#171 Contempt

Contempt eller Le mépris, 1963. Regi och manus av Jean-Luc Godard, baserad på boken med samma namn av Alberto Moravia.

Förutsättningarna är på topp, för här har vi nämligen en godardfilm där huvudstoryn kommer från någon annan och mycket riktigt, 95% av godardspråket är borta, härligt! Däremot är allt grymt gubbsjukt med ändlösa inzoomningar på Bardots rumpa, men vad kan man annars förvänta sig... -I efterhand så hade Godard sagt att det var en eftergift för de amerikanska producenterna, men alla hans andra gubbsjuka filmer saknade amerikanska producenter och innehöll samma typer av inzoomningar...

Filmen har två huvudteman som hänger ihop, det ena är Pauls(Michel Piccoli) och Camilles (Brigitte Bardot) äktenskap som är på upphällningen, och det andra temat handlar om Pauls uppdrag att skriva ett manus till en filmatisering av Odyséen. Den superamerikanska producenten Jerry (Jack Palance - som för mig var mest känd från City Slickers!) blir allt mer betuttad i Camille, och Paul låter dom vara alltmer ensamma vilket Camille tycker är obehagligt och leder till- just det- mépris(förakt) mot Paul. Hon vill liksom att han ska vara mannen i huset(lägenheten) och ta lite beslut medans han bara glider omkring och gör det som förväntas, och när han ska demonstrativt quitar filminspelningen så visar det sig bara vara ett symboliskt beslut han snabbt kan ändra på.

Godard kör med ett flertal Verfremdungseffekter (alltså metoder att påminna om att vi ser en film), man får ibland se kamerateamet och både ljussättning och bildkvalitet kan drastiskt förändras mitt i en dialog. Jag går väl inte helt igång på sånt men tycker det funkar helt okej i detta verk som faktiskt till viss del handlar om filmskapande.

Paul Javal: After dinner we'll see a movie. It'll give me ideas.
Camille Javal: Use your own ideas instead of stealing them from everyone else.

Jerry Prokosch: I want you to write some new scenes for "The Odyssey." Not just sex, but more - more...

Från inspelningen: Sminkösen är framme, kanske skådespelarcoachen skulle komma istället?

Hatten!

Postern

Ibland avbryts filmen av tagningar på Bardots nakna kropp medans hon tittar bedjande på kameran med hennes karakteristiska puttmun - jahapp.

Fotot är snyggt och klippningen är förstklassig, med snygga tillbakablickar från främst Camilles sida. Musiken är klassisk och fin, så det finns mycket att tycka om. 

1963 var Bardot en superstjärna av högsta klass med tonvis av Paparazzis som följde henne vart hon än gick. Dagens motsvarighet skulle väl kanske vara Kim Kardashian som förvisso är megakändis men ändå inte spelar med i några större filmer, vilket visar att vi faktiskt har kommit längre nu då det krävs åtminstone lite skådespelartalang för att bli filmstjärna. För Bardot är verkligen ingen skådespelare, det ända hon gör är sin infantila plutta med munnen-grej vilket är en ganska rejäl begränsning i en film med gräl och känslor.

Men samtidigt är filmen vacker och emellanåt intressant. 

Ojoj, betyget blir faktiskt ett svagt, men ändå: