#175 Fear and Loathing in Las Vegas

Fear and Loathing in Las Vegas, 1998. Regi av Terry Gilliam, manus av Terry Gilliam, Tony Grisoni, Tod Davies och Alex Cox. Baserad på boken av samma namn av Hunter S. Thompson

I amerikanska filmer så får man, enligt mig, en klart mer drogliberal inställning än i Sverige. Att ta en joint och "get high" verkar vara en mer integrerad del av samhället, och för all det ett bra tillfälle att få in lite humor och drama i en film eller serie. Och om droger tar huvudrollen i en berättelse så är temat nästan alltid utifrån tjuv-polis-vinkeln. Inte här, här har vi istället drogernas påverkan på journalisten Duke (Johnny Depp) och hans advokat Gonzo (Benicio del Toro). Redan i första scenen så har de tagit något och sedan blir det bara värre och värre.

 We had two bags of grass, seventy-five pellets of mescaline, five sheets of high-powered blotter acid, a saltshaker half-full of cocaine, and a whole galaxy of multi-colored uppers, downers, screamers, laughers... Also, a quart of tequila, a quart of rum, a case of beer, a pint of raw ether, and two dozen amyls. Not that we needed all that for the trip, but once you get locked into a serious drug collection, the tendency is to push it as far as you can. The only thing that really worried me was the ether. There is nothing in the world more helpless and irresponsible and depraved than a man in the depths of an ether binge, and I knew we'd get into that rotten stuff pretty soon.

För Gonzo och Duke är inte bara "lite höga" de är helt sneda, galna och med en helt skruvad verklighetsuppfattning. Ibland är de båda två helt borta (oftast), och ibland är en av dem lite mindre skruvad och blir då raskt irriterad över sin paranoide-hallucinigene vän...

Lägg till bildtext

Inför inspelningen så hade Depp en flerårig mailkontakt med Thompson som genom ett mirakel fortfarande levde då filmen spelades in (han dog 2005 vid 67 års ålder) - allt för att hitta rätt ingång till karaktären. Och skådespeleriet från Depp och Del Toro är fenomenalt bra, de är roliga, skrämmande, paranoida och i olika grad av hänförelse genom filmen. Jag har ju sett den innan men tyckte nog den hade växt med omtitten, det är verkligen en häftig upplevelse och Fear and Loathing in Las Vegas slår också något slags rekord i att trasha hotellrum.

Det finns också ett flertal kommentarer kring det amerikanska samhället och man får nästan lite intrycket av att droger var det enda sättet för Hunter (här Duke) att hantera att  60-talets löften aldrig egentligen förändrade något.  Vilket som- underhållande och visuellt festlig-

#37 Time Bandits

Time Bandits, 1981, Regi av Terry Gilliam, manus av Michael Palin och Terry Gilliam.

Jag gillar ju svenska titlar men blev ändå lite förvånad över att filmen fick "Det våras för banditerna", det var väl bara Mel Brooks som fick det våras för-titlar? Vilket som, filmen centreras kring pojken Kevin (Craig Warnock) som bor i en kärlekslös familj i någon slags teknisk dystopi-framtid. Mamma och pappa sitter på sina inplastade stolar och pratar om alla prylar de vill ha ("Mat på 12 sekunder istället för 21"), sedan tittar de på TV där folk satsar sina liv för att få möjlighet att få lite mer pengar... 

Pojken blir ivägkörd till sängen. Plötsligt stormar det in en gäng kortväxta män som jagas av en slags gud, pojken följer med dom till en portal och vips är de i Napoleons Frankrike. Gänget är ute för att bli tjuvar, de vill sno skatter från världshistoriens rikaste typer. Så tillsammans reser de både bak i tiden och till parallela världar innan de till slut måste konfrontera gud som vill ha tillbaka sin resa-i-tidenkarta. 

Den magiska kartan 

John Cleese var bra som Robin Hood

Gud pratar med en "tidstjuv"

På plussidan är det här kanske den mest fantasifyllda film jag sett, det händer oväntade, absurda saker stup i kvarten. Monster, jättar, osynliga portaler och allt man kan och inte kan tänka sig finns med. Den onda skurken var också ganska härlig då han gnäller på guds ointresse för teknik:

God isn't interested in technology. He cares nothing for the microchip or the silicon revolution. Look how he spends his time... forty-three species of parrots! Nipples for men!

If I were creating the world I wouldn't mess about with butterflies and daffodils. I would have started with lasers. Eight o'clock, Day One!

Men även nackdelarna  i Monthy Pythonvärlden finns, bristande dramatik och karaktärer som man inte riktigt bryr sig om eller lär känna. Trots att scenerna på ytan har spännande delar så sugs man inte riktigt med, inget är ju på allvar... Även slutet förstärker intrycket då två karaktärer dör utan att någon verkar bry sig. Ah, jag ska inte gnälla, förutom lite på mig själv, jag borde sett denna med något av mina barn.

På många sätt påminner filmen om  Trollkarlen från OZ i det att en ung person tas iväg på ett fantastiskt äventyr för till slut besegra ondskan. Det finns även ett liten krydda av Bill and Ted's Excellent Adventure i det att de åker genom tiden och gör en massa äventyr. 

 Den var ändå absurd och kreativ och får därför betyget: