karaktären han spelade.

Antonio är alltså arbetslös och desperat. Äntligen får han ett jobb för staden som affischerare. Jobbet kräver dock en cykel, så han pantsätter familjens alla lakan för att få lite Lira som han kan använda för att få ut sin cykel från en annan pantbank (Antonio har vad man brukar kalla för en "ansträngd ekonomi"). Men det är inte bara Antonio som är i trubbel, gatorna verkar fulla av desperata fattiga människor som kämpar för att hålla svälten stången. Så ett jobb, för staden, med en sjyst officiell hatt han får ha på sig - Antonio är överlycklig. Han är rak i ryggen (Jordan Peterson hade approved), han ser myndig ut och han sätter upp sina affischer så gott det går. Titeln på filmen lovar dock lite problem. Mycket riktigt blir han bestulen på sin hoj vilket leder till en desperat desperation. En Cykel är inte bara ett fortskaffningsmedel utan också en trappsteg upp kring levnadsvillkor vilket Rosling pratade om här. Så Antonio och sin son Bruno(som spelas fantastiskt av Enzo Staiola) vandrar Rom runt och letar frenetiskt efter cykeln. De får upp spår men hamnar till slut i en situation som känns rätt så körd.

 

Slutet blir än mer sorgligt där Antonio inte bara är cykellös utan också tappar sin stoiska stolthet som han bär genom livet. Ladri di biciclette är otvetydligt en fantastisk film. Den är gripande, sorglig och sätter lite perspektiv på mitt ganska bekymmerslösa liv. Fotot är fint, tempot är lagom och skådespeleriet är helt fantastiskt. 

#357 The fallen idol

 The fallen idol, 1948. Regi av Carol Reed, manus av Graham Greene

När lämnar man egentligen barndomen och ´hur jobbigt kan det vara att förstå att vuxenvärlden är ett ännu större hitte-på än barnfantasierna..? The Fallen idol visar en pojkes första steg mot att tappa de större illusionerna man kan leva av. Just att sätta ett barn i centrum är ganska snyggt, precis som publiken så är ofta mindre barn ganska maktlösa (åtminstone förr i tiden) och få nöja sig med att titta på - och försöka förstå vuxenvärlden. 

Ambassadörsparet är utomlands och kvar på ambassaden är alltså deras 5 åriga pojke(Bobby Henrey), butlern Baines(Ralph Richardson) och hans fru(Sonia Dresdel) som verkar vara någon slags chef över hushållet. Pojken, som då inte hade mobil, var tvungen att underhålla sig själv. Han leker med sin lilla orm, han fantiserar och han busar med butlern som då och då busar tillbaka. Hushållerskan, som också är gift med butlern är not amused, och är uppenbart filmens nurse ratched. 

Mysigast verkar han ha då sitter nära butlern som berättar om en massa spännande (och kanske lite rasistiska) berättelser från hans liv i Afrika. Pojkens källkritiska inställning är ganska obefintlig så han sväljer allt med hull och hår. Varför Baines berättar sina rövarhistorier är lite oklart, men hans usla äktenskap kanske gör att även han behöver lite eskapism. Baines har dessutom en affär med sekreteraren på ambassaden. 

Fru Baines dör plötsligt i ett olyckligt fall och hela huset vänds upp och ner. Polisen letar spår och börjar misstänka Baines. Pojken får nu höra att Baines har ljugigt om affären, att han har ljugigt om att sekreteraren bara är hans niece(nevö på svenska tror jag). När han försöker reda ut om det om Afrika var sant så får han höra att det bara var sagor. Plötsligt börjar pojken ljuga själv, men det leder mest till ingen lyssnar på honom. Polisens arbete fortsätter med för vår protagonist så var fallna idolen kanske ett första steg mot en mer verklig men mindre magisk vuxenvärld. 

The fallen idol är både fin och spännande. Jag gillar't!

#331 Late Spring

Late Spring eller Banshun, 1949. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kazuo Hirotsu, Yasujirô Ozu efter boken av samma namn av Kôgo Noda.

Ibland verkar det som att filmmakare tror att om man bara ökar insatsen så blir det mer och mer engagerande. Men om det stämde så skulle "The force awakens" vara världshistoriens mest spännande film för där dör 8 full-befolkade planeter, men det kommer man knappt ihåg. - Det jag minst mest var stackars Han Solos öde... I Late spring är insatsen mindre, det handlar om en flicka(Setsuko Hara) som inte vill gifta sig men pressas av sin släkt att slå till innan det är försent (hon är 27 vilket verkar lastgammalt i japanska förorten) Man får inget jättetydligt svar kring varför hon är mer motvillig än sina kompisar kring giftermål mer än att hon trivs som det är. Indikationer finns kanske också kring en viss skräck/oro (som i On Chesil beach) för själva bröllopsnatten eller så kanske hon bara värderar sin frihet, som man som fru annars kanske inte har. Hon tar hand om sin pappa och pappan tar hand om henne. Mamman är död och pappan får indirekta gliringar av sin dotter om att det är äckligt med gubbar som gifter om sig.

Till slut ökar pressen en nivå till och hon tackar ja till att gifta sig med någon snubbe som hennes moster har fixat fram. Hon är såpass stressad och intvingad i det här så hon knappt kan hålla skenet uppe. På slutet sitter pappan ensam på ett sushiställe, eftersom han har dragit sig ur sin chans för lycka, för vem vill vara en äckelgubbe?

Nora, en kompis och pappsen

På promenad

Pappan är inte en jättebra peppare

Det är så snyggt hur både dottern och fadern både blir offer och förövare i sitt medlöperi till samhällsnormerna. Han pressar henne till giftemål, hon antyder att omgifte är ofräscht. Mot slutet ändrar hon sig men då hon ska säga något till pappan så har han somnat- så kan de gå. Late Spring visar med små medel hur press och samhällsnormer tvingar oss in situationer många inte mår bra av. Så snyggt och mer gripande än 8 sprängda planeter.

Topp!

#292 Unfaithfully yours

Unfaithfully Yours, 1948. Regi och manus av Preston Sturges.

Rex Harrison spelar den världsberömda dirigenten Alfred de Carter som kommer hem från en utlandsresa och kramar om sin yngre snygga fru, Daphne (Linda Darnell). Men hans svåger August (Rudy Vallee) har oroande nyheter. August missförstod Alfreds uppmaning att ta hand om sin fru och anställde i sin tur en privat utredare för att spana på Daphne medan Alfred var borta. Alfred blir först förbannad över att någon privatdetektiv har förföljt hans raring. Men till slut han får snart veta att Daphne gjorde en nattligt bersök till hotellrummet till Sir Alfreds assistent Tony (Kurt Kreuger), en snygg man i hennes egen ålder. Nu känner han sig säker på att Daphne och Tony har en affär men innan han hinner ta tag i något måste han dirigera en stor konsert.

För varje av de tre styckena han spelar så liksom fantiserar han kring vad han ska göra. Och här är Sturges inte direkt rädd för att ta lite mörka turns... Medan till Rossinis Semiramide spelar så viftar med sin trollstav och liksom ser han sig själv mörda Daphne och sätta fast Tony för mordet. Han spelar in en skiva där han ropar hjälp och sedan spelar han upp den igen - snabbare så det kommer låta som hans fru som ropar ("help, Tony is killing me!"). När Tony döms till avrättning så skrattar Alfred gott i rättssalen - hämnd, ond hämnd så härlig den kan vara. Alfreds nästa dagdröm kommer efter ett paus i konserten, när han är förlåtande- ung kärlek tillhör dom unga och Jag ska inte vara ivägen och sånt. Sista delen av hans dagdrömmeri går tillbaka till semimordisk rysk roulette.

Så en stor del av filmen består egentligen av Alfreds olika hämndfantasier vilket är förvånansvärt trevligt- men också ganska så mörkt. Hans frus syster och hennes man förekommer också några gånger i början, då filmen har mer av en slapstick-karaktär. De scenerna och i synnerhet hans svägerskas bittra relation till mannen hon gift sig med är nästan lite av filmens höjdpunkter.

Vad döljer sig i hennes leende?

Han drömmer om mord!

Filmen har liksom tre akter där den första är störtskön slapstick, den andra är mästerlige komedi-Hitchcock och den sista är tyvärr någon slags drutta-på-rumpan-humor. Det är också sista delens nedgång som hindrar Unfaithfully Yours från det absoluta toppbetyget.

#44 The red shoes

The Red Shoes, 1948, manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, viss dialog av Keith Winter.

Äntligen har jag fått tag i denna i bra skick, det har varit ganska så klurigt. För denna vill man se i bästa möjliga upplösning, och Criterions blu-ray gör bilderna fantastiskt färgrika och vackra. Enligt Technicolor var denna film det mest lyckade användningen av 3-lager-tekniken som innebär att ljuset från kameran går igenom ett prisma där gult, rött och blått delas upp och registreras på varsin filmspole. Detta innebär tydligen att man var tvungen att restaurera alla tre tagningarna vilket gjorde att arbetstiden och kostnaderna skjöt i höjden. Men till slut gick allt vägen då Martin Scorcese kom in och stödde projektet både marknadsföringsmässigt och ekonomiskt (det är tydligen en av hans absoluta favoritfilmer). Restaureringen är såpass bra att jag undrar om inte filmen är lite skarpare än tänkt, sminket på alla männen syns ibland nästan lite för mycket. Men alla var tvungen att ha ganska rejält med make-up då technicolortekniken kräver mycket stark ljussättning (varje tagning måste ha tillräckligt med ljus för alla tre filmrullar).

Det här kan vara en av världens vackraste filmer genom tiderna, bildkompositionerna och färgerna är underbara och jag får en mysig rysning i magen(!) flera gånger av det rent visuella. Handlingen är också fin, den handlar om en ung superambitiös balettdansös väg mot stjärnorna och hur hon försöker kombinera sin starka kärlek till dansen med sin starka kärlek till hennes älskade kompositör.

Hela balettsälskapet består av en hellsikes massa karaktärer som har sin lilla funktion att spela i teatern, men trots att man bara får korta introduktioner till dem så är de så helgjutna och "riktiga" att man känner sig bekväm med hela gänget(trots/tack vare att många av dem är ganska så diviga).

Balettchefen gillar både balett och att baletdansöser inte ska dejta

Dansnumret! Helt anpassat för film, men både effekter och en underbar scenografi

Oh, kärleken gör allt svårare för Victoria (Moira Shearer)

Ojoj, denna var ju hur fin som helst, brava brava! Da capo!

#82 Hamlet

Hamlet, 1948, regi av Laurence Olivier, manus av Laurence Olivier och Alan Dent, från pjäsen skriven av William Shakespeare.

Den förra filmen av radarparet Olivier/Shakespeare som jag såg var Henry V, den hade en del exprimenterande med rollerna som spelades men man fick också se skådespelarna bakom kulisserna. Hamlet är några år tidigare och här tas det inte ut på svängarna, eller ivarjefall inte mer än vad manus inbjuder till. Och även om jag inte riktigt förstår alla ordvändningar och metaforer så är det faktiskt kul att hänga med Shakespeare i vad som kanske kan vara (väst)världens mest berömda och spelade manus. Filmen blev en pangsucce' som fick 4 Oscars, bland annat för bästa film och bästa manliga huvudroll.

Men men, livet är surt för stackars Hamlet, hans pappa har dött och han har en hel del daddy issues han inte riktigt kommit över. Hans minns sin pappa som en perfekt far och kung. Pappan, som  är död (andra filmen på raken med viktiga roller spelade av döingar) kommer tillbaka och osar att han blivit mördad. Han vill ha hämnd! Men pappan tänker sig inte riktigt för, då hans hämndbegär slutar med att alla som han bryr sig om också dör, men det kanske var det han ville? Vilket som så är pappans spöke med röst förvånansvärt bra och nästan lite läskiga.

Filmen låter överlag texten komma i fokus, det finns ett starkt förtroende kring att manus och skådespeleriet ska fixa biffen, och det gör de. Vad som är lite förvånande är att Olivier både tagit bort ganska stora partier, främst kring kungens mordplaner. Även ordningen på scener är också omgjord, här hittar till exempel Hamlet stackars Yoricks döskalle långt efter han kör sin berömda "to be or not to be". Repliker/monologer som behandlar Hamlets tvekan och rådvillhet kring situationen är borttagna, vilket gör Hamlet mer till en sur alfahanne än en tvekande emoprins...

Ophelia

Spökkungen

Peter Cushing, eller Grand Moff Tarkin från Star Wars har en liten men härlig roll

Trots bearbetningen känns det här verkligen klassiskt. Gällande Henry V så vann klart Kenneth Branaghs version men här är jag inte så säker....

#32 Oliver Twist

Precis som "Great expectations" börjar filmen ute på viderna under en regnstorm. En kvinna söker sig till ett sjukhem och föder en son. Barnhemmet döper barnet till Oliver Twist och han växer upp under tuffa förhållanden. Till sättet är han väldigt lik Butters i South park eller Pip i Great expectations. Efter några år säljs han till en dödgrävare som assistent men hamnar senare i Fagins tjuvgäng. Här har vi en av filmens stora problem, att en antisemitisk karikatyr har såpass stor roll (eller någon roll överhuvudtaget). Felet ligger till störst del hos regi/smink som valt att göra Fagin så som han blev.

Jag gissar på att Fagin var en av Alec Guiness första gubbroller, 1977(29 år senare) spelade han Obi-wan Kenobi och sedan dess har han alltid en plats i mitt hjärta.

Fagin har en kroknäsa, luras och är galen i guld

Oliver har, utan att han vet om det, en mycket rik familj. Hans morfar försöker desperat finna honom i Londons slum. Oliver är en mild och fin pojke(måste vara genetiskt)och alla andra barn som inte har rika släktingar är burdusa och ondskefulla. För det är lite konstigt att Oliver verkar så mild och naiv när han växt upp under så tuffa förhållanden och att alla andra både pratar och beter sig annorlunda. Det är som att Oliver förtjänar inte att leva under fattigdom och elände, men de gör kanske de andra? Detta perspektiv tycker jag blir lite bekymmersamt...

Don't hurt me, sir

Filmen skapar dock bra atmosfär av London med mustiga miljöer och cockneysnackande folk i gränderna. På slutet blir det mer och mer spännande när Fagin och hans kumpaner/konkurrenter försöker hantera att Oliver kan vara extra värdefull. Men filmen har också en del brister där Fagin-karaktären är värst.