Visar inlägg med etikett Alfred Hitchcock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alfred Hitchcock. Visa alla inlägg

tisdag 17 november 2020

#372 Sanders of the river

Sanders of the river, 1935. Regi av Zoltan Korda och lite av Alfred Hitchcock. Manus av Lajos Biró, Jeffrey Dell, Edgar Wallace och Arthur Wimperis

Håll i hatten, för denna film är dedicerad till "the handful of white men whose everyday work is an unsung saga of courage and efficiency", och i detta fall ska vi hylla de vita männen som styr upp de afrikanska kolonierna. Det är ju lätt att tänka på att hyllandet av dessa typer vilar på en ganska förlegad syn på ras och afrika(filmen är ändå från 1935). Dock så reagerade New york times redan efter premiären:

He was(alltså Sanders), you may remember, a merciless administrator who controlled a quarter of a million warring cannibals in the interior jungles of the British protectorate by flogging miscreants, sending them down the river in irons, or hanging them to convenient trees. The photoplay has cast a pall of sentiment over him and created a romantic portrait of the benevolent white father who guides the destinies of his black children for the greater glory of the empire on which the sun never sets. 

Nu skriver förvisso NYT ovan att afrikanerna var en kvarts miljon kannibaler vilket jag tvivlar ordentligt på. 

Sanders of the river vilar på tre faktioner och deras interaktioner, den rättrogna och überkompetenta britten Sanders (Leslie Banks), de goda lite korkade infödingarna och de onda lite korkade infödingarna. Denna uppdelning har man ju sett från ett stort antal westernfilmer och känns ganska ofräsh. 

De snälla infödingarna leds av Bosambo (Paul Robeson) som är ytterst underdånig mot Sanders. När de samlas så sjunger de en slags mellanmjölksmix av västerländsk och afrikansk musik. De onda leds av en stam fjäderprydda maniacs som bara vill kriga och ta slavar, deras sånger är autentiska afrikanska inspelningar. 

Sanders är alltså befälhavare över en del av Aftrikas inland (verkar vara strax innanför Elfenbenskkusten och en bit in). Hans roll är att bevaka imperiets styre och se till att alla sköter sig. Sanders själv säger att det är den vita mannen som skyddar de svarta från slaveri och förtryck(om man googlar "slave trade" får man en helt annan bild...). Han är sträng, han är smart, han är lojal och duktig. Han vet hur man pratar till de lokala hövdingarna, alltså samma ton på rösten som om man ska skälla ut en tvååring, 





Vad som jag tyckte var kul med filmen var att den till stora delar faktiskt var inspelad på plats. Många småroller spelas av lokala förmågor och man får se ganska mycket natur och etnologi, vilket var lite mer min kopp te. 

Robeson ville gärna vara med i filmen för att visa en positiv och stark bild kring afrika, men kände att filmens fokus förflyttades och blev något han inte kunde stå bakom. 1938 säger han i en intervju att "It is the only film of mine that can be shown in Italy or Germany, for it shows the negro as Fascist states desire him - savage and childish."

Hitchcock var inblandad i början av projektet, då filmen hette Wings of the Jungle, och spelade in ett par scener som kom med i filmen, jag hittar dock ingen info kring varför han hoppade av.

Så Sanders of the river var ganska tveksam som film betraktad. Dock var den ändå lite intressant att se, i synnerhet då så mycket var inspelat på plats. Om bara min etiska kompass fick bestämma så får det bli Nej så det var lite svårt detta. Det får bli min första film med två betyg:





onsdag 8 november 2017

#137 Notorious

Notorious, 1946. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Ben Hecht.

Äntligen får Ingrid Bergman en motspelare av rang, för Cary Grant gör sitt jobb alldelles perfekt som Devlin, en hårdkokt-noir-hjälte som söker rekrytera dottern till en känd nazist(Alicia-Ingrid Bergman) för att spionera på en koloni 'tyskvänner' i Brasilien. Men kärleken slås sina klor i dom men då Alicia nöds att gifta sig med en av nassarna så blir både säkerhetsläget och känsloläget jobbigt för dom.

Ah, så enkelt, och ändå så svårt

Skumraskens i vinkällarne
Bara kaffe och lite gift?
Ah, fotot är exceptionellt och spänningen är kompakt rakt igenom. Det finns många saker som dröjer kvar, en är de andra CIA-agenternas nedsättande prat om Alicia som lösaktig då hon faktiskt riskerar sitt liv. Och vi har, precis som i Psycho en närvarande mamma som bevakar hennes son(nazisten) och hans nya fru, och det finns säkert något oidipus-komplex inbakat i hennes överdrivna kamp över sin sonens uppmärksamhet. Triangeldramat mellan Devlin, Alicia och hennes nazistmake Sebastian definierar filmen och det är gripande att se Alicias ökande självdestruktivitet och Devlins tysta lidande som accelererar rakt igenom.

Sista kvarten spelas ut fantastiskt fint, och det känns skönt att se att Alicia till slut får lämna sitt nazistliv då hån blir utburen av Devlin framför ögonen på några förbluffade Gestapo-typer. Filmen slutar med att en dem säger till Sebastian, “Will you come in, please? I wish to talk to you.”och han går sakta tillbaka, medveten om att hans dagar är räknade.


måndag 6 november 2017

#136 Spellbound

Spellbound eller Trollbunden, 1945. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Ben Hecht och Frances Beeding.

Ah, Psykologi, Freud och minnesförluster. Dagens Hitchcock känns lite som ett South Park-avsnitt där skaparna försöker rådda ihop ett avsnitt kring något hett ämne för dagen. För när det gäller Spellbound så försöker man ge intryck att man har koll på ämnet men kunskapshålen är större än luckorna i "nya Karolinska"-finansieringen... Nog rantat, för det finns en del bra saker också, exempelvis Ingrid Bergman som den duktiga psykologen Dr. Constance Petersen. Hon är ensam kvinna i en mansdominerad miljö, och Hitchcock visar både viss insikt och sympati för hur jobbigt det kan vara att då karlarna raggar eller utestänger en under arbetstid.

Om man undrar om en kille ska kyssa eller mörda en så är det inget bra förhållande...
kortfattat handlar filmen om just Constance som med hjälp av psykoanalys försöker få klarhet i om en man(Gregory Peck) som lider av minnesförlust är mördare. Igen castar hitchcock en jättetråkig karl att spela manliga huvudrollen, Gregory peck skulle här enkelt kunna bli ersatt av ett par plankor och en peruk, för på den nivån är hans enda min han har i hela filmen. Stackars Ingrid måste ju ändå bli kär i honom men tvivlet finns därunder, har han mördat, är han snäll innerst inne?
Bildresultat för spellbound 1945
Är du snäll, innerst inne?
Bildresultat för spellbound 1945
Salvador Dali-drömmen
Mitt i allt finns en ganska fantastisk drömfrekvens som analyseras ett par gånger, och det är den värd. Salvador Dali byggde scenografin och trots att den innehåller en massa konstigheter (som sig bör) så är den både intelligent och snygg. Finns att se här:


Vad ska man säga, det finns en del bra här men också ett ganska tråkig mittpart... Gah, det blir en stark:

onsdag 1 november 2017

#135 Rebecca

Rebecca, 1940. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Robert E. Sherwood, Joan Harrison, Philip MacDonald och Michael Hogan. Efter en roman med samma namn av Daphne Du Maurier

1940 har ju ett nytt krig brutit ut i europa och många konstnärer - inklusive filmskapare tar sin tillflykt till det lite lugnare U.S.A. Hitchcock gjorde med Rebecca sin första Hollywoodfilm och resultatet blev ju fin-fint: En Oscar för bästa foto och en Oscar till bästa film gick till den notoriske hands-on demonproducenten David O. Selznick.  Filmen ligger också på en hedrande 171:a plats på IMDBs ranking över bästa filmerna genom tiderna.

Joan Fontaine som spelar den kvinnliga namnlösa huvudrollen sitter i Monte Carlo tillsammans med en gapig överklasskvinna som har hyrt henne som assistent/kompis/mobboffer, där träffar hon Mr de Winter (Laurence Olivier) en deprimerad man tillhörande den yppersta öst-kust societeten. De Winter är änkling efter att hans fru, Rebecca omkom till sjöss (under mystiska omständigheter). Kärlek uppstår och De Winter friar på sitt lite ocharmiga sätt:
Maxim de Winter: I'm asking you to marry me, you little fool.
Hon tackar ja(säkert hjälpte hans förmögenhet henne att bestämma sig, för hans personlighet verkar inte så skojig), och flyttar raskt in i hans palats vid vattnet. Men allt i huset är inte som det ska, överallt vilar skuggan av hans förra fru. Personalen talar oavbrutet om henne, hennes namn är ingraverat i kuddar och brevpapper och hennes båthus vid vattnet har inte öppnats sedan den olycksaliga natten hon omkom.
Japp

Personalen gör allt för att hon ska känna sig välkommen
Åh i De Winters palats så går ju Hitchcock igång med sitt fantastiska kameraarbete och stämningsskapande miljöer. Det är sååå snyggt! Stämningen och mystiken tätnar ju längre tiden går (som sig bör) men sista halvtimmen då allt ska ordna upp sig blir lite av ett antiklimax för mig. Huvudkaraktärens är den som utvecklas mest genom historien, hon går från att vara en osäker tjej från landet till att växa i auktoritet och självkänsla, vilket var kul. 
The Second Mrs. de Winter: I want you to get rid of all these things.
Mrs. Danvers: But these are Mrs. de Winter's things.
The Second Mrs. de Winter: *I* am Mrs. de Winter now!
Men De Winter är inte lika förtjust och påpekar att "It's gone forever, that funny young, lost look I loved won't ever come back. I killed that when I told you about Rebecca. It's gone." Så kan det gå om man gillar någon för att den är vilsen och osäker. 

Hitchcock tog själv avstånd från filmen efter några år så han ansåg sig blivit för styrd av producenten och censuren, men jag tycker inte han har något att skämmas för, Rebecca är bra grejer!


fredag 15 juli 2016

#56 The 39 steps

The 39 Steps, 1935, regi av Alfred Hitchcock, manus av Charles Bennett och Ian Hay, baserad på boken med samma namn av John Buchan.

Vissa filmer (typ varats olidliga lätthet) vill säga väldigt mycket, och som tittare kan man ibland tycka att filmmakarna försökt äta lite mer av kakan än vad de klarat av. Inte här dock. Hitchcock siktar på att man som tittare ska ha en okrånglig, trevlig stund i biomörkret. Allt är väldigt avskalat, karaktärerna har egentligen ingen backstory utan snabbt hamnar man i en jaktfilm där en oskyldig man jagas av både polis och skurkar, temat skulle återkomma i den mer bombastiska I sista minuten (North by northwest) som kom drygt 25 år efter denna. Efter en stund tar han sin tillflykt till skottland och gömmer sig hos en arg skotte och hans lite hunsade fru. Här blir hela filmen lite mer spänd men snart flyr vår hjälte därifrån men blir sedan fångad och fängslad av polisen... Eller är det verkligen polisen? Hur ska de gå? Han sitter dessutom bredvid ett vittne som har tipsat polisen om var han gömt sig, ska han lyckas övertala henne att fly med honom?


Han försöker sig på en kyss, men hon är not amused...
Tja det här var en trevlig bagatell, lite sommarmys passar ju fin fint...Men manuset har en hel del luckor, exempelvis får man ingen riktig lösning på inledande morddramat, dessutom är själva skurkplanen aldeles för omständlig, men det kan ju också vara lite charmigt. Hmmm, det blir ändå en:



torsdag 7 april 2016

#3 The lady vanishes

Ey criterion, det här var en ganska skräpig release, med en so-so bild och helskräpigt ljud.

Filmen var trevlig, stämningen var härligt brittisk, och perspektivet var verkligen engelst upp i plommonstopen. Påminner i tonen om Grand Budapest blandat med Tintin. Michael Redgrave var ju grymt charmig rakt igenom. Sen tycker jag att handlingen i Hitchcockfilmer kan vara lite ologiska.

Anyhoo, kul å se.




Betyg: Topp!-