Blaze

Blaze, 2018. Regi av Ethan Hawke, manus av Ethan Hawke och Sybil Rosen.

Producenter får ju ofta en massa skit. Folk fattar ju inte vad de gör och på sistone hör man mest talas om dom som vidriga snuskgubbar som passar bättre i finkan än i någon slags maktposition. Men de gör faktiskt ju en hel del bra grejer, de ser till att filmer har en lagom längd, att det finns en struktur, att övertända regissörer tvingas att kill their babies för att få en tajtare upplevelse. Blaze hade klart mått bra av ett  starkare grepp och kanske lite mer översyn av i synnerhet manus och klippning- för det är mycket som inte hänger ihop. Så välkommen tillbaka onda Hollywood executives (fast kanske inte Harvey Weinstein...)

Filmen börjar med en skogstokig Blaze som helt verkar ha tappat alla kulorna han hade. Han gormar, predikar och mumlar och sabbar därmed hans sista chans att spela in någon skiva.

Mycket av handlingen cirkulerar kring en radiointervju där Townes(Charlie Sexton) och Zee(Josh Hamilton) intervjuas kring Townes nya skiva men egentligen bara pratar om Blaze i hela samtalet (vilket radiohosten verkar tycka vara helt OK). Det berättas tidigt att Blaze dödas utanför en konsert, att han blev galen och var det i resten av sitt liv, att det enda han ägde var kläderna på kroppen och ett pantkvitto... 

Så sakta men säkert får vi följa Blazes liv från att han är en tonårig snickare tills han frånfall, men tyvärr händer det inte så mycket där emellan. Han spelar lite håglöst gitarr, han blir kär i Sybil (Alia Sherkat), han bor i ett luffigt hus i skogen, han skaffar sig ett långt skägg. Hela den tidigare fasen där de sitter och myser och spelar lite gitarr känns ganska trevligt, men sedan drar de till Austin för att få igång hans musikkarriär - vilket Sybil verkar tycka är mycket viktigare än Blaze. Mycket riktigt är Blaze inte särskilt proffsig under sina gig, och efter gigen så ligger han runt och super upp de få cashen han drar in- vilket är ett klassiskt sätt att sätta press på förhållandet.

Mycket riktigt glider de isär, inte på något snabbt sätt utan mer långsamt. Blaze fortsätter spela och sitter på en veranda med några countryfolks, och en dag blir han skjuten av sonen till en av hans kompisar- faktiskt en bra stund efter han spelade på en konsert. Slut.

Filmen

Verkligheten

Mixade intryck;
Så varför hade FilmBlaze så manikerat skägg!? Titta bara på riktiga Blaze:s skägg, ruffigt och vilt!

Blaze stämma var ju lite ruffigare än filmens Ben Dickey, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen mer än att det hade varit kul att höra något med den riktiga Blaze - åtminstone i eftertexterna?

Filmen börjar med att Blaze är skogstokig och att Townes säger att han sedan var det i resten av sitt liv, men filmen visar inget belägg för det? Visst var han strulig men det var han ju hela livet? Att börja en film med en spektakulär scen för att sedan visa hur man kom dit är ju ett klassiskt knep, men att börja med en spektakulär scen och inte koppla det till resten är ju ganska oinponerande.

Så vem var Blaze egentligen? Svårt att veta, man kom inte in på livet på honom alls. Han kändes inte som en person som brann för sin konst eller som en person som fastnat i droger utan bara som en vanlig loj snubbe?

Den första recensionen från IMDB var:
"Literally one of the worst movies I've seen in the theater. The screenplay is terrible (no one talks like these people talk). The lead actor is terrible (it's apparently his fist acting job). The chronology is all over the place. The film is just BORING. I couldn't wait for it to be over, yet it just kept plodding along."

Riktigt så illa tycker jag nog inte det var, men jag hoppades också att den skulle ta slut.

Jag är dock en kille som gärna ger konstruktiv kritik så har jag två tips till Ethan:
+Klipp ner filmen
+Om man ska göra en Biopic så är det alltid bra att välja liv där det händer en massa i, Blaze liv var ju varken särskilt dramatiskt, spännande eller händelsefyllt?

Så en toksågning? Nej, det fanns fina saker också som Alia Sherkat, fotot och stundtals musiken så jag lägger upp en generöst betyg:

Så var jag mest neggig(jag tror det)? Men vad tyckte resten?

Fiffis filmtajm
Rörliga Bilder och Tryckta ord
Movies Noir
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den
The Nerd Bird

On Chesil beach

On Chesil beach. Regi av Dominic Cooke, både manus och boken som filmen baserade sig på är skrivna av Ian Mcewan

Filmen har tydligen en svensk titel: På Chisel beach (vilket är lite konstigt då den varken står på förtexter eller på affischen). En annan sak var att filmen gav väldigt olika resultat då man googlade titeln beroende på om man körde Google eller Bing, Bings svar pekade på en hel del fler porrsajter vilket säkert storligen hade generat filmens två protagonister.

För både Florence(Saorsie Ronan) och Edward(Billy Howle) är ruggigt obekväma på sin bröllopsnatt. Det hade ju kunnat vara lite mer förståeligt om det hade varit ett resonemangsbröllop men här har de haft ett långt förhållande innan bröllopet med handhållning och smyghångling vid strandkanten. Filmen börjar med att de precis har gift sig och kommer in till sitt hotellrum - efter mitt bröllop var jag jättetrött men de verkar ganska utvilade men nervösa, riktigt riktigt nervösa.

Den romantiska kvällen fortsätter med en kymig middag på rummet med den stora sängen som liksom tornar sig bakom dom. Trots att de precis har gift sig så har de inget att prata om, de bara tänker på sexet-hur det är- hur det ska gå till och så vidare. När de osäkert börjar röra vid varandra, kyssas och ta av kläder så går allt fel och de börjar skylla på varandra och på sig själva. De känns som två barn som försöker lära sig vad som gäller i vuxenvärlden och för mig var filmen som finast när de var som mest tafatta...

Samtidigt som man får följa deras jobbiga kväll får man också återblickar i deras liv och förhållande. Hur de växte upp och hur deras förhållande kom till. Man får också ett par tillbakablickar som förklarar Florence oroliga inställning till erotik. En pusselbit är att hon har läst en sexhjälpsbok och blivit skrämd av medicinskt kyliga begrepp som  "penetration", "Blood-flow" och att hon ska vara som "a doorway to be entered”. Men viktigare än det antyds det att hennes stränge pappa ligger bakom övergrepp i barndomen.

Edward har i sin tur en kombination av osäkerhet och machokomplex som inte är den bästa mixen för att hantera kluriga situationer. Däremot får jag i de många återblickarna ingen förståelse för varför Edward plötsligt blir så aggressiv, kategorisk och ovänlig mot en person som han verkligen älskar och just gift sig med- bokstavligen samma dag. För Edward pushar, härjar och verkar inte alls inlyssnande. Både i tillbakablickarna och i epilogen verkar han ju vara så mild och vän?

Ronan, som ju alltid är jätteduktig, lyckas dock gjuta liv i fina Florence som verkligen försöker nå fram och liksom balanserar i relationen med sin make mellan respekt, oro och kärlek. Därför blir det så fint när hon försöker nå fram men inte riktigt lyckas, när orden inte riktigt kommer ut och när hon till slut tvingas till att lägga ett ultimatum mot sin förstummade make. Ett ultimatum som leder till att de lämnar varandra- för evigt.

stel stämning på stranden

Florence smygläser sin sexbok då mamma stormar in

Edwards gammelsmink

Efter deras 6-timmars olyckliga Honey-doom så skiljs de åt och träffas aldrig igen. Slut.

Men nej, Ian Mcewan har skrivit in en epilog som då inte fanns med i boken. Epilogen skiljer sig jämfört med övriga delen såtillvida att den är endast från Edwards perspektiv, och man får följa honom då han får veta vad som hände med Florence efteråt. Perspektivförskjutningen till Edward känns som ett ganska olyckligt val då Florence är den mer intressanta av de två. Epilogen tillför dock ingenting utan känns bara sliskig och trist. Det här är ju ändå ingen stor hollywoodfilm där allt måste läggas till rätta så hela draget känns som ett dåligt svar på en fråga man inte vill ha svar på. Why Ian, Whyyyyy? Och varför om nu Edward var så sjukt kär så tog inte kontakt med Flo? Och varför fick han bästa platsen på konserten trots att han kom in så sent?

Det fanns såklart något klassperspektiv i filmen också, då Edward är mer medelklass och Florence är stiff upper class. Det ställer till det lite för dom men blir aldrig en större issue-hela klassperspektivet kändes lite halvhjärtat...

Dessutom- ålderssminket funkar riktigt dåligt, i synnerhet på Edward som ser ut att ha fastnat med ansiktet i en gräsklippare. Varför inte hyra in äldre skådespelare istället, det finns jättemånga.

Vad tyckte de andra? Jag gissar på lite fisk och lite mittemellan:
Jojjenito
Harduintesettden
Bilder och Ord

The Mummy

The Mummy, 2017. Regi av Alex Kurtzman, manus av ett helt gäng överbetalda snubbar.

Först blev min dotter rosenrasande över att jag hade sett filmen utan henne, men när hon förstod att det inte var Mumin-filmen så gick det över...

Vi hade en trevlig filmspanarfika (med en mysig bebis), film och ett kort eftersnack innan jag smet iväg. Kul att träffa alla!

"Welcome to a new world of gods and monsters, welcome to dark universe" står det på filmbolaget universals hemsida. Det ska alltså till en revival, inte bara av "The mummy" utan av hela glada monstergänget från Universals Hey-day (30-50)-talet. Snart ut kommer Bride of Frankenstein med Javier Bardem som monstret, regi ska Bill Condon stå för, som gjorde en OK-liveversion av Beauty and the beast - som för övrigt är årets mest lönsammafilm. Och visst, här är det ju mer beast and the beast så det borde vara bekväm mark.

Men ska man få en ny filmserie att flyga gäller det att få en bra start, man måste sätta premisserna för både filmen och för hela den sammankopplade världen - vilket visar sig bli kanske lite väl klurigt för manusgänget.

När man ska se en mumiefilm så får man liksom lägga sig i mumiefilms-humöret, det kommer inte vara realistiskt eller diskbänksrealistiskt och det kan ju vara skönt. Och första halvtimmen ger bra äventyrsfilms-vibbar, även om jag inte blir riktigt bekväm med Tom Cruise i huvudrollen, filmen känns mer Chris Pine-skräddarsydd måste jag säga. Tom är liksom ingen komiker-äventyrare, vilket inte hade behövts om detta skulle vara en remake av klassikern från 1932. Men här är man ju klart mer inspirerad av Brendan Frasiers, Indiana Jones-trilogi med mumietema, och då vill man ju ha lite mer av det där Tom saknar. Som Toms sidekick har vi Jake Johnson som spelar exakt samma kverulanta karaktär han har i "New girl", vilket ju är bra, jag gillar ju "New girl", men sedan blir han en spökzombie och då är jag inte längre med i matchen.

Till en början är det skattjakter och gamla förbannelser som väcks upp, precis som det ska vara. Men sedan kommer allt det andra, det är Jekyll och Hyde, det är prodigium som är en slags monsterbekämpar-CIA. Sedan kommer också Russel Crowe som inte har någon aning om hur man ska spela en sådan här roll så han går in i sin gamla vanliga trumpen-man-som-snart-börjar-gråta rutin. Det blir virrigt, ofokuserat och lite rörigt.

Tur då att vi har Sofia Boutella som hämndlysten mumieprinsessa. Hon kör på med episkt mörker och hämndbegär vilket behövs i denna lite oengagerade film. Sedan är ju CGI-zombiesarna bra fixade, vilket är ett plus.

Tom Cruise "mission impossible"-dyker under vattnet

Vad gör jag här?

Häääääämnd!

Så, kommer Dark Universe att ta över Marvel och DC-tronen? Mitt snabbgissade svar är nej. Wolfman och Frankenstein kommer nog inte flyga bland biopubliken, varken bildligt eller bokstavligt. DC och Marvel har ju ett enormt bibliotek med möjlighet för ett flertal medier att kommunicera och sakta bygga upp världar innan man spelar in filmer. Universal-monstren känns inte som att det finns lika många fanboys/girls kring. Man behöver ju också få till en bättre start än detta och frågan är om Universal kommer släppa konceptet snart? Vem vet, men bolagets två andra serier; Fast and the furious och 50 shades(jag tror på hur många spin-offs som helst här!) gick ju betydlig bättre trots avsaknaden av Tom 'darling' Cruise. Till och med Lasse Hallströms hundfilm har ju gått bättre än denna. Men mumier kan ju återuppstå och jag är ändå lite lockad av att se mer, så det finns ändå lite hopp för det mörka universumet...

Vad säger filmsamhället?

Bilder och ord

The Nerd bird

Jojjenito

Fiffis filmtajm

Har du inte sett den?

Hell or high water

Hell or high water, 2016. Regi av David Mackenzie, manus av Taylor Sheridan.

Det är ganska mycket Perkele över den här filmen, det är svärande karlar som dricker och kivas. Däremot är det inte så mycket höga vatten (jag måste sluta tolka filmtitlar bokstavligt). Filmen cirklar som en hungrig gam över Texas landsbyggd. Folk lever enkelt och fattigt medan de stora bankerna har roffat åt sig allas hem, för att senare kräva statligt stöd. Nä, grabbarna Howard (Chris Pine och Ben Foster) ain't takin it. De ska ta tillbaka vad som tillhör dem för att se till att deras föräldrahem ska fortsätta finnas inom familjen och inte i en banks balansräkning. Vilket som, de börjar med att råna banker. Och eftersom att banker nuförtiden har en begränsad kontanthantering så måste man råna ganska många bankkontor för att det ska bli någon förmögenhet att tala om... Sedan går allt dåligt och slutet blir lite som High Sierra med en bror som gömmer sig i ett berg och pangar mot poliserna.

För det finns poliser, och inte vilka som helst utan Jeff Bridges (och en butter kollega)! Jeff- som säkert hette något annat i filmen- grymtar och skojar lite rasistiska skämt stup i kvarten medan han försöker reda ut vilka rånarna är. Men han menar inget illa utan är faktiskt ganska mysig och stjäl alla scener han är med i...

Cashen den tas

Den snygga brodern, som kör en lite casual look som tagit ett sminkteam en hel dag att fixa

Ibland är ett bra gevär den bästa lösningen

Politiskt budskap

Färgschemat i filmen är jordtoner så det står härliga till, och folk är lite texas-tolkat-av-en-reklambyrå genuina. Men det finns en del roliga bikaraktärer som sura servitriser eller buttra indianhövdingar. De första scenernas tafatta rånande känns också som en skön, mer verklighetsnära version av hur det kan gå till jämfört med många andra hollowoodfilmers mer perfekta rån. Filmen har blivit ganska så hyllad och recensenter verkar se den som en politiskt medveten "No country for old men". Jag vet inte jag, men denna saknar några egna vinklar eller perspektiv på rånarfilmer, och även om det finns bra saker, så blir eftersmaken något fadd.

Sammanfattningsvis så hämtade jag inte så mycket från den här, Jeff Bridges och en del roliga biroller drar upp filmen till en:

Snålt eller generöst? Hell eller high water? Vad tyckte de andra? Svaren finns på länkarna nedan:

Fiffi

Movies Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den?
Jojjenito

1993

Första årslistan, here we go, lite tidsbrist just nu gör att det inte blir några knivskarpa analyser kring varje film. Känns kul att klura och anstränga sig för att hitta allsköns kandidater. Jag kollar på IMDB, googlar lite allmänt, kollar in Sight and sounds topplista med mera, men tänk om man ändå missat en pärla - det vore ju skamligt. Sedan blir man ju också påmind om alla filmer man missat... Varför har jag inte lyckats se Shindlers list(borde kanske hetat lista i svensk titel?), Dazed & confused och Hunger - det är ju skamligt! :)

Eftersom man måste döda sina darlings i en tragisk omfattning så börjar jag med mina bubblare:
Groundhog day(på inofficiell 11:e plats), Kika(på inofficiell 12:e plats), Oskuldens tid, Philadelphia, A Bronx tale, La scorta, Caro diaro, Menace II society, Sonatine, Falling Down och Pianot...

#10, Blood in Blood out, regi Taylor Hackford

Vatos Locos 4-ever

Så klassiskt upplägg med bröder på olika sidor av lagen. Både episkt och lite, lite tramsig (vilket förhöjer). Bra grejer!


#9, Jagad, regi av Andrew Davis

Tätt, spännande och intensivt rakt igenom. Ett "enkelt" manus med tajt regi gör att sitter på helspänn hela filmen.

#8, Återstoden av dagen, regi av James Ivory

Städutrustningen är på topp

Sentimental och sorgset om en oförlöst kärleksrelation. Både Hopkins och Thompson är lysande återhållsamma i denna pärla.


#7, Farväl min konkubin, regi av Chen Kaige

En episk saga över 5 decenier. Fin och vacker

#6, Carlitos Way, regi av Brian de Palma

Sean Penn i en av filmhistoriens bästa frisyrer! Spännande, intensivt kring en gangster som försöker leva på rätt sida av lagen (brukar inte vara en bra ide i filmens värld...)

#5, Jurassic Park, regi av Steven Spielberg

Söta dinosaurier, små dinosaurier, snälla dinosaurier och farliga dinosaurier. Jurassic Park är vacker och tankväckande. Den har en entusiasm som man som publik blir smittad av.

#4, True Romance, regi av Tony Scott

Ett bra Tarrantinomanus, bra skådespelarprestationer och ett fint Hawaiislut. Vad kan man mer begära?

#3, Stalingrad, regi av Joseph Vilsmaier

Kall, tysk krigsångest. En riktig storsatsning som beskriver slutet på en egostinn framgångsmaskin.

#2, Short Cuts, regi av Robert Altman

Vackert och sorgligt om livet!

#1, Nightmare before Christmas, regi av Henry Sellick

Jättefin estetik, bra låtar och fantastiska figurer. En favorit!