House of games, 1987. Regi av David Mamet, manus av David Mamet och Jonathan Katz
Runt säsong 2 av Lost började manusförfattarna börja tveka lite kring var showen var på väg, vilket ledde till att mycket tid gick åt att visa de olika karaktärernas backstory. I ett sådant avsnitt, The long con så får man följa Sawyers(Josh Holloway) äventyr som Con-man. Föga visste jag att det avsnittet egentligen bara var en remake av denna film: House of games.
Filmen följer ett ganska klassiskt upplägg med en kvinna(Lindsay Crouse) som blir mer och attraherad av con-världen och dess ljusskygga individer. Hon vill skriva en bok om deras liv och blir allt mer insyltat. Det är korttrick, kontantstölder och lurendrejeri i omgångar - vilket ju alltid är lite kul. Tyvärr så var alla tricks och svängar lite förutsägbara för mig som då redan sett Lostavsnittet, men så kan de gå. Det är trots allt kul att följa Mikes (Joe Mantegna) guidade tur runt bluffmakeri. "Confidencebluffar" handlar inte om att får okända människors förtroende utan att man först ger dem ditt, berättar Mike och demonstrerar det raskt genom att låtsas vänta på pengar vid western union, en annan är där och Mike erbjuder sig direkt att ge honom pengar till sin bussbiljett då hans pengar kommer. Den andras pengar kommer först, såklart, vilket innebär att han istället erbjuder att ge pengar till Mikes "bussbiljett" istället. Sådär håller det på och det är ju lite upp mig ally trots allt.
Så fram tills det är 20 minuter kvar så följer filmen ganska slaviskt Lostavsnittet(eller tvärtom) men sedan tar den allt en nivå till vilket lyfter huvudrollen från ett ganska naivt vallat får till något lite mörkare. Just slutet gjorde resan värd och höjde upp filmen ett extra snäpp.
Hela uppläggen med bluffarna var ganska kul att se och enligt Wikipedia var allt väldigt researchat vilket märks. Allt är som en koreograferad dans med ord, gester och "oväntade" händelser.
På minussidan så var skådespeleriet och regin ganska styltig, repliker lät ibland som att de talades av Siri version 1. Ibland känns dessutom Mamets manusförfatteri lite mer som koncept än som riktiga människor med riktiga liv, och ja det gäller även Wag the dog.
Men det trevliga övervägde och får en välförtjänt:
