Filmen börjar i svartvitt, arkivbilder på kändisar vinkar till folket. De är på väg till en båt för att uppfylla en död sångerskas sista önskan att bli utspridd till havs. Medan vi följer kändisarna så går sakta bilden över till färg. Karaktärerna är mustiga, högljudda och har megalomaniska egon. Alla närvarande operasångare sjunger tillsammans medan de går på båten, musiken har man satsat hårt på och den funkar bra. Det finns en massa karaktärer på båten och utan excelark och examen i släktforskning kan man inte hålla reda på alla men det spelar inte så stor roll. För även om rollerna på ytan är olika, det kan vara en sångare, en teaterchef eller en politiker så är karaktärerna såpass lika och fyller samma funktioner.
Fellinis persongalleri kan man bara inte undgå att bli, eh, ganska oengagerade i. Ingen känns riktigt på riktigt, och även om inte en film behöver vara realistisk så bör man som tittare åtminstone bli intresserad av något... Alla kreativa krumbukter verkar definitivt Fellini nöjd över, självförtroende strömmar från skärmen men det gör inte läget bättre (lex Donald Trump. ) Mot slutet av filmen blir det plötsligt lite mer aktuellt då båten plockar upp båtflyktingar som flyr över medelhavet, men efter en stund samlas alla i en glad dans så de problemen löser sig.
 |
| Prins på båten |
 |
| Ljussättningen går inte mot det realistiska |
 |
| Slutet är lite som i PI! |
En störande sak var dubbningen. Ett antal karaktärer spelades av engelska skådespelare som blivit ganska klumpigt dubbade till italienska. Ingen stor grej men lite störande med halvdubbade filmer...
I slutet av filmen bryter Fellini fjärde väggen och visar kamerateamet och ställningen som allt spelas in på. Kan inte förstå varför, bara en helblind-döv person kan ha missat att det här är en film och inte verklighet- tack vara groteskt överspel och en mise-en-scene med amatörteaterkänsla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar