#403 Cría Cuervos

Cría Cuervos, 1976. Regi och av manus av Carlos Saura.

Titeln anspelar på ett spanskt talesätt som ligger lite nära vårt klassiska "som man bäddar får man ligga" nämligen "raise ravens and they'll peck out your eyes". Filmen vann juryns stora pris i Cannes och påminner ganska mycket om spansk films största framgångssaga från 1973: Spirit of the Beehive. Berättelsen sker helt från ett barnperspektiv, nämligen Ana (Ana Torrent) vars mamma(Geraldine Chaplin) nyligen gått bort och vars pappa dör i första scenen. Ana och hennes systrar hamnar då hos mammans vänliga men något kyliga syster (Conchita Pérez). En realistisk nutid blandas med tidigare händelser och drömmar där hon umgås och har det bra med sin känsliga men kärleksfulla mor. 

Cría Cuervos drivs efter de första fem minutrerna inte av några speciella händelser, utan man får följa ett barn, som uppenbarligen inte hanterar en svår situation särkskilt bra, men hittar trygghet och kärlek hos sina syskon och hos släktens husa. De vuxna runt omkring har sina konflikter som de tror att barnen inte hänger med i, men de små ser mer än vad man tror och förstår ibland mer än vad som är bra. 

Det är ganska många scener med bara barnen, som lyssnar på musik, pratar eller leker. En del av de scenerna, som när barnen dansar tillsammans är väldigt fina. Men när jag läser om filmen så ser jag att många andra verkar tolka in Francokritik i filmen, och visst, så kan det vara. Det är alltid svårt så här 45 år i efterskott och förstå vad mörka rum, eller en keps egentligen innebär. Samhällskritik mot totalitära samhällen man lever i är ju tyvärr ganska subtil då den görs, och blir ännu mer subtil så här ett halvsekel senare. 

Filmen är stundtals fin, men den är också lite statisk. Inga karaktärer utvecklas, inga större händelser eller insikter kommer fram. Det kan vara bra så men bygget kändes lite svagt för mig. Hade jag haft ett OK betyg så hade den fått det men filmfrommen bjussar istället på en:

#329 Lacombe, Lucien

Lacombe, Lucien, 1976. Regi av Louis Malle, manus av Louis Malle och Patrick Modiano

Dagens Jeopardy:Nazisterna, frågan är då "Vilken grupp söker sig vilsa nertryckta män till då de vill ha lite gemenskap". Lucien(Pierre Blaise) är inte annorlunda han, för han tvingas att sopa ett gammalt sjukhus och La recistance verkar inte ha tid att lära upp en sur, lite korkad amatör. Annars verkar han bara jobba på jordbruket och lustmördar djur då han kan. Efter att ha blivit nersupen på en bar så avslöjar han lite hemligheter till några trevliga typer, men det är uppenbarligen inte bara intresserad av att vara trevliga utan bestämmer sig för att "prata" med dom som Lucien nämner. Men han bryr sig inte, nassarna bjuder ju på fri sprit och så får han skjuta med Luger. Lucien är väldans nöjd och glad, och går lite försynt med i tyska polisen. När en modig fransos konfronterar honom så säger han bara att han inte gillar då folk talar ner till honom. Mycket riktigt får han en helt annan "respekt" med sitt polisID vilket han använder flitigt för att sätta folk på plats, eller bara ta gratis grejer då han behöver. En kollega för hem honom till en judisk skräddare som syr upp en kostym till honom "utan kostnad". Skräddaren har en dotter(Aurore Clément) som väldigt symboliskt heter France. Nu när man bara kan ta för sig så tar Lucien för sig - av France (ser ni symboliken, DEN ÄR STOR). Skräddaren försöker be om att Lucien ska ta det lugnt kring hans hans familj:

Albert Horn, the tailor: France and I are very much alike. We're very fragile creatures.

Men Lucien är liksom inte lugn, livet är ganska skönt för honom. Livet är dock inte så skönt för nassarna i norra Frankrike som just blir överkörda av de allierade. Trots att den tyskvänliga radion gör vad den kan för att få det att låta som att amerikanarna håller på att ge sig så förstår nog alla åt villket håll det barkar. Men Nazisterna verkar jättebra på att fånga dagen och oroar sig ganska lite för omvärlden och det ökande antalet döda kollegor. Lucien likaså liksom lojt drar iväg med France till landsbygden där han skjuter kaniner och hånglar.

Så, ibland kan man känna rent logiskt att en film är bra, men att den ändå inte riktigt connectar. Och den enda lojaliteten jag känner är till mina smaklökar, och smaklökarna tyckte den var för oengagerande, lite långtråkig och övertydlig. Det blev också lite poänglöst att samhällets psykopat blev nazist, det hade varit intressant att de vanliga människornas resa till mer mörka värderingar (Hallå samtid). Så tyvärr blir det en helsnål:

#334 Harlan County USA

Harlan County USA, 1976. Regi av Barbara Kopple.

Filmen är inspelad kring gruvorna i Kentucky runt 1975 men människorna, kampen, de sotiga ansiktena och de cyniska kapitalisterna känns väldigt tidlösa. Barbara Kopple väljer här ganska tydligt att ställa sig på gruvarbetarnas sida: hon står med demonstranterna, hon åker hem till dom, hon deltar på interna möten. Eftersom vi befinner oss i USA så är det ju inte direkt lätt att bedriva fackföreningsverksamhet, detta leder i sin tur till rekorddålig stämning som på 30-talet utvecklades till ett slags gerillakrig. Minnena finns kvar så båda sidorna är heltaggade ganska tidigt i konflikten som blåser upp. Gruvarbetarnas missnöje verkar vara ganska eviga, de vill få andningsskydd, lite bättre tider och säkrare arbetsplats. Ägarna i sin tur tycker en hög vinst och obråkiga arbetare är lite viktigare. Arbetarna försöker då strejka, ägarna hyr in strejkbrytare, arbetarna försöker blockera vägen till gruvan och då hyr ägarna några busar med pistoler och träpåkar för att se till att alla kommer till jobbet i tid.

Kampen runt vägen varvas med hembesök, sjukhusbesök där stenlungadrabbade ex-gruvarbetare pustar sig fram, möten och historiska återblickar. Här får man också många kampsånger som känns sådär "Oh, brother where art thou"-gamla. Många sjunger på ett ganska gällt, entonigt sätt som funkar superbra för kampvisorna.

Kampen har alltså en hel del dimensioner, och precis som i all kamp så är det några eldsjälar och några som mest hänger med och ytterligare några som helst är hemma. -Men de får man inte höra så mycket om, för Harlan County USA har helt och hållet de engagerade arbetarnas perspektiv. En dokumentär får såklart vara partisk, men jag hade uppskattat lite material om hur strejkbrytarna eller påkbusarna resonerade kring sin roll. Nu blev de mest märkta som skurkar, vilket de kanske var, men jag tror att i synnerhet strejkbrytarna i vissa fall hade svårast av alla att göra rätt, mot sin familj, mot sig själv och mot sina arbetskamrater.

Konflikten eskalerar stadigt och får en slags våldsam slutpunkt när en 20-årig gruvarbetare blir ihjälskjuten vilket leder till press på gruvbolaget att ge sig, vilket de gör. Hurra, kamp lönar sig! Förena er arbetare i alla länder! Eller inte riktigt, i eftertexterna står det att ägarna ändrade sig efter något år vilket leder till nya strejker i en lång ond cirkel.

Gruvarbetarna hade en grej som såg lite kul ut och det var själva resan ner

Strejkarna beväpnar sig

Ägarnas busar viftar med en pickadoll

"We shall not be moved"

Från början när Barbara Kopple började inspelningen så skulle den handla om fackföreningspamparna som verkade hålla på som gänget i "The irishman" inklusive en dödsskjutning av en fackföreningsledare med familj. Men då hon lärde känna arbetarna så blev fackföreningspolitiken ett sidospår och arbetarna huvudspåret istället för tvärtom.

En del dokumentärer försöker låtsas om att de passivt fångar "verkligheten". Harlan County USA är ingen sådan. Både demonstranterna skriker att de är filmade och ägarnas representanter verkar väldigt medvetna om att kameror är där. Foto från filmen används också som bevis för att få en av ägarnas busar arresterade. En del karaktärer är dessutom extra tuppiga vilket skulle kunna bero på att de har kameran på sig. Så sammanfattningsvis är Harlan är ett ganska bra exempel på när filmskaparen påverkar det som filmas...

Gripande, intressant, kanske lite ensidigt men ändå klart:

#223 Maîtresse

Maîtresse, 1976. Regi av Barbet Shroeder, manus av Barbet Schroeder och Paul Voujargol.

Efter att ha dissat två klassiker på raken så har vi, tryggt nog, en film som inte är så poppis. I en av huvudrollerna så har vi den idag sjukt vinpimplande Gerard Depardieu, som enligt egen utsago dricker upp till 14 flaskor om dagen, pas mal! Här är han dock lite mer nykter(eller åtminstone hans karaktär Olivier) så han går omkring stan med sin slemme kompis Mario (André Rouyer). De försöker hustla lite pengar genom att sälja konstböcker som kompisen har lurat till sig. Hos en de knackar på hos gör de senare ett inbrottsförsök och upptäcker då en hel våning full av BDSMgrejer och personer av alla de slag. Olivier hamnar raskt i en affär med kvinnan in charge, the maitresse (eller dominatrix som de ju också kallas för). Hon glider omkring med sina kunder och piskar och torterar dom på löpande band. Efter en stund får hennes nya boyfriend vara med på äventyren. Men en komplikation är att han verkligen är en ganska vanlig snubbe, som egentligen tycker att allt de håller på med är ganska galet. Dessutom så blir han ju svartsjuk då hon klär sig i latex från topp till tå och går in till olika plågade män.

Filmen är väldigt... grafisk, man får se ganska långa pass av hennes dominansövningar framför (frivilligt) plågade män. Hon piskar hårt och i en scen liksom spikar hon en killes snopp fast på en bräda - så nej, inte den perfekta familjefilmen. Ändå tycker jag den delen är intressant, och det hade varit kul att få förstå mer kring vad som driver folk att vilja betala för att vara med på sådana övningar, men det fick man inte någon större förståelse för i Maîtresse. Dominanser och spelet kring det växlar mellan henne och hennes kunder och i andra hand hennes kärleksrelation. För i kärleksförhållandet så har hon pengar och en lyxig livsstil, men för att balansera detta så har de andra typer av maktspel i sin vardag, där han låtsasvåldtar henne i olika situationer- så nej, inte den perfekta familjefilmen.  För att göra filmen så hade de en riktig Dominatrix som visade lite olika tips och alla klienter (inklusive han som fick sin snopp spikad) "spelas" av hennes riktiga kunder.

Den är till viss del intressant, men jag kände inte riktigt att jag kom in karaktärerna på livet särskilt mycket. Ibland kändes det nästan som att Barbet Shröder inte riktigt hade en plan för hur han skulle få ihop allt, för vissa scener (när man får se slaktandet av en häst), kändes lite out of Place. Intressant inblick men ingen toppfilm...

#192 Coup de grâce

Coup de grâce, 1976. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Marguerite Yourcena, Geneviève Dormann, Margarethe von Trotta och Jutta Brückner

Först, kul med ett gäng kvinnliga manusförfattare, inte direkt vanligt. Det är också uppenbart att denna är en av criterions mer obskyra titlar då det finns väldigt lite info eller recensioner online vilket är lite konstigt då Volker Schlöndorff är en ganska välkänd regissör. Men denna hade ju dock premiär 1976 vilket var tre år före den kommersiella (och konstnärliga) hitten Bläcktrumman. Och även här är det krig och desillusionerade män som förgäves försöker få grepp om tillvaron. Coup de grace följer dock främst Sophie (Margarethe von Trotta) som bor med sin excentriska faster(Valeska Gert) i en överklass-herrgård i den (fiktiva) lettiska orten Kratovice. Men efterssom filmen utspelar sig i brytpunkten mellan första världskriget och ryska revolutionen så är läget minst sagt instabilt. Runt herrgården samlas representanterna för den gamla aristokratin för ett "final stand" mot de alltmer framgångsrika röda arméerna. Aristokraterna lever och festar lite håglöst i en värld som de förstår alltmer är förlorad...

Sofie som egentligen skulle kunna slåss för båda sidorna (och också gör det) känner sig oälskad och ensam, och trots att hon ligger runt med de lokala officerarna så känns allt ändå eländigt. Och när hon så småningom förstår varför hennes bror och hennes största älskling överhuvudtaget krigar för en förlorad sak så pallar hon inte mer utan drar iväg...

Filmen har en fin, melankolisk stämning kring sig, Fotot är vackert och Margarethe von Trotta gör en kanonroll som Sofie. Jag var lite skeptiskt mot Schlöndorff efter Katharina Blum men denna var flera resor finare.

#123 Grey gardens

Grey Gardens, 1976. Regi av Ellen Hovde, Albert Maysles, David Maysles och Muffie(fint namn!) Meyer.

1974 kontaktade Lee Redzivik Maysles-bröderna kring ett dokumentärprojekt hon ville finansiera. Den skulle handla om henne och hennes mer berömda syster (Jackie Onassis Kennedy) barndom som till viss del utspelade sig hos Bouvier-familjen. Så under arbetet märker filmgänget var den bästa historien finns, nämligen relationen mellan dotter och mor i Bouvierfamiljen. De lämnar raskt Onassis-projektet och börjar på denna film istället. Kvinnorna bor i ett hus tillsammans med sina minnen, tonvis med katter, smuts och ett gäng grävlingar som bor på vinden och matas dagligen. Relationen mellan de båda är en berg-och-dalabana, det finns från dottern en bitterhet över att det var här hon hamnade. Hon skyller sina livs misslyckande på att hennes mamma alltid har dragit henne tillbaka till hemmet. Samtidigt verkar mamman och hemmet ha en intressant dragningskraft på henne, så hennes exil från världen verkar också vara lite frivillig.

Edie spatserar runt medan mamma ligger i sängen och sjunger. 

Hemmet är risigt, riktigt risigt. Det är hål i väggarna och smutsen är påtaglig på alla ytor. Filmteamet började sätta på sig lopp-halsband runt sina vader för att inte få för många kliande bett.

Mor och dotter lever på många sätt i det förflutna då dotterna var någon slags Jet-setmodell och mamman sjöng. Och de tävlar mer varandra i att showa för att få mest uppmärksamhet av dokumentärteamen

Båda har varit med varandra så länge att de liksom glömt bort hur man "ska" bete sig, och det är både befriande, roligt och lite sorgligt att de deras resonemang kring allt från stjärntecken, katter och sångtalanger. 

'Little Edie': Mother, you don't have enough clothes on.
'Big Edie' : Well, I'm going to get naked in just a minute, so you better watch out.
'Little Edie' : That's what I'm afraid of.
'Big Edie' : Yeah, for what, now why? I haven't got any warts on me.
'Little Edie' : But the movie, the movie!
'Big Edie' : I haven't got any warts on me!
'Little Edie' : That isn't the point, mother darling.

'Little Edie' : ...It's very difficult to keep the line between the past and the present... Do you know what I mean...?

'Little Edie' : "The Libra husband is not an easy man to please. The monotony of domesticity is not to his liking, but he is a passionate man, and a respecter of tradition."

Kort efter dokumentären kom ut så dog 'Big Edie' och 'Little Edie' blev snabbt något av en kultfigur, och hon satte upp en sångföreställning i New york. En TV-version gjordes också 2009 med Jessica Lange och Drew Berrymore.

#254 The killing of a chinese bookie

The killing of a chinese bookie, 1976. Manus och regi av John Cassavetes.

Ben Gazzara har huvudrollen som ägaren av The Crazy Horse West, ett lite sjaskigt stripp-ställe han njuter av att kunna styra och ställa i. Han glider runt lite bekymmerslöst med sina tjejer tills verkligheten kommer ikapp. För han har en hobby, en dödlig hobby - poker. Poker låter ju inte så farligt om man håller sig från att låna pengar från maffian. Mission not accomplished! Nu måste han ta han om en av maffians konkurrenter för att skulden inte ska ta hans älskade klubb ifrån honom.

Jämfört med Love Streams så har vi faktiskt en handling här, scener följer på scener enligt någon slags dramaturgi. Skådespeleriet är kanon som alltid och actionscenerna(!) funkar förvånansvärt bra. Men Cassavetes-stilen är ändå intakt, med långa svepande kameror och mer fokus på karaktärerna än själva berättelsen.

Livet leker

Tills livet inte leker

Hans show-team rockar loss

Hela showteamet med alla barbröstade damer och diviga presentatörer har vissa tolkat som representanter för Cassavetes skådespelargäng och jag tror inte tolkningen är helt fel ute- även om jag inte riktigt ser vem som skulle vara Gena Rowlands i gänget.

När filmen kom fick den kritik för att den var för långsam och ofukuserad(Vilket är jättekonstigt då denna har ett laserfokus jämfört med typ Faces), medan exempelvis Siskel&Ebert blev ett fan från dag ett, och jag känner mig också ganska förtjust.

#304 The man who fell to earth

The man who fell to earth, 1976. Regi av Nicolas Roeg,  manus av Paul Mayersberg, baserad på en roman av Walter Tevis.

Tjo katt, detta var ju minst sagt en speciell film. En utomjording(David Bowie) landar mitt i en liten sjö i amerikanska öknen. Han har flytt sin sin uttorkade planet- där hans fru och barn hoppas att han snart ska komma tillbaka med lite vatten. Vilket han både gör och inte... Men först strosar han runt, han behöver cash vilket han får genom några revulotionerande patent, sen är det bara att försöka bygga ett rymdskepp!? Nja, han inleder ett förhållande, och ganska snabbt inser man att orsak-verkan och tid-rum inte riktigt funkar på samma sätt för vår alien som för oss vanliga folk.

Han både sitter och super samtidigt som han kommer hem, han blir fasttagen av CIA samtidigt som hans rymdskepp verkar lyfta. Hans jord-flickvän ålder svänger rätt rejält under filmen, ibland är hon 30 år äldre för att gå tillbaka nästa scen. Och ju mer tid som går så ställer det högre krav på oss stackars tittare att glida med... Men trots yviga handlingen och det tråkiga soundtracket (Bowie fick inte använda sig av sin musik av rättighetsskäl så en del material hamnade på "Low" istället) så finns det också en hel del bra grejer. Som Bowie, han är kanon som Alien, lite blyg, lite vilsen och utanför vanliga världens rytm. Och är det någon som vet hur det känns är det ju Bowie.

Lägg till bildtext

Han vill inte ha kakor

Aliensex verkar kladdigt...

Vad som ändå ger ett positivt slutintryck är den unika stämningen i filmen, och även om den flippar ur lite väl mot slutet så får den ändå ett: