#417 This sporting life

This sporting life, 1963. Regi av Lindsay Anderson. Manus av David Storey

Bortsett från ett par storsatsningar så var brittisk 60-talsfilm mycket diskbänkar, gruvor, arbetslöshet och fattigdom. Filmer om olyckliga familjer som bara kunde drömma om pengar eller framgång. Icke så här, för här följer vi Frank Machin(Richard Harris) som som kommer från tuffa förhållanden men lyckas bli framgångsrik och välbetald som rugbystjärna. Härliga tider? Nja, trots ekonomiskt välstånd bor han inneboende hos en änka(Rachel Roberts) som han älskar, men som i sin tur inte kan släppa sin döda make. Frank är aggressiv både på planen och privat, och det är just hans kaxiga aggressivitet som blir nyckeln till hans framgång vilket inte minst blir tydligt då ägarna likt tjuren Ferdinands "köpare" liksom blir till sig i byxan över att han slår ner en lagkamrat på första träningsmatchen. 

Men kommer man från ingenstans kan det vara svårt att veta vilka regler som gäller i olika situationer. Att bli en del av en fotbollsklubb verkar dessutom vara något mer än ett jobb, utan ägarna av klubben verkar dessutom tycka att de äger spelarna, vilket innebär viss fingertoppskänsla kring sociala situationer, något som Frank saknar helt. Dessutom så har även arbetarklassen sina regler för hur man ska bete sig och int tusan ska man sticka ut eller göra sig märkvärdig, vilket inte Frank fattar men som ligger honom i fatet när han försöker uppvakta sin 'husvärd' - kontentan av upplägget blir att Frank hamnar i no-mans-land i klassamhället vilket ökar på hans vilsna isolering. 

Till slut blir alla de egenskaperna som förde honom till framgång samma egenskaper som drar honom tillbaka igen. Även om begrepp som toxisk maskulinitet känns lite samtidsklychiga så är This sporting Life en av de bättre illustrationerna av begreppet, detta i kombination med det ganska tydliga klassperspektivet gör filmen både intressant och spännande. 

Filmen blev tyvärr en finansiell flopp – Rank, filmbolaget som släppte ett gäng fina Poweel/Pressburger-filmer fick bittert ångra sitt beslut att finansiera och recenserade själva filmen som “squalid”- och fortsatte efter This sporting Life med att släppa med äventyrliga Technicoloräventyr. Regissören Lindsay Anderson som här då fick sin första film sågad släppte inte en ny film på fem år, då If... skulle ge britterna en ännu större chock – samtidigt som den gick med vinst.

#355 Hands Over the City

Hands Over the City eller Le mani sulla città, 1963. Regi av Francesco Rosi, manus av Francesco Rosi, Raffaele La Capria, Enzo Provenzale och Enzo Forcella

När jag jobbade på filmfestivalen för en massa år sedan så var Rod Steiger hedersgäst. Kopplat till det hade filmfestivalen en jättesvår frågesport om honom i sin tidning. När festivalen var igång var det ingen som hade kunnat rätta alla inkomna svaren så inför slutfinalen så jag fick på rekordkort tid "fixa" fram tre finalister. Min kompis, hans kusin på besök från Sundsvall och min flickvän fick följaktligen ställa upp som de enda som hade fått alla rätt... Finalfrågan de fick på festivalens scen var hur många filmer Rod Steiger varit med i. Min flickvän (som jag nu är gift med) fick närmast rätta resultatet med 18, rätt svaret var 67.

En av alla filmerna som Steiger varit med i är denna, där han spelar rollen som ärkekapitalisten Nottola. Det känns väldigt italienskt att köra skådespelare med olika språk och sedan dubba allting på slutet, en mall som även de många av speghettiwesterns körde med. Här funkar det dock bra, och Steiger är intensiv och lurig på ett sätt som känns trovärdigt. Le mani sulla città är ganska speciell i strukturen, då den handlar just om strukturer. Filmen vill visa hur italienska bostadsmarknaden är lika korrupt som filmfestivaltävlingen jag ledde. Man får se hur "de rika" köper upp billig mark för att sedan ordna det så att politikerna bestämmer att det är just där man får bygga framtida bostäder. Nottola har sina fingrar i den syltburken men är även engagerad i att vräka en massa fattiglappar för att bygga nya hus till den övre medelklassen. Notolla verkar även ligga bakom att ett halvt hus ramlar ner vilket leder till att nybygget kan starta snabbare men också till att tre människor dog. Mot Nottola finns det ett par intressenter, en centerpolitiker med läkarbakgrund och den modiga ledaren för vänsterfallangen (Salvo Randone). Men kapitalisterna verkar ha koll på borgmästaren, stadsledningen och väljarna som de på något sätt lyckas köpa så, vad gör man?

Ämnet i sig är ju aktuellt även här och nu då även vår bostadsmarknad verkar ha många förlorare och några få rika vinnare, så tyvärr var inte ämnet helt passé.

Filmen var ganska tät och i synnerhet scenerna i bostadsområdena gav en dokumentärt uttryck. Rosi är uppenbarligen skitsur över den ojämna klasskampen och vill visa hur allt hänger ihop. Men problemet med strukturer är att de liksom aldrig blir lika engagerade som människor. Så kanske att detta ämne hade gjort sig bättre som en dokumentär? Tyvärr så kändes agendan tydligt men i slutändan så blev inte detta svart/vita ämnet särskilt intressant att följa...

#344 Suzanne’s Career

Suzanne’s Career eller La carrière de Suzanne, 1963. Manus och regi av Éric Rohmer.

Som i många(alla) Rohmerfilmer så följer vi snubbar som raggar. Här har vi en Guillaume (Christian Charrière) som raggar på en viss Suzanne (Catherine Sée), varje framsteg i processen - han tänker ganska amerikanskt med first, second, third och forth base- skryter han om för sin kompis Bertrand (Philippe Beuzen). Efter att ha kommit hela vägen så börjar kompisarna dessutom utnyttja Suzannes ekonomi. De liksom "har glömt plånboken" eller "har inte råd" då det är dags att betala. Suzanne fattar till viss del men bekymras inte så mycket av det. Grabbarna självbild är på en hög nivå, de är bara så mycket bättre än Suzanne. I början är det just Guillaumes sliskiga sätt som dominerar men ju längre filmen går desto mer rämnar fasaden hos "the good guy" Bertrand som liksom inte riktigt erkänner för sig själv och andra kring vilken usel kvinnosyn han egentligen har. Suzanne däremot bara glider filmen igenom, visst blir hon lite pankare, men hon är öppen för vad som händer och hamnar till slut på en klart bättre plats än grabbarna.

La carrière de Suzanne var ju faktiskt fin och hade karaktärer som jag definitivt känner igen från verkliga livet. Filmen har dessutom en ganska bra berättarröst som liksom i Barry Lyndon både förklarar skådespelarnas inre liv samt anlägger en viss raljerande ton till deras olika äventyr.

Grabbarna försöker med viss framgång ta hjälp av andarna för att "få till det"

Suzanne och Bertrande fikar

Sensmoralen här är något kring (unga) mäns självkänsla som ibland kan vara väldigt hög utan någon egentlig anledning. Jag tyckte om den ganska mycket, trots min lite risiga relation till Rohmer.

#343 The Bakery Girl of Monceau

The Bakery Girl of Monceau, 1963. Regisör Éric Rohmer, manusförfattare okänd men jag misstänker starkt Rohmer här.

Kortaste Criterionfilmen hittills! Vi pratar 23 minuter nya vågen och det känns helt lagom. I min förra review så gissade jag att nästa film skulle handla om en man som försöker få ihop det med en för ung tjej, för det har alla 6 filmer jag sett av honom handlat om. Döm då om min förvåning när huvudkaraktären tokraggar på en jämnårig, det kunde man inte tro.

Huvudkaraktären (Barbet Schroeder) går varje dag med sin kompis Schmidt(spelas av mannen med det sköna namnet Fred Junk) and längst en fransk gata och allt som ofta går de förbi en ung kvinna som heter Sylvie (Michele Girardon), hon går åt alltid åt andra hållet på väg till sitt jobb på ett konstgalleri. De byter blickar med varandra och vår unge hjälte blir tokintresserad. Han liksom lyckas krocka med henne och de börjar prata och visst tycke uppstår men aldrig på nivån att han får hennes nummer. Så han går desperat längst gatorna och liksom spanar, men hon är borta. Vår "hjälte" börjar då köpa kakor, och på bageriet jobbar en yngre tjej som han liksom på rutin börjar tjatragga på, och när hon blir intresserad så stöter han plötsligt på Sylvie - mon dieu, vad ska man göra nu?

Trots det lite lökiga upplägget är La boulangère de Monceau ganska charmig, och mer oförarglig än vad det låter som.

Han träffar Sylvie

Bakartjejen säger nej, men vår hjälte är expert på att tjata. 

23 minuter kort bagatell, men ganska trevlig. Ska jag vara generös så blir det:

#268 Youth of the Beast

Youth of the Beast eller Yajû no seishun, 1963. Regi av Seijun Suzuki, manus av Ichirô Ikeda, Tadaaki Yamazaki och Haruhiko Ôyabu.

En mystisk främling med muskler av stål, snabba triggerfingers och en cool attityd slår ner som en bomb på japanska gangsterscenen. Mannen, Jô (Jôji 'Jo' Mizuno), verkar vilja gå med i vilket gäng som betalar mest men har i hemlighet en agenda att krossa båda gängen. Mizuno som spelar Jo är ju lite ett kapitel för sig med sin absurda skönhetsoperation av sina kinder som gör att han ser ut som puff (eller piff?). Lite ovanligt men alltid bra att följa sitt hjärta antar jag.

Själva handlingen i sig är lite som en typisk tv-deckare på 80-talet, inte så spännande eller trovärdigt. Men vad som gör filmen lyfter, åtminstone litegrann är ju fotot och bilderna. Färger och foto är taget i en ganska extrem 60-taks-reklamstil vilket ger hela filmen en ganska fin stil som säkert går hem hos många esteter out there.

Gangsterbossen spöar upp sin tjej

Jo blir torterad med en brevkniv

Skurken har ögon åt alla håll

Kamp i mörkret

På 60-talet var ju många japanska gangsterfilmer lika inspirerade av Europa som av USA. Så här har vi då en mix av franska nattklubbar, med franska dragspel och franska kostymer blandade med hårdkokta film noir skurkar och slingriga famme fateles. Även om det kan vara skönt med filmer som inte försöker rädda världen eller berätta om samhälleliga orättvisor så är det ju bra om man kan identifiera sig med något i filmen? Suzuki själv tror jag mer tyckte det var roligt med starka färger och skjutande gangsters, och det kan det ju vara men jag blev själv mindre och mindre engagerad ju längre tid filmen pågick.

#235 The Leopard

The Leopard eller Il Gattorpardo, 1963. Regi av Luciano Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico, Pasquale Festa Campanile, Enrico Medioli, Massimo Franciosa och Luchino Visconti, baserad på en roman av Giuseppe Tomasi di Lampedusa.

Förra gången jag såg ett italiensk film så handlade den om samhällsomstörtande inbördeskrig i sicilien med en bestämd man i centrum, och denna gång så är det samma sak fast i mer episk skala. För här har vi en mastodontfilm på över tre timmar och alla ingredienser är med: eleganta kostymer, stormiga känslor, en lovebombing från Martin Scorsese, Claudia Cardinale och stiliga aristokratiska slott. I centrum denna gång, en ålderskrisande Don Fabrizio Salina(Burt Lancaster) som desperat försöker hantera en invasion av sicilien av Garibaldi som ledde en slags kombination av plundring och enande av landet. Don Fabrizios heta brorson Tancredi (Alain Delon) joinar Garibaldisidan medans resten av släkten trotsar soldater och rövarband för att ta sig till sin sommarresidens, mest för att hålla skenet uppe, för utan skenet så finns man inte.

De politiska omvälvningarna börjar mer och mer likna inbördeskrig och Tancredi byter efter en stund sida för att- man vill ju inte vara den förlorande sidan. Mitt i allt detta så måste alltså familjen ha på sig sina finkläder och besöka kyrkor och pompösa småborgmästare...

Don Fabrizio får en puss av hans brorsons flamma

Balscenerna, så snygga. Nästan som en Degas-tavla

Amerikanska affischen gör att för att få till Borta med vinden kopplingen

Huvudrollen spelas som sagt av Burt Lancaster, som ju är ett lite oväntat val. Då Burt inte kan italienska så dubbas han och precis som Fellini så spelar inte Visconti in ljudet vid inspelningen utan dubbar in den i efterhand, och precis som hos Fellini så görs det riktigt dåligt, inte ens de som hade sin riktiga röst ser odubbade ut. Annars är Burt bra som melankolisk familjefar som desperat försöker få allt tillbaka till som det var förr. 

Då de flesta andra kriser på något sätt hanteras så hamnar Don Fabrizio i någon slags ålderskris då han inser att hans liv egentligen inte är så kul och att han egentligen har en tråkig fru och hyfsat störda barn, och ingen egentlig kärlek eller omtanke, och denna sista 45 minuterna var en ganska intressant vändning i en historia som verkligen känns som ett italienskt svar på Borta med vinden. Melankolin i filmen förstärks också av miljöerna, de gamla palatsen, dammiga vindarna och slitna väggmålningarna som blickar tillbaka mot en tid då framtiden inte var bakom en...

Lärdomar:1. Livet är meningslöst, 2. Att vända kappan efter vinden är inte så illa alla gånger

Bombastisk och fin, kanske kan bli bättre vid omtitt:

#212 Ingmar Bergman gör en film

Ingmar Bergman gör en film eller ingmar Bergman makes a movie,  1963. Regi av Vilgot Sjöman men med Bergman i ett slags dolt förarsäte..

Denna "film" visades i fem avsnitt i svensk tv och man får här följa Bergmans manusarbete, regi och efterarbete med filmen Nattvardsgästerna som släpptes 1963. Sjöman hade tidigare jobbat med Bergman och dessutom hade recenserat filmer vilket gjorde att de hade en ganska intim relation. Här får Sjöman lite andaktsfullt fråga ut Ingmar kring hur han jobbar fram sina motiv och hur han hittar miljöer och jobbar med skådespelare med mera. Men frågan är ju i sådana här "bakom kulisserna" tagningar hur mycket av verkligheten man egentligen får se? Bergman var ju, trots sin höga status, väldigt känslig för vad folk ska tycka om honom. Han vill bli bekräftad och om han skulle bli porträtterad som en sadistisk diktator så skulle han nog själv aldrig komma över det (vare sig det vore sant eller inte).

Vilgot Sjöman som ju var klart mindre kontemplativ uttrycker ibland förvåning över arbetet och när karaktärer provar olika vardagsrockar så uttrycker han lite förvånat att "det trodde man inte"- Vilgot hade själv aldrig brytt sig om exakt vilka kläder karaktärerna hade... Det var också intressant att följa Bergmans process med repetitionerna, som skedde i 10-12 omgångar, med en stegrande ambitionsnivå för varje omgång. Mellan repetionerna så ska det vara så trevligt som möjligt, med glada anektdoter och skratt och skoj, för att på en kort stund gå över till gudstvivlande ångest när man ska arbeta. Bergman gillar nämligen inte Method-aktörer som liksom lever med sina roller, en skådespelare ska idealt kunna växla omedelbart mellan ångest och fika.

Höger bakre stolsben är liksom osynligt vilket jag inte tror var med meningen. Sjöman kollade nog inte alla smådetaljer- Bergman would

Kroppspråket säger allt!

Vad som är mest förvånande är att allt är så jovialt och trevligt. Ingmar verkar hur uppslupen som helst och Sjöman ställer trevliga frågor. För mig var det roligaste att se personregin där man får se hur haan blandar tekniska anvisningar till att berätta vad karaktären egentligen är ute efter.

#195 I fidanzati

I fidanzati, 1963. Manus och regi av Ermanno Olmi.

På svenska heter filmen "De förlovade", vilket är en lite olycklig titel då paret filmen handlar om inte är just förlovade. Vilket som, Olmi is back, mer neorealist than ever - även om han själv inte var någon fan av stämpeln ("jag är annorlunda än de andra, jag är ännu mer street- inga skådespelare, inga sets, bara verkligheten"). Här är det ivarjefall en lite glåmig slice-of-life studie från den italienska arbetarklassen- vilket är precis såsom vi vill ha det efter fin-fina Il Posto. Men grejen med amatörskådespelare är att man måste hitta rätt, det har man tyvärr inte gjort här. Carlo Cabrini som spelar Giovanni är stel, riktigt stel, men hans sura tjej Liliana (Anna Canzi) funkar bättre men hennes karaktär är bara grinig rakt igenom så det blir ju inte så kul vilket som.

I fidanzati handlar då om just Giovanni som bor i en storstad men nu äntligen fått jobb som specialist i sicilien. Jobbet verkar så bra att han inte bara kan säga nej, men Liliana tycker det är trist, dom är ju ett par och då kan man ju inte bara dra iväg till något skitigt bygge söderut? Men jo, det gör han. De håller kontakten men glider lite isär, det blir någon affär, Giovanni går på en (jättelång) fest i Palermo, han tittar med sin robotblick över landsbygden. Det är det, mer än så blir det inte riktigt förräns på slutet och där känns det påklistrat och inte underbyggt i resten.

Liliana surar

Och det skulle ju va dans, dans, dans!

Jag tittar mig i spegeln då regissören har sagt att jag ska det...

Startscenen när de lite ansträngt dansar på en lokal med en massa fina italienska gubbar och gummor är jättefin, men resten av scenerna där man följer "vanligt folk" är ganska ansträngda och småtrista. Jag misstänker att Olmi också kände så då han liksom speedade upp vissa evighetstagningar, vilket tyvärr inte ökar spänningen alls... Lite fint men också mycket som inte hittar sin plats, nja.

#171 Contempt

Contempt eller Le mépris, 1963. Regi och manus av Jean-Luc Godard, baserad på boken med samma namn av Alberto Moravia.

Förutsättningarna är på topp, för här har vi nämligen en godardfilm där huvudstoryn kommer från någon annan och mycket riktigt, 95% av godardspråket är borta, härligt! Däremot är allt grymt gubbsjukt med ändlösa inzoomningar på Bardots rumpa, men vad kan man annars förvänta sig... -I efterhand så hade Godard sagt att det var en eftergift för de amerikanska producenterna, men alla hans andra gubbsjuka filmer saknade amerikanska producenter och innehöll samma typer av inzoomningar...

Filmen har två huvudteman som hänger ihop, det ena är Pauls(Michel Piccoli) och Camilles (Brigitte Bardot) äktenskap som är på upphällningen, och det andra temat handlar om Pauls uppdrag att skriva ett manus till en filmatisering av Odyséen. Den superamerikanska producenten Jerry (Jack Palance - som för mig var mest känd från City Slickers!) blir allt mer betuttad i Camille, och Paul låter dom vara alltmer ensamma vilket Camille tycker är obehagligt och leder till- just det- mépris(förakt) mot Paul. Hon vill liksom att han ska vara mannen i huset(lägenheten) och ta lite beslut medans han bara glider omkring och gör det som förväntas, och när han ska demonstrativt quitar filminspelningen så visar det sig bara vara ett symboliskt beslut han snabbt kan ändra på.

Godard kör med ett flertal Verfremdungseffekter (alltså metoder att påminna om att vi ser en film), man får ibland se kamerateamet och både ljussättning och bildkvalitet kan drastiskt förändras mitt i en dialog. Jag går väl inte helt igång på sånt men tycker det funkar helt okej i detta verk som faktiskt till viss del handlar om filmskapande.

Paul Javal: After dinner we'll see a movie. It'll give me ideas.
Camille Javal: Use your own ideas instead of stealing them from everyone else.

Jerry Prokosch: I want you to write some new scenes for "The Odyssey." Not just sex, but more - more...

Från inspelningen: Sminkösen är framme, kanske skådespelarcoachen skulle komma istället?

Hatten!

Postern

Ibland avbryts filmen av tagningar på Bardots nakna kropp medans hon tittar bedjande på kameran med hennes karakteristiska puttmun - jahapp.

Fotot är snyggt och klippningen är förstklassig, med snygga tillbakablickar från främst Camilles sida. Musiken är klassisk och fin, så det finns mycket att tycka om. 

1963 var Bardot en superstjärna av högsta klass med tonvis av Paparazzis som följde henne vart hon än gick. Dagens motsvarighet skulle väl kanske vara Kim Kardashian som förvisso är megakändis men ändå inte spelar med i några större filmer, vilket visar att vi faktiskt har kommit längre nu då det krävs åtminstone lite skådespelartalang för att bli filmstjärna. För Bardot är verkligen ingen skådespelare, det ända hon gör är sin infantila plutta med munnen-grej vilket är en ganska rejäl begränsning i en film med gräl och känslor.

Men samtidigt är filmen vacker och emellanåt intressant. 

Ojoj, betyget blir faktiskt ett svagt, men ändå:

#140 8½

8½ eller Otto e mezzo, 1963. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli,
Ennio Flaiano och Brunello Rondi.

Ja du, denna hamnade på fjärde plats över Sight &Sounds lista över världens bästa filmer. Och beskrivs och som ett episkt opus kring en författare med kreativ kramp. Fellini började ju med en hel del filmer i en ganska neorealistisk stil, exempelvis den fantastiska "Cabirias nätter" som får räknas som en av mina absoluta favoritfilmer. Sedan kom Dolce Vita med olika fantasimoment och Pang, 8½ som egentligen handlar om Fellini himself , det plågade manliga geniet som har lite av en kris. Han är otrogen och hans fru är gnällig, han drömmer sig till att han har ett harem alldeles för sig själv-och om någon av tjejer bråkar så ska han piska dom. Blir de över 27 får de leva sina liv på övervåningen. Men Ack, livet är inte alltid som en gubbsjuk fantasi vilket gör det svårt för honom.

Basen i filmen är regissörens kurhotell han bor på, där både kardinaler, skådespelare och allsköns filmfolk kommer och försöker påverka honom eller få svar på vad de ska jobba med, medans han bara drar sig undan och röker. Ibland läser skådespelare repliker för honom som kommer från tidigare scener i filmen och på så sätt kan man säga att filmen handlar till viss del om sin egen uppkomst vilket ju var lite kul, men det finns också långa planlösa scener där karaktärer bara pratar på om oväsentligheter. Både jag och min fru längtade tyvärr efter att filmen skulle sluta vilket ju inte kan ses som ett högt betyg.

Allt pyton? Näh, början var bra och fin med vackra bilder när regissören hänger som att han var en ballong. Överlag så var masscenerna alltid estetiskt on top.

Lite Andreui-Rublev inspirerad

Siluett-dans

Känns ändå bra att läsa Eberts hyllning:

The conventional wisdom is that Federico Fellini went wrong when he abandoned realism for personal fantasy; that starting with "La Dolce Vita" (1959), his work ran wild through jungles of Freudian, Christian, sexual and autobiographical images. The precise observation in "La Strada" (1954) was the high point of his career, according to this view, and then he abandoned his neorealist roots. 

Ebert tycker naturligtvis att "The conventional wisdom" är alldeles fel och att detta är Fellini på sin absoluta topp, jag får uppenbarligen leva med att vara konventionell vilket ju känns lite trist för en häftig typ som jag.

Om man ger 8½ mindre en maxbetyg bör man väl se om den (inte minst för att slippa få konventionell-stämpel på sig), men just nu är jag rejält osugen.

#121 Billy Liar

Billy Liar, 1963. Regi av John Schlesinger, manus av Keith Waterhouse och Willis Hall baserat på romanen med samma namn av Keith Waterhouse.

John Schlesinger har ju onekligen ett stark resume med Maratonmannen, Yanks, Sunday bloody sunday och Pacific Heights. Billy liar är hans andra film och blev en gigantisk succe i både England och till viss del även i Sverige under titeln Lögnhalsen. Filmen centreras kring Billy (Surprise!) som lever i en liten och sliten brittisk småstad. Men han har sin fantasivärld som han ofta glider in i, där är han en general eller kung och åtnjuter omvärldens respekt. Hans fantasier är dock ganska så vaniljiga, det är liksom inga drömmar om att ha superkrafter, bli en sköldpadda eller resa till rymden. Detta gör att fantasimomenten som ska vara roliga inte riktigt är det, utan det är typ mamma som skriker på honom och då drömmer han att skjuta ner henne (fast på något putslustigt sätt). Han ljuger också i alla sina relationer, han är exempelvis förlovad med två tjejer samtidigt och han har stulit pengar från sitt jobb. Denna "sköna" kille ljuger dessutom rumpan av sig för att få en av hans förlovade att ligga med honom...

Krigshjälte i fantasin

The male gaze på affishen

Obehaglig typ i verkligheten

Mot slutet händer det något som nästan gör att filmen kommer upp ett snäpp. Han träffar en tjej som verkar gilla honom och vill ta med honom till London för att söka nytt jobb och nytt liv. Men han stannar hemma till tonerna från sin fantasivärld. Detta var ju riktigt trist, speciellt då filmen själv verkar tycka att den är supercharmig och spännande. Away you go, Billy!

Extra--- I början säger Billy "looooose yourself in the London" vilket jag ju kände igen från Saint Etiennes 90-tals hit, You're In A Bad Way

#679 Zatoichi:1-3

Efter ett blocketfynd så är hon hemma hos mig nu, den fina Zatoichiboxen! 25 filmer med den buttre och blinde svärdskämpen. Den är inte bara fullmatad med samurajglädje men också snygg att ha i bokhyllan.

De väldigt populära Zatoichifilmerna kom lite från ingenstans, en krisande filmstudio släppte första filmen om en massör som blir blind och har lärt sig svärdskonst. Shintaro Katsu spelar huvudrollen och blev lite av en japansk superstjärna och spelade Zatoichi i alla filmerna i detta set. Men Shintaro fortsatte att spela in Zatoichifilmer fram tills 1989- men här har vi "bara" filmerna fram tills 1973...




Zatoichi, 1962. Regi av Kenji Misumi, manus av Minoru Inuduka.
Två yakusagäng kämpar med varandra och de hyr var sin Samuraj för avgöra duellen. På ena sidan Zatoichi och på andra sidan en sjuk och manodepressov Hiroti. Samurajerna bondar med varandra innan de måste möta varandra. Zatoichi uttnyttjar ofta andras förutfattade meningar om blinda (exempelvis då han fuskar i tärning) och försöker spela ner sin egen förmåga för att kunna överaska då det verkligen gäller.

Zatoichi haltar iväg efter en liten drabbning

The Tale of Zatoichi Continues eller Zoku Zatôichi monogatari, 1962. Regi av Kazuo Mori, manus av Minoru Inuzuka och Kan Shimozawa
Första filmen blev en succe så filmbolaget gjorde snabbt som tusan en ny. Denna gång råkar Zatoichi massera en kung som börjar fnittra och tafsa. Hans undersåtar blir oroliga för att ryktesspridning ska uppstå och de bestämmer sig för att ta Zatoichi av daga(manusförfattarna hade brottom). Samtidigt så har Zatoichi en showdown med hans tjyvaktiga bror.

New Tale of Zatoichi eller Shin Zatôichi monogatari, 1963. Regi av Tokuzô Tanaka, manus av Minoru Inuzuka och Kan Shimozawa

Zatoichi fortsätter att vandra runt, nu till sin gamla tränare. Tränaren har en ung syster som vill gifta sig med Zatoichi, och han svarar ja! Han lovar också att bli en bättre människa, sluta spela och sluta hugga folk. Den sista punkten visade sig bli lite väl utmanande för stackars Zatoichi som hugger ner ett 10 tal samurajer och hans gamla tränare (som visade sig vara lite av en skummis). Ack, till slut går han ensam iväg i horisonten då han inte kunnat hålla sitt icke-våldslöfte....

Zatoichi ska gifta sig, men ...

#57 Charade

Charade, 1963, regi av Stanley Donen, manus av Peter Stone, story av Peter Stone och Mark Behm.

Audrey Hepburns karaktär Regina har en jobbig vecka, hennes man flyr hemmet och dör och lämnar henne med bara ett par resväskor. Tur dock att väskorna var fyllda av Givenchy och Gucci. Men fler problem, makens polare är ute efter en massa pengar som maken ska ha gömt - samtidigt stöter hon på Gary Grants karaktär Peter som verkar vara en hyvens kille. Eller är han det?

Avlidna makens polare verkar farliga och ute efter mord för att få de dom vill ha, de är också tydligt typecastede som skummisar:

Ge oss pengarna

Du har mina cash!

Gällande skummisarna så ska man inte tveka om de är goda eller onda. Kolla bara hur Scobie (George Kennedy) ljussätts i sitt telefonsamtal och jämför med hur Regina ljussätts:

Vilka pengar?

Men vad är detta för film egentligen, är det en thriller eller komedi eller?

Från trailern

Är inte detta bara den bästa modellen över en film! Den stämmer ganska bra för Regina och Peter blir alltmer charmiga ju längre tiden går, dialogen är screwball-vass och stjärnorna spelar välbekanta versioner av de roller de är mest kända för. Stanley Donen som regisserade är annars mest känd för "singin in the rain" och samma charm och lätthet finns också här.

Även om filmen ibland har svårt att gå från en ironisk/bittskt/charmig dialog till spänningsscenerna så är den trevlig och mysig sommarunderhållning.