The Killers eller Hämnarna, 1946. Regi av Robert Siodmak. Manus av Anthony Veiller, baserad på en bok av Ernest Hemingway
Början är helt fenomenal då Orson Welles-kopian Max (William Conrad) och hans buttra kollega Al (Charles McGraw) kommer in på en liten diner. De försöker beställa middag men det enda som verkar finnas är Bacon, ägg och skinka. Ganska snart förstår man att de är filmens killers (eller en del av dom...) Vi vet inte riktigt mycket om dessa två, utöver det faktum att de är iskalla mördare och att de är raska med bitska kommentarer om varandra och om personalen och gästerna. Al och Max är både obehagliga och coola, och jag skulle vilja se ännu mer av dom.
Kameraarbetet är snyggt och stämningen eskaleras sakta upp, tills det visar sig vad de egentligen är ute efter- döda The Swede. Någon springer ner till honom och varnar men han orkar inte ta sig upp ur sängen, han är för trött för att gömma sig mer- come what may... När mördarna kastar sig in i hans rum och pangar så liggar han där och tar emot slutet såsom det kommer.
En försäkringsman(Jim Reardon) försöker bena ut vad som har hänt så livförsäkringen ska komma till rätt person och utifrån utredningen nystas det ena efter det andra upp. The Killers är förvånansvärt lik Citizen Kane i uppläget då den består av ett gäng tillbakablickar från olika perspektiv i "svenskens" liv. Man får följa hans boxningskarriär, hans kärlek till först Lilly(Virginia Christine) och sedan hans totala besatthet med Kitty (Ava Gardner). Tempot är högt, skådespeleriet är snyggt, speciellt kring filmens skurkar. Burt Lancaster som Ole 'Swede' Anderson har lite svårare då hans roll inte är riktigt lika utmejslad.
Ava Gardner som spelar Kitty är en klassisk film noir-kvinna som först förför för att sedan förinta vår stackars swede. Hon är mjuk som sammet på utsidan och hård som sten på insidan....
The Killers är spännande och snygg och får ett välförtjänt:
The Killers eller Hämnarna, 1964. Regi av Don Siegel. Manus av Gene L. Coon, baserad på en bok av Ernest Hemingway
Jag skrev i om förra Killers att jag ville ha mer av själva mördarna, så here we go. Här är mördarna den ärrade Charlie (Lee Marvin) och den unga Lee (Clu Gulager) som, efter mordet, forskar vidare i fallet för att snoka åt sig en gömd skatt. Bra jobbat med upplägget liksom! Men sedan börjar återblickarna, som i denna version bara är två och de är långa och dötrista, i synnerhet de evighetslånga scenerna där Johnny (John Cassavetes) blir kär i den bleka Sheila (Angie Dickinson). Dessutom verkar alla scenerna vara inspelade i en trång studio vilket känns lite B. Och scenen hade funkat klart bättre med Ava Gardner som kan få en karl runt sitt finger på några sekunder istället för ändlösa dejter där kärlek sakta växer fram.
Tur för filmen att Charlie och Lee är såååå bra. De är grymma, retsamma och coola i någon slags omöjlig mix. Om filmen bara hade haft dom på äventyr så hade maxbetyget kunnat vara inom
räckhåll, men nu blir det bara ett:
The Killers eller Hämnarna, 1956 Regi av Andre Tarkovski, manus av Alexandr Gordon, Irina Makhovaya & Andrei Tarkovsky, baserad på en bok av Ernest Hemingway
Sista Killers är en studentfilm på filmskolan och Tarkovskis debut (om man nu kan kalla en studentfilm för det). Den är till mångt och mycket en variant av första kvarten på versionen från 1946. Det finns dock några små fina grejer i den som visar lite löfte, men det känns lite väl mycket som en kuriositet för Tarkovski fanboys...
Kameraarbetet är snyggt och stämningen eskaleras sakta upp, tills det visar sig vad de egentligen är ute efter- döda The Swede. Någon springer ner till honom och varnar men han orkar inte ta sig upp ur sängen, han är för trött för att gömma sig mer- come what may... När mördarna kastar sig in i hans rum och pangar så liggar han där och tar emot slutet såsom det kommer.
En försäkringsman(Jim Reardon) försöker bena ut vad som har hänt så livförsäkringen ska komma till rätt person och utifrån utredningen nystas det ena efter det andra upp. The Killers är förvånansvärt lik Citizen Kane i uppläget då den består av ett gäng tillbakablickar från olika perspektiv i "svenskens" liv. Man får följa hans boxningskarriär, hans kärlek till först Lilly(Virginia Christine) och sedan hans totala besatthet med Kitty (Ava Gardner). Tempot är högt, skådespeleriet är snyggt, speciellt kring filmens skurkar. Burt Lancaster som Ole 'Swede' Anderson har lite svårare då hans roll inte är riktigt lika utmejslad.
 | ||
Boxarkungen
|
The Killers är spännande och snygg och får ett välförtjänt:
The Killers eller Hämnarna, 1964. Regi av Don Siegel. Manus av Gene L. Coon, baserad på en bok av Ernest Hemingway
Jag skrev i om förra Killers att jag ville ha mer av själva mördarna, så here we go. Här är mördarna den ärrade Charlie (Lee Marvin) och den unga Lee (Clu Gulager) som, efter mordet, forskar vidare i fallet för att snoka åt sig en gömd skatt. Bra jobbat med upplägget liksom! Men sedan börjar återblickarna, som i denna version bara är två och de är långa och dötrista, i synnerhet de evighetslånga scenerna där Johnny (John Cassavetes) blir kär i den bleka Sheila (Angie Dickinson). Dessutom verkar alla scenerna vara inspelade i en trång studio vilket känns lite B. Och scenen hade funkat klart bättre med Ava Gardner som kan få en karl runt sitt finger på några sekunder istället för ändlösa dejter där kärlek sakta växer fram.
 |
| Känns detta som ett kul par? Nej, det är inte ett kul par. |
 |
| Jag ville se mer av er! |
räckhåll, men nu blir det bara ett:
The Killers eller Hämnarna, 1956 Regi av Andre Tarkovski, manus av Alexandr Gordon, Irina Makhovaya & Andrei Tarkovsky, baserad på en bok av Ernest Hemingway
Sista Killers är en studentfilm på filmskolan och Tarkovskis debut (om man nu kan kalla en studentfilm för det). Den är till mångt och mycket en variant av första kvarten på versionen från 1946. Det finns dock några små fina grejer i den som visar lite löfte, men det känns lite väl mycket som en kuriositet för Tarkovski fanboys...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar