#329 Lacombe, Lucien

Lacombe, Lucien, 1976. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Patrick Modiano

Dagens Jeopardy:Nazisterna, frågan är då "Vilken grupp söker sig vilsa nertryckta män till då de vill ha lite gemenskap". Lucien(Pierre Blaise) är inte annorlunda han, för han tvingas att sopa ett gammalt sjukhus och La recistance verkar inte ha tid att lära upp en sur, lite korkad amatör. Annars verkar han bara jobba på jordbruket och lustmördar djur då han kan. Efter att ha blivit nersupen på en bar så avslöjar han lite hemligheter till några trevliga typer, men det är uppenbarligen inte bara intresserad av att vara trevliga utan bestämmer sig för att "prata" med dom som Lucien nämner. Men han bryr sig inte, nassarna bjuder ju på fri sprit och så får han skjuta med Luger. Lucien är väldans nöjd och glad, och går lite försynt med i tyska polisen. När en modig fransos konfronterar honom så säger han bara att han inte gillar då folk talar ner till honom. Mycket riktigt får han en helt annan "respekt" med sitt polisID vilket han använder flitigt för att sätta folk på plats, eller bara ta gratis grejer då han behöver. En kollega för hem honom till en judisk skräddare som syr upp en kostym till honom "utan kostnad". Skräddaren har en dotter(Aurore Clément) som väldigt symboliskt heter France. Nu när man bara kan ta för sig så tar Lucien för sig - av France (ser ni symboliken, DEN ÄR STOR). Skräddaren försöker be om att Lucien ska ta det lugnt kring hans hans familj:

Albert Horn, the tailor: France and I are very much alike. We're very fragile creatures.

Men Lucien är liksom inte lugn, livet är ganska skönt för honom. Livet är dock inte så skönt för nassarna i norra Frankrike som just blir överkörda av de allierade. Trots att den tyskvänliga radion gör vad den kan för att få det att låta som att amerikanarna håller på att ge sig så förstår nog alla åt villket håll det barkar. Men Nazisterna verkar jättebra på att fånga dagen och oroar sig ganska lite för omvärlden och det ökande antalet döda kollegor. Lucien likaså liksom lojt drar iväg med France till landsbygden där han skjuter kaniner och hånglar.

Så, ibland kan man känna rent logiskt att en film är bra, men att den ändå inte riktigt connectar. Och den enda lojaliteten jag känner är till mina smaklökar, och smaklökarna tyckte den var för oengagerande, lite långtråkig och övertydlig. Det blev också lite poänglöst att samhällets psykopat blev nazist, det hade varit intressant att de vanliga människornas resa till mer mörka värderingar (Hallå samtid). Så tyvärr blir det en helsnål:

#328 Murmur of the Heart

Murmur of the Heart eller Le souffle au coeur, 1971. Manus och regi av Louis Malle.

När jag tittar på film med min dotter så brukar hon ibland försäkra sig om vem som är snäll och vem som är elak. Verkligheten (och lite bättre filmer) brukar ju nyansera det här lite mer. I Le souffle au coeur gör Malle en tolkning av sin egen barndom som både visar på omtanke, egoism, humor och ett överpretensiöst allvar. Precis sådana motsättningar lite äldre barn brukar vara upptagna av och då likaså vår Charles (Benoît Ferreux) som blir stand in för regissören som 15-åring. Skådespelarna består till största del av amatörer, men gör jobbet med den äran. Malle - precis som bergman verkar ha växt upp i ett borgerligt hem, men där det hos Bergman verkar stundom varit kallt och spänt verkar det hos Malle varit lite mer avslappnat. Familjen har mycket pengar, och barnen får en del- Behöver dom mer så kan man sälja någon antik pryl på vinden, det är aldrig riktigt någon som bryr sig. Föräldrarna verkar trivas trots mammans olika affärer- men man får å andra sidan aldrig riktigt ett svar på vad pappan gör på kvällarna. För det är just den lätt oidipala mor-son relationen som det fokuseras mest  på, för vår unga protagonist blir mer och mer arg och svartsjuk för varje affär mamman seglar iväg på. När han blir svartsjuk så blir han också kinkig, och då blir det jobbigt för alla andra. Han liksom glider runt och bara välter saker, och när husan ifrågasätter det så kastar han en mjölkflaska på marken och fräser ur sig något i stilen "nu har du lite mer att göra". För Charles, och hans bröder är ganska odrägliga och ouppfostrade, de behandlar andra som skit - men de har också en slags charm runt sig vilket gör att man inte riktigt kan hata dom så mycket som man borde.

Med sin mamma

Med en tjej

Precis som många andra coming of age-filmer så blir det också lite randomscener från ungdomen som jag antar att man som publik ska känna igen sig i, hade det varit Mitt liv som hund så hade vi sett Ingo boxas mot Floyd men här får vi se Indokinademonstrationer, tvångsbekännelser av sin synd för en präst (Michael Lonsdale som också spelar Hugo Drax i Moonraker) som lite lätt pedofilerar på honom men också scener från skolan skolan där han bråkar med kompisar, träffar tjejer och börjar lite tafatt med sexuella trakasserier med tjejer.

Charles är som sagt förtjust i sin mor, och det ena leder till det andra... Så på 70-talet blev filmen förbjuden att visas på fransk tv. Själva akten visas ganska dolt så det är väl inte så mycket att fasa över här, även om incest naturligtvis är något som Filmfrommen till 100% tar avstånd ifrån.

Filmen har ett fint driv och trovärdiga karaktärer, så trots en del brister bjussar jag på en:

#335 Elevator to the Gallows

Elevator to the Gallows eller Ascenseur pour l'échafaud eller Hiss till galgen, 1958. Regi av Louis Malle, manus av Roger Nimier, Louis Malle, Roger Nimier och Noël Calef, baserad på boken med samma namn av Noël Calef.

Filmer kan vara omtyckta av många olika skäl. Vissa är "tidlöst" roliga, spännande, dramatiska medan andra fört filmmediet framåt och därför kändes väldigt moderna och häftiga då de kom ut.  Ascenseur pour l'échafaud skapades av den 22:årige Louis Malle, och han förde in en ungdomlig modernitet som säkert kändes väldigt cool 1958, men som inte gör så mycket för mig idag. Visst, delar av filmen känns som 60-tal, så tack Louis för att du förde fram filmmediet men jag blir inte så mycket gladare av 60-tal än 50-tal, jag har sett båda.

Filmen kretsar kring en man(Maurice Ronet) som mördar sin chef för att få ihop det med chefens fru(Jeanne Moreau). Men efter mordet fastnar han i en hiss, vilket ju inte är bra om man vill komma undan. Under tiden väntar frun otåligt på sin älskade mördare, men då han inte dyker upp så vandrar hon runt Paris gator och söker efter honom. Just den delen då Jeanne Moreau spatserar runt med Miles Davis musik i bakgrunden var förvånansvärt förhäxande. Jag hade kunnat kolla och lyssna på det hur länge som helst. Men det fick jag inte. Istället blev det en massa morden-i-midsommar scenarion som leder till att mördaren misstänks för andra mord som begicks samtidigt.

Överlag så vill jag ha mina deckare smarta vilket det inte bjuds på här. Titeln stämmer inte, dialoger är ologiska och folk agerar inte särskilt trovärdigt, vilket ju var trist.

Mannen som ska mördas

Mannen som fastnar i en hiss 

Kvinnan som promenerar runt Paris

Klassikerstämpeln här blir jag inte riktigt vän med, det här är, bortsett från musiken, ganska mediokert.

#330 Au Revoir les Enfants

Au Revoir les Enfants eller Goodbye, Children eller Vi ses igen barn, 1987. Manus och regi av Louis Malle.

När man ser en barndomsskildring som på ett äkta sätt lyckas fånga barndomens lekfullhet, den småsinta mobbningen, skojen och bråken på ett så fint sätt som här så fattar man hur få filmer som egentligen lyckas med att ge en riktig bild. Början av Au Revoir les Enfants skulle kunna utspelas när som helst på vilken pojkskola som helst. Det är högljutt, bråkigt och kamratligt på samma gång. Man lyssnar på auktoriteter då det behövs men annars pågår livet till största del mellan barnen. Filmen utspelar sig i Frankrike under andra världskriget och till en början får man se ockupationstrupperna mer i bakgrunden. Många av dom har växt upp på andra sidan gränsen och verkar primärt inte vara ute efter onödigt krigsbrott.

Barnen har ganska varierande bakgrund, men primärt följer man två av ungarna: den lite rika, urfranska Julian (Gaspard Manesse) och den lite blyge, smarta nya pojken som heter Jean Bonnet (Raphaël Fejtö), som skolans rektor verkar ha ett extra gott öga till. I takt med att vänskapen utvecklas så börjar de också veta mer om varandra, och under Nazitysklands flagga så kan ju tyvärr information om familj och religion vara livsfarlig att ha.

Filmen är baserad på Louis Malles egen barndom, vilket märks i berättandet. Precis som när jag själv tänker tillbaka på min barndom så minns jag vissa episoder, varav några var ganska intressanta och andra banala. Det framgår även här. Dessutom blir bilden av Tyskarna ganska varierad, vilket den ju inte skulle vara i en Spielbergfilm, men här skapar det nästan en ännu större frustration kring vad vissa gör, när endast väldigt få är annat än "vanliga människor".

Nazis in the classroom

Läsning i skyddsrummet

En fin scen om motstånd är på en lokal restaurang där några franska kollaboratörer försöker köra ut en judisk man. En efter en av gästerna börjar ropa och protestera till det blir ohållbart - de får helt enkelt lämna platsen med mannen kvar. Så motstånd går kan ju vara bra att ha i åtanke i dessa bruna tider...

Gripande och fin, med ett budskap som jag skulle vilja att det var inaktuellt men är ju inte det.

#571 Black moon

Black moon, 1975. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Joyce Buñuel.

Jag har ett stort problem med denna typ av filmer, som i kort består av en massa surrealistiska scener. För att jag som tittare inte ska spunka ut så får de surrealistiska scenerna vara jäkligt on point. Kolla Cocteau, han är också arty men förstår att man jobba som tusan och inte bara köra närbilder på nakna barn eller en tupp. Det är tråkigt Malle! Dessutom kändes det lite...gubbsjukt att köra så avklätt på en 16-årig skådespelare.

Jag säger att enhörningen var någon slags fallos-grej

Något slags fallos-ormen tema

Jaja, det fanns några bra idéer men de blev högaktligen utklassade av de tråkiga. Finns int mer å säga, det blir en:

#479 My Dinner with André

My Dinner with André, 1981. Regi av Louis Malle. Manus av Andre Gregory och Wallace Shawn

När Rene Clair fruktade filmkonstens död var det nog denna film han syftar på, här finns nämligen knappt något alls att hämta kring estetik eller rörelse utan hela filmen består av två män som äter mat och pratar. Skådespelarna (som också skrev manus) pratar om hur och om man bör leva i nuet och vilken roll teater kan ha i en nutid där vi alla spelar olika sociala roller som: pappa, syster, chef, kompis, tränare med mera. Den ena- André har flippat ur lite och varit på olika hippiekollektiv och träffat munkar och verkar leva in en väldigt skyddat New-York-kulturbubbla medan Wallace mer nöjer sig med enklare nöjen och mer jordnära bekymmer. Det är mest André som pratar, han berättar om druider i Skottland, om munkar som kan lyfta sig med ett finger, om att bryta alla vanor man har för att hitta nya sätt att känna nuet på. Wally tycker att det känns lite långsökt, men har själv ingen bra guide till sitt liv, han är ofta uttråkad... Andre;

Yes, we are bored. We're all bored now. But has it ever occurred to you Wally that the process that creates this boredom that we see in the world now may very well be a self-perpetuating, unconscious form of brainwashing, created by a world totalitarian government based on money, and that all of this is much more dangerous than one thinks? and it's not just a question of individual survival Wally, but that somebody who's bored is asleep, and somebody who's asleep will not say no?

Spegeln används genomgående för att fånga bådas ansikten

Filmen är ganska pretentiös och definitivt inte allas cup of tea. Det är som sagt bara två män som talar om carpe diem... Men den är medveten om det och spelar runt det på ett bra sätt, Andre tar upp flera gånger att han är privilegierad och det finns en trött servitör som också agerar som någon utanför bubblan de befinner sig i. Sammanfattningsvis så tyckte jag om den, den diskuterar vad det är att vara människa och vilka utmaningar som finns, man får perspektiv på hur andra försöker hitta vägvalen i sina liv, lite pretentiös men: