#363 Mouchette

Mouchette eller Den våldtagna, 1967. Regi av Robert Bresson, manus av Robert Bresson efter en bok av Georges Bernanos.

Skolan kan vara en ganska fantastisk plats där barn samlas från olika samhällsklasser och vänskaper kan frodas över sociala gränser. Det kan också vara en bra plats för ett barn att förstå hur utanför allting man egentligen är. Mouchette (Nadine Nortier) är mörkare än de andra eleverna (hon kanske har romska rötter?). Hennes hår är stripigt, hennes kläder är smutsiga och slitna och hon är konstant utanför alla klickar i klassrummet. På rasterna slänger hon sig ner för ett dike och kastar smuts på sina klasskamrater - vilket jag inte tolkade som en helt bokstavlig händelse... Hennes mamma är dödssjuk och pappan är sur och frånvarande. Mouchette är ensam.

Det finns en annan ensam man i trakterna, Arséne (Jean-Claude Guilbert). Han dejtar en tjej som den lokala skogsvaktaren bestämt är hans. Arséne är beväpnad, skogsvaktaren likaså. Det blir någon slags showdown mellan dom som paradoxalt först verkar leda till en försoning men slutar med att Skogsvakteren dör, åtminstone tror Arséne det. På väg hem från skolan möter då Mouchette samhällets andra outsider - som är känslosam och desperat. 

Ett långt utanförskap och fattigdom kan dock ha sönder människor helt och hållet. Mouchette och Arséne känner någon slags sympati med varandra och visar varandra omtanke. Men varken Mouchette eller Arséne vet hur man ska bete sig i sociala situationer, och den berusade mannen våldtar till slut den utsatta flickan. Senare säger hon då hon blir utfrågad om en annan händelse att han är hennes älskare - för det är som att hon inte orkar leva med att ha blivit våldförd på sig yttrligare ett nytt sätt. 

Samtidigt i hemmet dör Mouchettes mamma. Mouchette får gåvor från några i staden, men beter sig rykigt och avvisande av en plötsligt vänlighet, vilket leder till ganska grova motreaktioner, så tyvärr verkar hennes sociala isoleringe blivit en självuppfyllande spiral. 

Filmen har Bressons speciella stil av ett ganska robotiskt skådespeleri, och vissa verfremdungseffekter. Sånt kan ju vara ganska frunstrerande men funkar fint här. Temat och berättandet är så snyggt och tragiskt så jag smälter helt och hållet. 

#314 Pickpocket

Pickpocket, 1959. Manus och regi av Robert Bresson.

Michel (Martin LaSalle) är en ficktjuv. Han är lite av en rookie på området och glider runt Paris och snor åt sig plånböcker av förvirrade män i kostym. På 50-talet verkar alla ha exakt samma kostym och samma plånbok som de har i samma ficka vilket gör jobbet lite enklare än vad det är idag med alla olika sportjackor, manpurses och luvjackor. Han verkar ha ett ganska högt ego och liksom föreläser för en polis(!) på en bar om att vissa, överintelligenta män borde ha rätt att bryta mot lagen för att de liksom är bra för samhället ändå. Han tycker (surprise!) att just han är en sådan man som förtjänar allt och på något sätt är lite bättre än alla andra.

Mest består filmen av voiceovers om hur han tränar, hur han rånar och hans relation till Jeanne(svenska skådespelerskan Marika Green) och hans kompis Jacques (Pierre Leymarie). Det händer inte så mycket, han åker fast, han lär sig sno klockor och han får en tjuvkompis och lite sånt.

Bresson har ju en speciell stil. Skådespelarna får repetera sönder varje scen och sedan ta en miljon tagningar av varje scen tills de får den där uttråkade robotstilen Bresson så mycket gillar. Idag var jag uppenbarligen not in the mood för Bresson och kände mig stundtals ganska uttråkad. Filmen var dock bara en timme och en kvart vilket var ett plåster på såren.

Cashen den tas

Är du en tjuv?

Filmen förbjöds under några år i Finland då man var orolig över att det visades upp lite väl tydligt hur man skulle kunna bli en bra ficktjuv, men 1965 ändrade man sig och fick då till slut se detta lilla spektakel.

Det är en massa scener med ficktjuveri som är lite vackra på något sätt, speciellt där flera tjuvar tillsammans samarbetar som i en dans för att lägga beslag på franska plånböcker och klockor.  Men överlag så var Pickpocket, trots sin klassikerstatus bara ett meh.

#297 Au hasard Balthasar

Au hasard Balthazar eller Min vän Balthazar, 1966. Manus och regi av Robert Bresson.

Korvförsäljare säljer korvar, musiker säljer musik och Robert Bresson säljer livets meningslöshet. I grekisk mytologi så öppnade Pandora en ask (eller amfora) och människan fick då sjukdomar, ångest, hat och avstånd till varandra. Hon stängde dock lådan innan vi dessutom fick hopplöshet- tack för det. Så därför kan vi leva våra liv utan att hela tiden tänka på döden och alltings meningslöshet. Detta försöker dock Robert Bresson ändra på med fina Min vän Balthazar, som egentligen borde hetat  Balthazars slumpmässiga liv men det var ju ingen som frågade mig... 

Filmens Balthazar är en åsna, bokstavligt, och inte en Shrek-åsna som kan sjunga och dansa utan en vanlig åsna med långa öron. Han liksom ägs och säljs, klappas och slås på genom sitt liv. Han är ofta ensam eller en sidofigur som är bredvid människornas bråk och bekymmer. Mest håller han till i en fransk by där han först ägs av en flicka, Marie (Anne Wiazemsky) som gör små blomsterkransar till honom. Men när hennes badboy-pojkvän börjar slå honom med pinnar och tända eld på tidningar som han knyter i hans svans så gör hon inget för att hjälpa honom.

Balt-Balthazar Balt-Balthazar Balt-Baltahazar Baltazaaaar Baltazaaaar

Lokala bad-boyen men sina heta ögon och snygga läderjacka

Balthazar ägs sedan av det lokala fyllot som behandlar honom bra men sedan blir han snodd och får tillbringa sina sista dagar med att släpa smuggelgods upp för ett berg.

Om jag hade varigt katolik så hade jag säkert kunna hitta lite fler inslag kring allt lidande för människornas skull men nu är jag inte det, men anar ändå någon parallell. Och när man närmar sig slutet så blir jag berörd, det kan vara den torkade mangon jag åt men allt känns så sorgligt, fint och meningslöst. Man lever, och livet dikteras ofta av förväntningar, samtiden och slumpmässiga händelser och sedan dör man. Tjo

#222 Diary of a Country Priest

Diary of a Country Priest eller Journal d'un curé de campagne, 1951. Regi av Robert Bresson, manus av Georges Bernanos och Robert Bresson.

Ibland undrar jag hur urval av filmer till Criterion går till när det är två filmer på rad där huvudkaraktären har magcancer. Det känns ju som ett ganska kasst tema att köra på men kan ju också vara en slump? Här har vi en präst (Claude Laydu) med ångest som får en ny församling, folk verkar inte så intresserad av hans kall och han har ont i magen. För att bättra upp magen och för att vara skärpt så har han gått över till en diet på endast torrt bröd och rödvin. Nära kyrkan bor de en adelsfamilj som vår präst siktar in sig på. De har ett snurrigt liv där pappan har en affär med guvernanten, dotter är bitter på pappan och mamman är bara bitter och ledsen för att hennes son som dött några år senare. Dessa är de enda prästen satsar på, och åker emellanåt till sin gamla prästmentor som klagar på honom.

Butter

rande butter

Jag vill gilla sånt som ska vara bra, och denna är ju så hyllad. När man googlar recensioner så är det ju bara maxbetyg. Men jag fick ingen andlig upplevelse, jag fick en uttråkad upplevelse. Vår präst har en konstant ångest men jag blir liksom inte så smittad eller påverkad av den, vilket är synd, eftersom delad ångest är bra ångest! Istället blir jag bara sur på hans konstlade sätt och tråkiga utmaningar, det enda som jag tyckte vara lite kul var hans vin och bröd-diet, men jag vet, det ska inte vara kul. Det ska vara en själslig resa som för mig närmare Jesus och/eller fransk filmhimmel. Sedan är ju skådespelarstilen som Bresson kör med där alla ser lite nollställda ut är inte så kul. Vår kära präst, Claude Laydu, går genom hela filmen som en trött ångestrobot. I verkligheten var han tydligen ganska livlig och var programledare för en tv-show för barn. Bressons teori var att skådespelare var "modeller". Han krävde att de inte skulle agera, och upprepade tagningar gång på gång för att ta bort synliga tecken på "skådespel". Så med en teori, tid och mycket pengar för att köpa filmstock för så kan man uppnå den berömda Bressonstilen, ut och pröva alla filmkids!

Nu fick jag ju faktiskt en rejäl konstupplevelse av Au Hazard Balthazar, så jag har inte helt gett upp på Bresson, bara på denna filmen, på gud och på bilden av mig som fullfjädrad kulturman. 

#183 Les dames du Bois de Boulogne

Les dames du Bois de Boulogne eller Damerna i Boulognerskogen, 1945.Regi av Robert Bresson. Manus av Robert Bresson med dialoger av Jean Cocteau, baserad på en roman av Denis Diderot.

Damerna i Boulognerskogen handlar om ett förhållande där Hélène (María Casare) känner sig oälskad efter att killen(Paul Bernard) har missat både deras årsdag och hennes födelsedag(låter som ett tecken på att allt inte är helt på topp). För att testa honom säger hon att hennes kärlek har falnat, han bara "å vad skönt så känner jag med, vi dejtar andra, hejdå!". Efter han har gått ut bryter hon ihop, men vad kan man göra, inte så mycket. Eller vänta, man kanske kan hämnas?

Samtidigt är den unga dansaren Agnes (Elina Labourdette) deppig, då hennes karriär på baletten har gått i stå och att hon nu bara dansar på sjaskiga barer och sedan hamnar i säng med högstbjudande man. Hon är trött på män och vill bara ända sitt nedbrytande leverne. Tur då att hennes mammas kompis Hélène kan hjälpa dom på fötter med en sjyst lägenhet i stan. Men Hélène är inte bara snäll (nästan inte alls snäll faktiskt) för hon försöker få ihop sitt ex med den stackars ex-prostituerade Agnes för att på så sätt sätta honom i samhällets svarta lista... Han fattar inget och blir mycket riktigt kär- och Agnes försöker stå emot...

Sisters not looking out for eachother...

Ack

Men hur länge kan man stå ut när kärleken kommer? Inte så länge! På bröllopet bjuder den lite småsinta Hélène in alla Agnes gamla torskar vilket gör att hemligheten snart är ute. Och hur går det när han får reda på hennes bakgrund? Det går ganska bra, för Agnes dömer henne själv hårdare än han. Försoning och kärlek, det är ju fint. Men också ganska långtråkigt. Tempot är lågt och stilen ganska meh. Hela hämndplotten känns också lite sökt och lite väl beroende av slumpen (som för att planen ska funka kräver att han blir superförälskad bara då han går förbi henne i Boulognerskogen). Man ser inte heller så mycket av Bressons lite långsamma stil här utan det känns väldigt löpande bandet över det hela.