#397 Ivan's Childhood

Ivan's Childhood eller Ivanovo detstvo eller Ivans barndom, 1962. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Vladimir Bogomolov och Mikhail Papava

Efter att ha sett lite Tarkovski så var förväntningarna på en komplex och vacker 3,5 timmes odyssé genom rysk historia. Men icke, Ivans barndom är ganska direkt, men också poetisk och vacker. 

Ivan är en ung pojke på väg till en sovjetiskt militärbas efter att ha gjort ett spaningsuppdrag bakom nazisternas stridslinjer. Han är sur och blöt, varvat med hans umbäranden får man se en (över)idealiserad barndom med hans mamma och syster. Men han är fortfarande ett barn, så scenerna blir både minnen och en alternativ verklighet som Ivan bara kan drömma om men aldrig uppleva då hans familj inte längre lever. Det enda han har är att vara till nytta i kriget. 

Sedan har vi ju miljöer som på ytan är jäkligt ruffiga, som djupa träsk som tack vare långa svepande tagningar på något sätt får något poetiskt över sig. 

Ivan hamnar till slut i en situation där han kämpar för att få göra ett uppdrag till medans de andra soldaterna tycker han är för ung. Men då han till slut väl går iväg mot mörkret så bryts filmen med klipp från ett erövrat Berlin där hans sorgsna underofficer letar igenom papper för att hitta vad som hände med krigsfångarna som nazisterna tog.

Det finns ett parti i filmen kring Mascha som är en tjej som tar hand om det lokala fältsjukhuset. Under hela filmen är sjukhuset tomt, men alla antar (antagligen helt korrekt) att det snart kommer bli fullt. Hon stressar och fixar samtidigt som det är en stress att vara en ensam kvinna i en sådan här miljö. Hon blir visslad på, en officerare försöker under en lång obehaglig scen få till det med henne i skogen och den hon är intresserad av försöker hålla sig kall. Allt är ganska low-key men den extra stressen allt det innebär kommuniceras ganska fint. 

Ivans barndom är både vacker, sorglig och fin, och dessutom ett ganska unikt perspektiv i ett uttjatat ämne. 

#176 The Killers

Oh, idag är det en specialare med tre separata mördare till priset av en. Först ut h

The Killers eller Hämnarna, 1946. Regi av Robert Siodmak. Manus av Anthony Veiller, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Början är helt fenomenal då Orson Welles-kopian Max (William Conrad) och hans buttra kollega Al (Charles McGraw) kommer in på en liten diner. De försöker beställa middag men det enda som verkar finnas är Bacon, ägg och skinka. Ganska snart förstår man att de är filmens killers (eller en del av dom...) Vi vet inte riktigt mycket om dessa två, utöver det faktum att de är iskalla mördare och att de är raska med bitska kommentarer om varandra och om personalen och gästerna.  Al och Max är både obehagliga och coola, och jag skulle vilja se ännu mer av dom.

Kameraarbetet är snyggt och stämningen eskaleras sakta upp, tills det visar sig vad de egentligen är ute efter- döda The Swede. Någon springer ner till honom och varnar men han orkar inte ta sig upp ur sängen, han är för trött för att gömma sig mer- come what may... När mördarna kastar sig in i hans rum och pangar så liggar han där och tar emot slutet såsom det kommer.

En försäkringsman(Jim Reardon) försöker bena ut vad som har hänt så livförsäkringen ska komma till rätt person och utifrån utredningen nystas det ena efter det andra upp. The Killers är förvånansvärt lik Citizen Kane i uppläget då den består av ett gäng tillbakablickar från olika perspektiv i "svenskens" liv. Man får följa hans boxningskarriär, hans kärlek till först Lilly(Virginia Christine) och sedan hans totala besatthet med Kitty (Ava Gardner). Tempot är högt, skådespeleriet är snyggt, speciellt kring filmens skurkar. Burt Lancaster som Ole 'Swede' Anderson har lite svårare då hans roll inte är riktigt lika utmejslad.

Boxarkungen

Det är svårt att ta sig ut ur Ava Gardners klor...

Ava Gardner som spelar Kitty är en klassisk film noir-kvinna som först förför för att sedan förinta vår stackars swede. Hon är mjuk som sammet på utsidan och hård som sten på insidan....

The Killers är spännande och snygg och får ett välförtjänt:

The Killers eller Hämnarna, 1964. Regi av Don Siegel. Manus av Gene L. Coon, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Jag skrev i om förra Killers att jag ville ha mer av själva mördarna, så here we go. Här är mördarna den ärrade Charlie (Lee Marvin) och den unga Lee (Clu Gulager) som, efter mordet, forskar vidare i fallet för att snoka åt sig en gömd skatt. Bra jobbat med upplägget liksom! Men sedan börjar återblickarna, som i denna version bara är två och de är långa och dötrista, i synnerhet de evighetslånga scenerna där Johnny (John Cassavetes) blir kär i den bleka Sheila (Angie Dickinson). Dessutom verkar alla scenerna vara inspelade i en trång studio vilket känns lite B. Och scenen hade funkat klart bättre med Ava Gardner som kan få en karl runt sitt finger på några sekunder istället för ändlösa dejter där kärlek sakta växer fram.

Känns detta som ett kul par? Nej, det är inte ett kul par. 

Jag ville se mer av er!

Tur för filmen att Charlie och Lee är såååå bra. De är grymma, retsamma och coola i någon slags omöjlig mix. Om filmen bara hade haft dom på äventyr så hade maxbetyget kunnat vara inom
räckhåll, men nu blir det bara ett: 







The Killers eller Hämnarna, 1956 Regi av Andre Tarkovski, manus av Alexandr Gordon, Irina Makhovaya & Andrei Tarkovsky, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Sista Killers är en studentfilm på filmskolan och Tarkovskis debut (om man nu kan kalla en studentfilm för det). Den är till mångt och mycket en variant av första kvarten på versionen från 1946. Det finns dock några små fina grejer i den som visar lite löfte, men det känns lite väl mycket som en kuriositet för Tarkovski fanboys...

#164 Solaris

Solaris, 1972. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Fridrikh Gorenshteyn och Andrei Tarkovsky baserad på en roman av Stanislaw Lem.

Ja du, Tarkovskij-here we go again. Precis som Ebert skriver på sin sin hemsida så är hans filmer nästan mer som miljöer än som underhållning. Det händer något och sedan står det stilla, länge- och detta är definivt inte alltid min kopp te. Samtidigt är ofta fotot bländande vackert och det finns alltid scener som griper sig fast. Andrei Rublev som jag såg och somnade till, har bara växt ju längre tid som gått efter tittning....

Här har vi då en Sci-fi-rykare som gjordes i en remake 2002 med George Clooney i huvudrollen, men den var en timme kortare. Vilket som inleds filmen med vackra bilder på en psykolog som går runt i sin trädgård. Han ska (eller har han varit på) ett uppdrag till en rymdstation nära Solaris (som är en slags vattenplanet). De som har varit där verkar ha freakat ur, och när han kommer fram så verkar astronauterna dessutom fått minst varsin gäst han inte hade någon koll på... Men allt är inte som det verkar, Solaris skapar nämligen fysiska representationer kring vad man drömmer om och snart får även vår hjälte besök av sin fru, som dog för 10 år sedan. Först är hon ganska needy men växer och blir mer och mer en riktig människa. Nu blir läget mer komplicerat - en massa filosofi kommer in och jag har missat att läsa Rysk litteraturhistoria... relationen blir mer komplicerad då hon inte kan följa med tillbaka till jorden och han inte kan vara kvar.

På slutet har vi en tvist dessutom, vem kunde tro det om gamle Tarkovski!

Fin, dimmig trädgård på jorden

Väggpaneler i rymden

Fin och intressant faktiskt, känns som att jag borde se om den också men orkar inte riktigt... 

Betyget är åt det svagare hållet men det blir en:

#34 Andrei Rublev

Andrei Rublev, 1966, regi av Andrei Tarkovsky, manus av Andrei Tarkovsky och Andrei Konchalovsky.

Tarkovsky har jag aldrig sett något av men jag hade viss pepp inför denna, det är ändå nr 13 på sight and sounds lista över världens bästa filmer genom tiderna. Filmen är uppbyggd av olika episoder där ikonmålaren Andrei antingen deltar, observerar eller befinner sig i närheten av. Fotot är exceptionellt vackert, skådespelarna känns genuina i sin representation av ett förlorat Ryssland (ett antireligiöst Sovjet var det ju när filmen spelades in)

Andrei lämnar sin by

Några ondskefulla plundrare

Jag är ateist och jag är inte jättebevandrad i relationen mellan tatarer, boyarer, kossacker med mera. Detta ställer lite till det, då första halvan till stor del består av styltiga bibelcitat som bara blev halvbegripliga i den engelska översättningen. Sen är det mycket prat om olika folkgruppers relationer och konflikter... Men det lättar efter någon timme och sedan börjar några fantastiska episoder, exempelvis då staden Vladimir stormas. Det kan faktiskt vara en av de bästa krigsscenerna jag sett, och det slutar med en massaker i kyrkan. När folk omkring Andrei har dött och verket han jobbat med bränts ner tappar han tron på konsten och ger upp sin konst och talförmåga.

Efter det får man följa arbetet med att göra en stor kyrkklocka, former gjuts, personal piskas, och material samlas in. Den ansvariga pojken har halvt bluffat sig till chef och vet att han kommer att skinnflås om något spricker. Oväntat nog är klockdelen riktigt stark, och det känns i hela kroppen när slutresultatet ska demonstreras framför den otacksamma prinsen.

Irina (Irina Tarkovskaya) får spel efter attacken mot kyrkan

Andrei tittar skeptiskt på klockbygget

 Det finns en hel del andra starka episoder men också en del obegripligheter (för mig). Jag upplevde den som både estetiskt fin och intressant. Kanske jag kan ge lite högre betyg när jag ser om den nästa gång (och /eller blir konverterad till ortodox-kristen).