#410 Under the Volcano

Under the volcano, 1984. Regi av John Huston, manus av Guy Gallo, baserad på boken av Malcolm Lowry

Geoffrey Firmin (Albert Finney) är en brittisk diplomat i Mexico som precis skilt sig och slutat sitt jobb. Han dricker, och han har druckigt under en längre tid. Han har supit så länge att han inte längre vill bli full utan bara siktar på att på någon nivå fungera. 

Genom hela filmen är han dyngrak och socialt inkompetent, vilket är lite konstigt då hans nivå av antics borde ganska snabbt leda till att man blir ensam och portat från alla restauranger och barer... Men han glider runt till synes ganska obekymrad. Åtminstone tills hans gamla fru kommer tillbaka för att lappa relationen, vilket i sig är ganska obegripligt då hon som stilig och framgångsrik skådespelerska skulle kunna få någon annan än ett otrevligt fyllo som inte svarar på hennes brev, men ack- sådan kan kärleken vara. Geoffrey har också en stilig vän (Anthony Edwards) vilket gör att allt är upplagt för ett smaskigt triangeldrama. Men triangeldramat blir aldrig riktigt av utan vi får nöja oss med vår dyngraka hjälte som drar till allt mer sunkiga barer ju längre tiden går. 

Lite tragiskt men också ganska enahanda. Geoffrey är full och nej, stop, deux ex machina nazister kommer plötsligt och ställer till det. Ja, så kan man ju också sluta en film, men själv tycker jag nazikortet kändes ganska så trött. Trots att Finney spelar väldans fint så får Under the volcano bara:

#400 Stranger than Paradise

Stranger than Paradise, 1984. Regi och manus av Jim Jarmusch 

"A New Yorker's life is thrown into a tailspin when his younger cousin surprise-visits him, starting a strange, unpredictable adventure." - Så beskrivs filmen i IMDB vilket kan skapa förväntningar om att vi kommer ta del av ett konstigt och oförutsägbart äventyr. Det kommer vi verkligen inte för Stranger than Paradise är ingen film som drivs av händelser utan det är mer lite slice of life kring en drygcool kille, hans kusin och hans kompis. Eller slice of life mixat med Godard i en amerikanskt independant-setting. 

Så filmens hjälte är Willie (John Lurie) som flyttat till new york för 10 år sedan och verkar ägnat all sin tid åt att bli superamerikan, han har ingen dialekt, han har hipsterkläder och han slackar hårt med sin lite korkade kompis Eddie (Richard Edson). Hans humör sänks drastiskt då hans ungerska kusin Eva (Eszter Balint) kommer på besök. Trots det hänger de en stund innan hon drar vidare till Cleveland. 

ONE YEAR LATER

Efter att ha fuskat i kortspel och vunnit lite pengar besöker Willie och Eddie henne i Cleveland och tar med henne på en glåmig trip till Florida. Det är det som är filmens "äventyr", där händer det något mot slutet och det var väl det. 

Stranger than Paradise är riktigt omtyckt i USA och har fått en väldans massa Awards. Filmfrommen å andra sidan blev inte så amused. Amerikans indiefilm kan vara ganska jobbig, och denna var inget större undantag. Filmen var dessutom en långfilmsversion av en kortfilm och det är ju ofta en ganska dålig ide. 

Finns inte så mycket mer att säga här, helt OK men ganska trist. 

#264 The Making of Fanny and Alexander

The Making of Fanny and Alexander eller Dokument Fanny och Alexander, 1984. Manus och Regi av Ingmar Bergman.

Först och främst så handlar denna dokumentär inte om hela skapandet av Fanny och Alexander utan är endast valda scener som finslipas och spelas in, alla bilder och diskussioner kommer alltså direkt från själva inspelningen. Så till skillnad från Ingmar Bergman gör en film så får man inte se några djupare diskussioner med skådespelare eller fotograf, allt är redan preppat och det man får se blir följaktligen hur det gick till när de sista små bitarna föll på plats framför kameran. I alla bakom-kulisserna klipp jag sett av Bergman så verkar han trevlig och tillgänglig. Han skojar med skådespelarna, lyssnar och låter sig övertygas av medlemmarna i hans team och verkar allmänt charmig. Hans auktoritet är så självklar att han inte behöver höja rösten eller domdera. Men det är ju allmänt känt att han kunde vara ett överkontrollerande svin med viss regelbundenhet, vilket också framkommer i Filterreportaget om inspelningen. Det är ju dock inte förvånande att han inte har med bakom-kulisserna filmen kring där han tvingar alla att lukta på hans städerskas disktrasa ("Hon är oduglig!"), han har trots allt klippt denna filmen på egen hand...

Skådespelarinstruktionerna är väldigt direkta, stå här, gå dit, gå ut där, lyft på handen o.s.v.. Inga skådespelare varken frågar eller får instruktioner om deras inre liv, drivkrafter eller motiv bakom vissa rörelser och scenerier. Jag vet inte om det beror på att allt det är omhändertaget i repetitionerna eller om det bara är så det är när man är med Bergman.

Den Strokedrabbade Björnstrand kämpar med sin sång

Ingmar är lite som Zuckerberg i och med att han ofta har på sig samma kläder...

Dokument Fanny och Alexander är intressant, men samtidigt ganska hårt beskuren. Man får bara se en begränsad del av skapandet och även den delen är nedskuren för att visa exakt det som Bergman vill visa.

#257 Secret Honor

Secret Honor, 1984. Regi av Robert Altman, manus av Donald Freed och Arnold M. Stone

1984 var Robert Altmans karriär i många avseende i en brant nedförsbacke. Han hade nyligen gjort två TV-filmer och den senaste långfilmen var fiaskot Streamers(som inte handlar om att titta på netflix utan om att vara gay i militären). Så Altman tog ett jobb som filmlärare och tyckte att inspelning av en teaterföreställning kan vara ett bra examensarbete för alla unga filmwanabees-studenter.

Pjäsen man valde "SECRET HONOR: The Last Testament of Richard M. Nixon," från teatern Provincetown Playhouse, pjäsen var en av många dåtida Nixonpjäser och är lite som en fantasi kring hur Nixon kan ha resonerat kring olika ögonblick i hans karriär. Men man märker snabbt att även när man "knäppat till" Nixon i en sådan här pjäs så verkar han ju ändå klart vettigare än hans nuvarande presidentmotsvarighet.

Pjäsen spelas av en skådespelare, Philip Baker Hall, och utspelar sig i ett rum hela tiden. Philip spelar verkligen TEATER, det är frustningar, det är känslor, det är plötsliga viskningar. Han vill jättegärna att även dom som sitter längst bak i teatern ska kunna hänga med och Altman och hans filmstudenter verkar inte ha hjärta att säga att detta är FILM, man kan ju trots allt göra en massa med filmmediet. Man kan zooma in, man kan jobba med små medel, man kan göra något annat än filmad teater. Varför gjorde du inte det Robert!?

I am not a Crook!

Dessutom så diskuterar filmen ganska små, ibland obskyra detaljer som jag inte på något sätt kan relatera till - lite som om en film om Trumps sjuka tweets skulle tittas på av någon stackare 2039. För mina förkunskaper är lite sisådär, stora drag känner jag till men inte hans skolkontroverser eller syrliga eftersnacket efter hans första valvinst...

Var Secret Honor en bra och intressant pjäs? - Säkert. Är det en givande film?

#80 The Element of Crime

 The Element of Crime eller Forbrydelsens element, 1984, regi av Lars von Trier, manus av Niels Vørsel och Lars von Trier.

Gillar du voiceovers, poliser, mord och en överbearbetad estetik? Välkommen då till The element of Crime. Filmen är en tillbakablick som en rufflig polisman berättar för sin egyptiska terapeut. Han jobbar med att lösa ett fall med en barnamördare, arbetet görs utifrån sin mentors guidebok "The element of crime" som handlar om hur man ska fånga brottslingar. Eftersom filmen är en tillbakablick under hypnos så är det många drömlika partier som funkar olika bra, men det är (över)fullt upp med symboler och små estetiska krumbukter. Hela filmen går i en sepia-orangeton och det är ofta mörkt (Inget för dagsljus-i-tunnelbanan-tittning)

Döda hästar och kor dyker allt som oftast upp

Tredje Criterionfilmen där Udo Kier gräver i lik!

Surrealistiska skalliga män

Tja, sensmoralen är ju inte så unik, to catch a killer så måste man bli the killer. Hur ska man då kunna skydda de oskyldiga när man själv är brottslingen? Element of Crime får annars Trump att framstå som feministiskt initiativ, det finns bara en kvinnoroll (prostituerad), hon har få repliker och tar regelbundet av sig kläderna... Den överbelastade estetiken känns lite kul då denna film till slut blev den extrema delen i en pendelrörelse som senare ledde till Von Triers totala avsky mot allt konstlat i "Dogme 95"-rörelsen. Jag är inget stort fan av filmen men den har blivit ganska inflytelserik och rester av den kan man se i både Alien 3 och Inception. Men slutresultatet blir ändå:

#50 And the Ship Sails On

And the Ship Sails On eller E la nave va, 1984, regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini och Tonino Guerra

Filmen börjar i svartvitt, arkivbilder på kändisar vinkar till folket. De är på väg till en båt för att uppfylla en död sångerskas sista önskan att bli utspridd till havs. Medan vi följer kändisarna så går sakta bilden över till färg. Karaktärerna är mustiga, högljudda och har megalomaniska egon. Alla närvarande operasångare sjunger tillsammans medan de går på båten, musiken har man satsat hårt på och den funkar bra. Det finns en massa karaktärer på båten och utan excelark och examen i släktforskning kan man inte hålla reda på alla men det spelar inte så stor roll. För även om rollerna på ytan är olika, det kan vara en sångare, en teaterchef eller en politiker så är karaktärerna såpass lika och fyller samma funktioner.

Fellinis persongalleri kan man bara inte undgå att bli, eh, ganska oengagerade i. Ingen känns riktigt på riktigt, och även om inte en film behöver vara realistisk så bör man som tittare åtminstone bli intresserad av något... Alla kreativa krumbukter verkar definitivt Fellini nöjd över, självförtroende strömmar från skärmen men det gör inte läget bättre (lex Donald Trump. ) Mot slutet av filmen blir det plötsligt lite mer aktuellt då båten plockar upp båtflyktingar som flyr över medelhavet, men efter en stund samlas alla i en glad dans så de problemen löser sig.

Prins på båten

Ljussättningen går inte mot det realistiska

Slutet är lite som i PI!

En störande sak var dubbningen. Ett antal karaktärer spelades  av engelska skådespelare som blivit ganska klumpigt dubbade till italienska. Ingen stor grej men lite störande med halvdubbade filmer...

I slutet av filmen bryter Fellini fjärde väggen och visar kamerateamet och ställningen som allt spelas in på. Kan inte förstå varför, bara en helblind-döv person kan ha missat att det här är en film och inte verklighet- tack vara groteskt överspel och en mise-en-scene med amatörteaterkänsla.

#12 This is Spinal tap

This is Spinal tap var Rob Reiners första långfilm och följdes av ett flertal klassiker: När Harry mötte Sally, Princess bride, Lida, A few good men och Stand by me. Så här har vi starten på en riktig 80-tals legend.

Och vilken start, jag har varit rätt så trött på den här filmen i flera år, trots att jag inte sett den. Den har citerats, diskuterats och folk har verkat tyckt att den är så himla kultig. Spinal tap är alltså ett brittiskt band på en amerikansk comeback-tour som bjuder på sexiga låttexter, dålig stämning, bossiga flickvänner och en alldeles för liten scenmodell av Stonehenge.

Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten.

Det är mycket skämtande om hårdrocksföreteelser, groupies, pudelfrisyrer och inlägg-av-gurkor-i-tajta-byxor-för-att-se-"större"-ut... 

¨

Trummisarna i bandet råkar ut för det ena och det andra

Billy Crystal har en liten roll som mimare, "Mime is Money!"

Trots/tack vare detta är det ganska kul och det blir en hel del skratt i soffan vilket måste ses som bra betyg till en komedi. Jag var förbered på sågning men har inte hjärta att fullfölja, det här var ju riktigt skoj.