#248 Videodrome

Videodrome, 1983. Manus och regi av David Cronenberg.

Efter att ha sett Videodrome för första gången för ett par år sedan så tänkte jag att det här måste man se om, så here we go. Och, well, man är inne for a ride här.

För vi snackar videovåld, och porr i en skum backdrop. -Vilket är vad Max (James Woods) blir tokfacinerad av när hans assistent lyckas hitta en videodrome-feed via en skum satellit från Malaysia (eller kanske Pittsburgh). Det är liksom next level-grejer utan handling eller repliker. Bara våld, tortyr och någon slags död. Han blir helt outfreaked av vad han ser och tänker att det här vill han se mer av, men hur(detta var ju långt innan Internet...)? Samtidigt börjar han få sjuka hallucinationer, tv:n verkar till och med lite kåt på honom. Han jagar mer innehåll men börjar också komma i kontakt med skaparna bakom Videodrome, som har en egen agenda och egna fiender. - och skaffar gärna en hjärntvättad Max för göra det smutsiga jobbet. För Videodrome är inte bara bilder på en tv utan något som gör människor galna och förändrar deras kroppar.

Det är lite snurrigt och kanske denna film hade gjort sig bättre som serie istället. För man får liksom bara skrapa på ytan av den intrikata techno-dystopin och de olika subgrupper som känns genomtänktam. Här fanns det ivarjefall ett rejält utrymme för en aplång directors cut men icke - och då får man leva med att allt är lite väl skissartat.

De e bara skit på tvn

Det är ju frågan man ställer sig ibland

På plussidan har vi bland annat all teknikporr, det är skrapiga VHS-er, oscilloscope, förstärkarem katodrör och gamla hederliga CTF:er. Snyggt och mysigt i min bok. Sedan är det ju också köttigt som alltid med Cronenberg- kroppar liksom smälter, byter form och anpassar sig. Det är slem och äckel- ibland i fantasin och ibland på "riktigt"...

#535 Merry Christmas Mr. Lawrence

Merry Christmas Mr. Lawrence, 1983. Regi av Nagisa Ôshima, manus av Nagisa Ôshima och Paul Mayersberg, baserad på en roman av Laurens van der Post.

1942, vi befinner oss på ett japanskt fångläger på Java. Det är varmt och matransonerna är små. John Lawrence(Tom Conti) är sambandsofficer med uppdrag att vara en slags kommunikatör mellan fångarna och fångvaktarna. Han har lärt sig japanska och försöker utöka sin förståelse för japanska kulturen. För de missförstår varandra konstant, och japanska fångchefen kan inte förstå hur de låtit sig tillfångatagits, ja - en riktig man begår ju Harakiri när det hettar till. Just kulturskillnaderna är en av filmens huvudteman och situationerna läggs fram på effektivt sätt, för britterna har sin "huvudchef"; Hicksley (Jack Thompson) som på brittiskt maner försöker utöva ett kontraproduktivt stiff-upper-lipp motstånd mot de förbryllade japanerna. Efter en stund kommer en ny fånge in; Cellier (David Bowie). Bowie gör här en av de bättre prestationerna jag sett honom i, Cellier känns som en riktig människa som försöker hitta sina sätt till motstånd men hamnar på kant med japanerna och med Lawrence.

Jobbiga lägen, nästan hela tiden

Takeshi Kitano i sin fösta roll

Sidenote: Varför är inga fångar skäggiga är min högst centrala invändning? de lever utsatt och en av fångarna drömmer sig bort till att kunna raka sig i sitt hem och titta på översta fotot = Ändå har alla bara hakar som nyplockade äpplen! /sidenote

Bortsätt från skäggfadäsen så är jag mycket nöjd, betyget får ses som mkt starkt:

#337 A nos amours

À nos amours eller Länge leve kärleken, 1983. Regi av Maurice Pialat, manus av Arlette Langmann och Maurice Pialat.

Suzanne(Sandrine Bonnaire) är en tjej i 17-årsåldern som dejtar runt med en massa olika killar men känner sig ändå olycklig och vilsen- vilket kanske inte är en så jätteunik situation för någon i övre tonåren. Hennes familj verkar hårt fokuserad på att hon inte ska ha sex med någon vilket hon bearbetar genom en serie one-night-stands. Föräldrarna gormar, förhör och slår barskt igen dörrar framför hennes näsa. Men när pappan drar en dag (det verkar som att han flyttar hem till sin älskarinna) så får Suzannes mamma tokspel och Suz drar hemmifrån. Filmen är ju fransk och är ganska så nyavågen-inspirerad i det att den inte har någon riktig storyarc utan livet bara pågår (som det tenderar att göra), karaktärer bråkar och blir lite vänner igen. Nån börjar skriva en bok, men man hör inget mer om det mot filmens slut.

Nu var jag ganska förberedd på att filmen skulle sakna någon starkare struktur, men jag köper filmen ändå. Den har en fin realistisk ton kring sig och det är alltid lite givande att följa människornas kamp i vardagen (låter inte jättefestligt nu när jag skriver det...).

Pappa försöker förgäves få koll på dottern. 

Tja, fin och bra med en stor gnutta tonårsangst. Det blir en: