#360 Symbiopsychotaxiplasm: Two Takes by William Greaves

Symbiopsychotaxiplasm: Take One (1968) och Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 (2005), regi och manus av William Greaves.

Två filmer till priset av en kan låta lovande och här får man verkliga valuta för pengarna, om man gillar psykosociala diskurser i en filmkontext det vill säga. Själv är jag inte jättepå...

Första Symbiopsychotaxiplasm är onekligen svår att definiera. Det är en till största delen en dokumentär kring en filminspelning där regissören ganska tafatt försöker spela in en scen med en massa olika skådespelare. Tagningarna bryts ofta av tekniska skäl och "kanske vi borde spela in scenen bakom det där trädet istället?". Tiden går och skådespelarna börjar tröttna. Filmteamet tröttnar till slut de med, de liksom börjar filma sig själva medans de talar skit om hela inspelningen och regissören. Regissören verkade, kanske, ha de som plan - och klippte ihop allt detta till en film som gjorde stor succé i experimentfilmens lilla värld - när den väl fick premiär. För filmen fick vänta länge på premiären. William Greaves åkte ner till Cannnes 71 för att sälja in filmen, men då den inte kom med i festivalen så lade han filmen på vinden tills han grävde fram den till en specialvisning 1991. 

Steve Buscemi har den tydligen som favoritfilm och som inspiration till sin roll i indieklassikern Living in oblivion. För mig var dock filmen ganska oinspirerande och inte särskilt insiktsfull. Annorlunda behöver liksom inte vara samma som bra. Det hade ju varit roligare om filmteamet hade gjort något mer än att bara gnälla kring att regissören inte riktigt vet vad han håller på med- det är ju liksom samma diskussioner som en miljard kontorsarbetare har på sina arbetsplatser. 

Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 är kanske lite lättare att definiera. Första tredjedelen visar de bitarna som klipptes bort i ettan, som främst består av ett par som gör scenen igen (Yay!...) Här var jag på riktigt dåligt humör. Andra delen på filmen utspelar sig på en filmfestival där William Greaves visar filmen och alla bara beskriver hur viktig och bra den är. Tredje delen av filmen handlar om en fortsättning av scenen för 30 år sedan, där hans gamla skådespelarpar återförenas. Det funkar sisådär tills de anställer en skådespelarcoach som liksom försöker få fart på aktörerna. Till slut så går det nästan för bra då det blir tårar och improvisationer som gör att den ena frågar löpande om det är karaktären eller skådespelaren som gormar åt henne. Den delen var faktiskt intressant

Bara för att något varigt bortglömt så kanske det inte var så jätteskoj ändå, så därför bjussar jag inte på mer än:

#826 The new world

The new world, 2005. Manus och regi av Terrence Malick.

Pocahontas fanns ju på riktigt och föddes 1596 och ja, resten är ju lite omstritt men hon verkade inleda en relation med John Smith (namnet låter ju nästan som en pseudonym). Sedan blev hon tillfångatagen och kristen (säkert frivilligt)... Förhållandet med John tog slut och hon gifte sig med en annan man som förde henne till London där hon blev lite av en kuriositet, och fick bland annat träffa kungen.

Här berättas Pocahontasberättelsen med en spännande metod där tidiga händelser (Hon blir såld för en kopparkittel) är i förgrunden och senare händelser i  bakgrunden (britterna bränner indianbyn)

Jag har ju faktiskt aldrig orkat se Disney-versionen villket känns lite som ett helgerån. Men jag antar att denna skiljer sig ganska rejält från den, ivarjefall i den "extended version" som jag gav mig på. För när Mallick är i farten så får man förvänta sig glidande kameraåkningar och smootha voiceovers med poetiska ord som "Come, spirit, help us sing the story of our land. You are our mother. We, your field of corn. We rise from out of the soul of you.". Så här gäller det att glida ner med huvudet djupt ner i soffan och bara flyta med...

På minussidan:
Colin Farrel som John Smith, Han är verkligen obegripligt tråkig. Att en indianprinsessa skulle bli kär i honom när hon är omgiven av en massa skojiga typer är helt obegripligt. OK, han är väl ganska snygg men ändå. Trist typ
Poesin, Ibland är den ok, oftast inte. Mallick är alldeles för kär i sin rappakalja!

På plussidan
Q'orianka Kilcher som Pocahontas. Vilken talang och närvaro. En fantastisk prestation av den 14-15åriga tjejen.
Fotot är ju som vanligt vackert
Stämningen är ibland ganska så fin, lite magisk till och med
Indianerna generellt är bra sminkade, har bra kostym och rör sig trovärdigt. Tipp-topp

Hon räddar honom

Det börjar likna kärlek

Så upplevelsen är lite kluven, men lite mer positiv än negativ. Blu-ray bilden var ju dessutom fantastiskt skarp och fin vilket det fina fotot förtjänade...