#401 Night on earth

Night on earth, 1991. Manus och regi av Jim Jarmusch. 

Night on earth är en ny slags naturdokumentär helt inspelad på natten, den ska vara ganska intressant och lite läskig - visas nu på Netflix nära dig.

Vi har också Last night on earth som är ett zombiebrädspel som fått respektabla 6,9 av Boardgame geek. 

Efter min senaste Jarmuschexpedition var jag mer sugen på ovanstående än den jordanatten jag skulle ta del av, vilket är just Night on earth från 1991. Filmen är en episodfilm (fem episoder) och utspelar sig under fem separata taxifärder i fem olika städer, Los Angeles, New York, Paris, Rom och Helsingfors, så egentligen kanske den mer skulle heta Night on the western earth - men jag ska inte vara petig. Episoderna är berättade utifrån taxiförarens perspektiv och dess möten med nattens kunder. Även om många taxiresor säkert är ganska så tysta så finns det säkert en hel del spännande möten som man gör som chaffis. Night on earth handlar dock inte om livsavgörande resor utan mer om snabba möten och livssituationer som liksom rinner in och ut ur våra liv. 

I Los angeles kör en ung taxichaffis (Winona Rider) en castingagent(Gena Rowlands) mellan två adresser, får ett erbjudande om ett nytt liv som hon inte vill ha, i New York träffar den osäkra chauffören Helmut en man som heter Yoyo vilket leder till att båda ägnar delar av resen åt att reta den andras namn, i Paris träffar vår chaufför en blind kvinna som han försöker få berätta hur det är att vara blind, i Rom kör Roberto Benigni runt en präst som får hjärtattack och i den sista, sorgligaste biten, så jämför Mika sin sorg med sin kunds olycka. 

Mötena sker utan att frågor hinner diskuteras klart, eller att man får någon slutlig poäng eller uppvaknande, mer än att livet liksom pågår där ute, överallt. Trots (eller tack vare) detta känns filmen lite poetiskt på något sätt. Gatorna är tomma, allt är öde förutom ett fåtal människor och deras möten. 

Jag gillade faktiskt alla delar, även om jag tyckte första delen var lite...konstruerad. Så sammanfattningsvis var det här en klart värdig Night on earth: 

#359 The Double Life of Véronique

The Double Life of Véronique eller La double vie de Véronique eller Veronikas dubbelliv, 1991. Regi av Krzysztof Kieslowski, manus av Krzysztof Kieslowski och Krzysztof Piesiewicz

Svenska titeln är lite intressant då den som Véronique har ett dubbelliv med är en Veronika, så frågan är om bytet av protagonist var med flit eller bara en konsekvens av att man översatte filmens titel före själva filmen? Filmen cirkulerar(på flera plan) runt först polska Veronika och sedan franska Véronique. Båda spelas av Irène Jacob. Båda karaktärerna har haft liknande barndom, både jobbar med musik, de har samma frisyr och verkar vara lika till sättet. Ibland får de en känsla av att de någonstans har en tvillingsjäl någonstans, men vem och var? 

Runt 70% av filmen snurrar dock kring Veronique och hennes kärleksliv med en dockspelare, och hur de träffas där han lämnar små ledtrådar kring var han är kändes som en ganska klar inspirationskälla till Amelie från Montmartre. Några saker jag tog med mig av filmen:

1. Det var för lite mysterium här. Grejen att det var typ "tvillingsjälar" eller kopior eller enäggstvillingar tog, trots titeln, upp alldeles för lite av filmen.Visst är det paralleller mellan dom, och visst finns det minst 20 tagningar där de står framför speglar men det finns ingen fördjupning alls av mysteriet.  Jag ville helt enkelt ha mer Lynch och mindre fransk tv-kärleksfilm. 
2. Kieslowski tycker verkligen att  Irène Jacobs kropp är jättefin. Det är flera nakenscener, och ibland visar hon upp sig väldigt lättklätt utan någon anledning alls. Och inte bara det, kameran liksom rör sig smekande över henne under en superansträngd ljussättning - lite overkill tyckte jag. #mindrenaketpåfilm
3. Den polska Veronika var en operasångerska med grymt ljus röst. Rösten dubbades snyggt av sopranen Elzbieta Towarnicka som sjöng fantastiskt fint - överlag var musiken av Zbigniew Preisner mästerligt fin. 
4. Filmen producerades av Miramax, och allas vår snuskhummer Harvey Weinstein. Harvey var inte nöjd med slutet så han lade till en extrascen på ett par minuter. Scenen är faktiskt helt OK och gör att allt får ett lite mindre plötsligt slut - på gott och ont. Principiellt är jag ju dock emot klåfingriga producenter - på flera plan. 

Ah, La double vie de Véronique. Du hade dina poänger och en fin musik därtil. Men film är en subjektiv arena och jag blev aldrig engagerad eller intresserad. Så trots att filmen verkar vara allas darling så bjuder jag bara på en: 

#353 Solo con tu pareja

Solo con tu pareja (endast med din partner enligt Google), 1991. Regi av Alfonso Cuarón, manus av Carlos Cuarón och Alfonso Cuarón.

Alfonso Cuarón har ju gjort en del intressanta filmer såsom Roma och Gravity. Babel ska väl vara bra men jag har aldrig kommit för mig att se den. Solo con tu pareja är ett sådant där Criterionval där upphovsmannen (det är ju typ alltid män) mer ligger bakom utgivningen än själva filmen i sig. Visst finns det vissa bildkompisotioner som är lite spännande men det gör inte mycket för att göra filmen i sig kul/gripande/intressant. Aja, själva handlingen cirkulerar runt en player, Tomas (Daniel Giménez Cacho) som har flera tjejer samtidigt och lite smyger ut och in i sovrummen utan att någon av dem ska märka hans sneaky beteende. Det är helt enkelt en ganska klassisk sängkammarfars. En av tjejerna fattar vad som händer och hämnas genom att lura Tomas att han har fått AIDS. 1991 var AIDS än mer dödligt än idag och Tomas deppar ihop, hastigt och lustigt (inte särskillt) så hamnar han i en självmordspakt med sin granne, Clarisa (Claudia Ramírez) - som han blivigt kär i. Clarisa vill ta livet av sig för att hennes pilotkille varit otrogen med en flygvärdinna. Det blir komplikationer och drastiskt, folk druttar på ändan och knasar sig samtidigt som Tomas läkarkompis försöker få tag på honom för att lugna ner honom. 

Som sagt, inte så kul. 

Tja, det var det. Finns inte så mycket att säga om denna soppa, och betyget blir ett trött:

#277 My Own Private Idaho

My Own Private Idaho, 1991. Regi av Gus van Sant, manus av Gus Van Sant löst baserad på Henry IV och Henry V av William Shakespeare.

Filmen snurrar kring Mike(River Pheonix) och Scott(Keanu Reeves) som är två prostituerade killar i samhällets utkant. Mike är trasig på många sätt, hans mamma lämnade honom som barn och han är dessutom narkoleptisk vilket gör att han somnar in så snabbt läget blir stressigt. Scott däremot är mer fattig som en semestergrej (ett upplägg som Pulp utforskade i Common people). Hans pappa är borgmästare och Scott tänker sig leva som en outcast i några år för att sedan byta identitet till businesskille. Mike däremot ser ledsen ut och försöker hitta sin mamma vilket är lite av en uppförsbacke då hon hela tiden verkar vara någon annan stans än vad Mike lyckas gissa sig till.

Så de ligger runt, tar droger och är några slags hipsteruteliggare villket jag tycker är lite provocerande. Varken Scott, Mike eller någon av dera uteliggakompisar ser särskilt slitna ut, utan lyckas hålla en slags chabby chic-stil. Även fotot och musiken är väldigt indie och känns ganska daterad på ett lite trist sätt.

Mike står ofta på vägar och blickar

Scott är på framsidan av gaytidningar

Shakespeare märks ibland då språket plötsligt går från släppiga repliker till gammeldagsbrittiska. Bearbetningen är dock väldigt lös och märks främst i scenerna med den jovialiska uteliggaren Bob(William Richert) som i originaltexten hette Falstaff.

Vilket som är det inte helt illa men faktiskt ganska trist. Jag mindes denna mycket varmt men upplevde den något fesljummen.

#220 Naked Lunch

Naked Lunch, 1991. Regi av David Cronenberg, manus av David Cronenberg baserad på William S. Burroughs.

1994 släppte de brittiska big beats- gruppen Bomb the bass låten Bug powder dust, en låt som uppenbarligen var inspirerad av en gammal film, och vips så här 24 år senare så har jag till slut sett den! Låten hade dock åldrats jätteilla med texter som: Check it, yo! I always hit the tape with a rough road style, You heard the psychadelic and ya came from miles. Dock börjar låten med ett citat från filmen som jag tror är ganska central: [I think it's time to discuss your … ah … Philosophy of drug use as it relates to artistic endeavor].

För denna film handlar både direkt och indirekt om droger, hallucinationer och författande, ämnen som Burroughs var väl förtrogen med. Han talade i tvintervjuer att hans långa heroinmissbruk låg bakom hans framgångsrika karriär och att han inte trodde heroin var särskild dåligt för hälsan (han blev faktiskt 83 år vilket var lite imponerande)Sååå, vad får man för alster då man skriver under the influence? Man får roliga idéer, konstiga infall, plötsliga mardrömsattacker och hallucinationer. Vad man inte få är genomtänkta helheter, men så kan det ju vara. Cronenberg har ju sina områden som han gillar att undersöka, som kroppsliga slförvandlingar och slem, och det finns ju en del av det här så de borde ju passa bra ihop?

Burroughs alter ego, Bill Lee i filmen spelas av vår allra käraste Robocop (Peter Weller), som har samma mörka ångestblick som författaren, och delar även hans självförakt kring hans homosexualitet och hans livet-är-meningslöst-vibe. Bill Lee jobbar alltså som skadedjursbekämpare som blivit hög på sin egen supply, och börjar så småningom prata med sin skrivmaskin - som förvandlar sig till en skalbagge- japp.

En vanlig skrivmaskin

Suger man snoppen på hans huvud så får man en vit drog. Detta har nog till viss del med Burroughs självförakt kring homosexualitet att göra?

Skrivmaskinen gör en Kafka

Så fortsätter det, han får olika uppdrag av skalbaggen och träffar andra insekter som ger honom olika uppdrag som han för det mesta skiter i. Under ett uppdrag så råkar han skjuta sin fru i huvudet - vilket även hände Burroughs. Episoden får dock ingen vidare konsekvens för inget som händer spelar någon roll...

Hmm, kul episoder hade den, och jag vill ju alltid ge ett plus för att man vågar vara annorlunda. Men som helhet kände jag mig inte knyten till karaktärerna, händelserna eller bilderna. Det var helt enkelt lite för torrt och kallt. Dock vara ju alla äckliga insekter lite spännande, så den får ände ett:

#13 The silence of the lambs

När lammen tystnar har jag ju sett många gånger även om det var för några år sedan.

Jag har aldrig tänkt på det innan men det slår mig att filmen har en del likheter med Twin peaks(kom ut ett år före lammen), allt från introtexten:

till musiken, småstadskänslan och den lite lätt surrealistiska känslan att det vilar något våldsamt bakom polerade ytor känns som gemensamma faktorer.

Clarice Starling(Jodie Foster) börjar som FBI-rekryt som kallas in för ett specialuppdrag, att intervjua massmördaren Hannibal Lecter kring vad han kan veta om en seriemördare... Skälet till att hon valts ut sägs inte rakt ut men Hannibal gör senare antagandet att de tror att hon är hans typ (han har tydligen inte velat prata med någon utredare tidigare)

Obekväm Clarice omgiven av massa män

Obekväm Clarice omgiven av massa män

Hannibal är inspärrad i en slags glasbur, han presenteras som nästan som Magneto i X-men vilket gör att man förstår direkt att han är farlig på en nästan omänsklig nivå.

Clarice och Hannibal inleder ett samarbete där han hjälper henne mot att hon berättar detaljer ur sitt liv. De träffas ett flertal gånger och inleder nästan ett makabert slags förhållande, där Hannibal blir mer och mer facinerad av hennes liv. I denna scen och i en obduktionsscen är det fina ljudeffekter, i denna nedstigning till underjorden är den en hel del ubåtsljud och obduktionsscenen avbryts flertal gånger av höga ljud från en kamera (vilket var ljudsnyggt!).

Anthony Hopkins blev väldigt hyllad för Hannibal och fick också en Oscar för bästa manliga biroll, men jag vet inte, det känns inte helt 100 för mig. Det är lite väl lekfyllt och lite överdrivet kanske för min smak. Men Jodie Foster är helt fantastisk, hon jobbar med små medel och lyckas vara återhållsam men man ser ändå hur mycket tankar som simmar runt i Clarice. Buffalo Bill är också en lite underskattad roll i filmen, hans prestation är ju också helt perfekt.

Give back my precious!

Buffalo bills hempyssel

Filmen håller fortfarande mycket bra, och det var kul att se den igen.