#309 Ugetsu

Ugetsu eller 雨月物語 eller Sagor om en blek mystisk måne efter regnet, 1953. Regi av Kenji Mizoguchi, manus av Matsutarô Kawaguchi, Hisakazu Tsuji, Akinari Ueda, baserad på berättelser av
Yoshikata Yoda.

Jag är ju inte alls samma Star Wars fan som jag var för 25 år sedan men blev ändå lite glad då jag läste i biografin om skådespelaren Takashi Shimura att George Lucas tog namnet till sin gröna filosof-krigare-Kermit från mannen bakom storyn till Ugetsu: Yoshikata Yoda. Annars är Star Wars-kopplingarna ganska få, bortsett från att Ugetsu utspelar sig under ett krig.

Två bönder, bröderna Tobei(Eitarô Ozawa) och Genjuru(Masayuki Mori) har tröttnat på fattigdomsskiten och bestämmer sig för att göra en slant på kriget istället - den ena genom handel och den andra genom att bli Samurai. Tyvärr lystnar de inte alls på sina fruar(Mitsuko Mito, Kinuyo Tanaka) som verkar måttligt sugna på att deras karlar ska bli lyckosökare men vad kan man göra i patriarkala samhällen? De e helt enkelt bara att följa med. Ganska snart börjar gränserna mellan möjligt och omöjligt liksom flyta isär. Den ena träffar en adelskvinna på en marknad och följer plötsligt med henne hem och den andra hittar huvudet på en general som han sedan cashar in mot en bamsestor belöning. På samma sätt som männen får plötslig ... lycka så får kvinnorna något motsatt öde.

Över männens "tur" vilar olika typer av förbannelser, framgången blir nästan som ett gift som inte skänker någon ro. Ugetsu är nämligen också till viss del en spökhistoria, där adelskvinnan Wakasa (Machiko Kyô) kanske inte riktigt är så levande som man skulle kunna hoppas. Hela hennes förföring är så snygg, där hon liksom får sina klovar kring Genjuru genom att inte vara sexig och gåpåig utan att hela tiden dra sig bakåt, och därmed locka med honom att följa efter. Jag gillar när spöken får vara lite ondskefullt mystiska istället för sådär jumpscariga med zombieegenskaper man ibland kan se i nyare filmer...

De ror över mystiska hav

Lita aldrig på en blek kvinna med superhöga ögonbryn

Budskapet är i sig ganska enkelt, har du det bra så ta inte en massa risker som drabbar andra. Borta bra men hemma bäst - vibbar finns också här. Kanske lite klychsig så här i skrift men filmen kan också ha en personlig koppling för Mizoguchis då hans pappa ruinerade sig på misslyckade affärer och tvingades sälja hans 14-åriga dotter till ett geishahus, vilket också drabbar Tobeis fru här.

Vad som gör Ugetsu så stark är inte bara handlingen, som är bra, men hela stämningen är sådär magisk som man så ofta men så sällan får se. Detta var andra gången jag såg den och jag kanske störde mig lite på Tobeis lite clownmässiga skådespeleri denna gång, men inget kan ta ifrån Ugetsu sin mästerverksstämpel, så fin!

#246 I Vitelloni

I Vitelloni, 1953. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Ennio Flaiano och Tullio Pinelli

Det är ganska sällan som placeringen av filmerna hos Criterion betyder något, men jag kan inte tro att I Vitelloni ligger precis framför Slacker är en slump. För första halvan av I Vitelloni handlar om 5 italienska slackers som bara hänger på caféer och sjunger och raggar lite småagressivt (det är ändå italienare vi pratar om). Och det småagressiva raggandet känner säkert många igen även från verkligheten. Då jag var på språkresa i södra Frankrike var jag ute en kväll med några snubbar och det kändes inte bra kring hur de liksom omringade tjejer... (En Belgisk tjej kom fram till mig dagen efter och sa "I hate your friends"- varav jag svarade "they're not really my friends..."). 

Ganska snabbt visar sig en av grabbarna: Fausto (Franco Fabrizi) gjort sin flickvän gravid och gör då det som varje anständig man gör och flyr, men hinner inte långt då hans pappa hittar honom och spöar upp honom med skärpet. -Vilket visar sig vara ett bra grepp då Fausto plötsligt gifter sig med sin Sandra (Leonora Ruffo). Men han är arbetslös 30-åring så han blir lite mobbad av svärföräldrarna och de fixar ett jobb åt honom i en antikaffär. Men Fausto stjäl grejer från butiken (en antik ÄNGEL, som jag antar är extra illa) och stöter stenhårt på butiksägarens fru. Men han stöter också på alla av honkön i deras lilla hamnstad. När han och frugan ser på bio liksom springer han ut för han vill ligga med en elegant dam i solglasögon. 

Grabbarna solar med sina varma kläder

Fausto och Sandro

De andra grabbarna har sina drömmar som de försöker följa, värst är den irriterande konstnärsklichén Leopoldo (Leopoldo Trieste) vars överspel inte förmildras av några italienska kulturella frikort att vara överdramatisk på varje scen. Han liksom ser lidande ut och söker efter konsten och sanningen hela tiden. Överlag verkar Fellini försökt göra sitt grabbgäng (I Vitelloni betyder typ ungkarlarna) till så endimensionella karaktärer som möjligt. 

Sedan blir jag vansinnig över att då man googlar recensioner på sådana här gamla italienska filmer då de ju alltid får 5/5, 100/100 eller 1000/1000 av typ alla, för denna film i synnerhet är ingen perfekt film kan jag rent objektivt säga. Basta! Samma tendens ser man för övrigt när DN recenserar klassisk musik, då är allting alltid 5 av 5. 

Kärleksparet, hur gick det där? Jo Fausto fortsätter att vara vidrig på alla sätt och vis, mot alla. Hans fru föder barn men innan dess var hon gravid (vem kunde ana?) och Fellini skippar helt den vanliga magkudden utan hon går från pinnsmal till bebis i famnen på en eftermiddag. -Spännande! Dessutom lyckades filmteamet inte få tag på en helfärsk bebis utan en ganska stor en vilket gör Sandras graviditet ännu mer förbryllande. Filmen kulminerar i att Fausto får spö av sin pappa igen och sedan går hand i hand med Sandra på stranden. "Och där slutar berättelsen om Fausto och Sandra" säger berättarrösten. Jahapp.

#224 Pickup on south street

Pickup on south street eller ficktjuven, 1953. Regi av Samuel Fuller, manus av Samuel Fuller och Dwight Taylor.



Skip(Richard Widmark) jobbar på tunnelbanan, och jobbet han har är att lägga beslag på värdesaker som övriga passagerare har i sina väskor och plånböcker. Plötsligt får han se en dam med en fin väska och lyckas skrapa ner innehållet i nämnda väska i sin jackficka. Och vips så har han både CIA och KGB efter sig...



Samuel Fuller var ju en gammal skjutjärnsjournalist som efter att han kämpat i andra världskriget började regissera filmer. Han har en ganska känslosam stil vilket kanske blev lite för mycket för mig i Shock Corridor, men funkade perfekt i The naked Kiss. Han verkade ju vara intresserad av det förbjudna som droger, prostitution och korrumperade samhällen. Han liksom provar teser, som exempelvis i Shock corridor där han driver resonemanget att ett sjukt samhälle skapar galna medborgare, Pickup on south street diskuterar mer lojaliteter och nationalstaten. För Skip hanterar situationen lugnt, han vill helt enkelt lämna sitt paket till den sidan som betalar bäst. För när den bestulna damen hittar tillbaka till honom så klämmer han käckt ur sig "So you're a Red, who cares? Your money's as good as anybody else's." Då filmen spelades in mitt i kommunistkrisen i Hollywood så var Skips cynism för mycket för många recensenter. I en motsvarande film idag så skulle Skip sälja kärnvapenkoder till CIA eller till ISIS, beroende på vem som betalade bäst. Men Candy(Jean Peters), som den bestulna tjejen heter förstår ingenting, hon hjälper ju bara en kompis med ett paket?

Alla jagar Skip

På tunnelbanan kan man bli av med grejer

Intensiteten och snaran runt Skip blir bara tajtare och tajtare. Alla utom just Skip blir mer och mer pressade kring att återfå det förbjudna paketet... Och till slut är det bara en smäll i huvudet som kan rädda läget...


Underhållande och intressant. Richard Widmark som Skip, och Thelma Ritter som gatuförsäljaren/snitchen Moe är fenomenala. Och i synnerhet scenerna i stadens undre liv där småtjuvar och förfalskare är ömsom rädda och ömsom kaxiga är underbara.

#217 Tokyo story

Tokyo story eller Tôkyô monogatari, 1953. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Kôgo Noda och Yasujirô Ozu.

Tokyo Story är ju en sådan riktig rackabajsare som alltid brukar komma högt på listorna över bästa filmerna genom tiderna. Den blev etta i Sight and Sounds topplista 2012 (där regisörerna röstade) och The guardian är satte den som sin nummer fyra. Så med tanke på det så känns början förvånansvärt ordinär. För på ytan händer det inte så mycket, det är två farföräldrar som besöker sina barn, och barnbarn i Tokyo, där de ska bo ett par veckor. Dom är på gott humör och barnen är artiga men man får mer och mer intrycket att barnen ser dom som ett projekt att ta hand om, ett problem som ska lösas. Deras barn har sitt livspussel och farföräldrarna försöker så mycket som möjligt att inte rubba cirklarna men hamnar ändå på något sätt i vägen. Gammelpappan(Chishu Ryu) sitter en kväll med sin kompis som klagar över att man vill träffa sina barn men att dom inte riktigt vill träffa en tillbaka, vilket känns jobbigt och förnedrande, men pappan bara nickar, han vill själv inte riktigt sätta i ord det han känner. Barnbarnen säger mest bara hej och surar, generationsklyftorna är verkligen avgrundsdjupa, alla har sitt.

Inte ens när det är själva så dissar de sina barn utan säger mer sammanfattande att "Children don't live up to their parents' expectations. Let's just be happy that they're better than most."... Den enda som verkar ha tid och vilja att vara med dom är Norika(Setsuko Haro) som är deras döda sons änka(filmen utspelar sig efter andra världskriget). Noriko ler hela tiden, hon är vänlig och empatisk och man kan bara skönja hennes depression i små subtila portioner, som då gammelmor Tomi (Chiyeko Higashiyama) verkar snappa upp och försöker få henne att försöka gifta om sig:
Tomi Hirayama: You may be happy while you're still young. But as you become older, you'll find it lonely.
Noriko: I won't get that old, so don't worry.

Noriko är alltid "glad"

Vafan pappa, är du full!

Ungarna är griniga

På väg hem blir Tomi sjuk, och dör efter en natt. Då blir det barnen så får resa till föräldrarna, dom packar med sig sorgkläder och verkar berörda och ledsna. Men efter middagen börjas det "Kyoko, did mother still have her summer sash? I'd like it for a keepsake. Is that alright with you? And that linen kimono she used to wear in summer? I want that too. You know where it is? Can you get it out?". Pappan bara sitter och kommer med små artiga nickningar och trevliga kommentarer om sommaren och våren. Strax måste barnen åka tillbaka och han är ensam någon dag med Noriko och deras ogifta dotter Kyoko som försöker bearbeta sina syskons beteende: 

Kyoko: [after the rest of the family had left] I think they should have stayed a bit longer.

Noriko: But they're busy.

Kyoko: They're selfish. Demanding things and leaving like this.

Noriko: They have their own affairs.

Kyoko: But you have yours too. They're selfish.

Noriko: But Kyoko...

Kyoko: Wanting her clothes right after her death. I felt so sorry for poor mother. Even strangers would have been more considerate!

Noriko: But look Kyoko. At your age I thought so too. But children do drift away from their parents. A woman has her own life, apart from her parents, when she becomes Shige's age. She meant no harm I'm sure. They have to look after their own lives.

Kyoko: I wonder: I won't ever be like that. Then what's the point of family?

Noriko: But children become like that, gradually.

Kyoko: Then... you, too?

Noriko: I may become like that in spite of myself.

Kyoko: Isn't life disappointing?

Noriko: Yes, it is.

Och där någonstans landar det.... Stilen är klassisk Ozu med stillsamma tagningar från sitt-/knähöj. Det var faktiskt bäst att titta på filmen liggande för då hamnar kameran precis i tittarens position :) En kameraåkning var det faktiskt vilket ju var en mer än vanligt. 

Det tar en stund att komma in i sådana här filmer, starten är ingen actionfest precis. Så man kan väl säga att Ozu är en acquired taste, och det gäller att man är tålmodig och fokuserad när man tittar, för de stora skeendena händer ofta ganska subtilt. Fint. 

#202 Indiscretion of an American Wife

Indiscretion of an American Wife och Stazione Termini, på svenska fick den ett fin-fint namn:Ödets perrong , 1953. Regi av Vittorio De Sica, Manus av Cesare Zavattini, Luigi Chiarini, Giorgio Prosperi och Truman Capote

Här har vi ett dubbelpaket med två filmer som egentligen är samma- före och efter demonproducenten David O Selsnicks magic touch. Indiscretion of an American Wife hade premiär 1954 och hade då fått ett nytt namn (tidigare var det olycksbådande italienska titeln: Statione termine(slutstationen)) och också fått 25 minuter bortklippta från originalets 89 minuter. Studion fick till och med spela in en extra knasfilm för att kunna sälja spektaktlet som en spelfilm. Selsnick som var en otålig man tyckte det var för långsamt och att det var för många småhändelser runt det trassliga kärleksparet, vilket ju visar på en fascinerande hög grad av okunskap kring De Sicas tidigare filmer - som inte i något fall är några direkta actionfester. Men ramhandlingen är den samma, ett kvinna(Jennifer Jones) ska lämna Rom men hennes unga älskare springer efter för att försöka få henne att stanna kvar(Montgomery Clift). Hon vill var med honom, ha honom men måste hem till sin familj. Det är kärlek och åtrå som bekämpar ett krig mot ansvar och familjevärderingar vilket ju är ett ganska tacksamt ämne..

Är det man vill göra, eller det man bör göra, det man ska göra?

Stanna, snälla!

Montgomory Clift ser plågad ut filmen igenom, och Jessica Jones lyckas väldigt bra att balansera allt hon känner och tänker. Sedan är det ju svårt att inte jämföra med känslostormen i Brief Encounter som kom 8 år tidigare och riktigt så gripande får inte De Sica till det här. Men jag tror inte riktigt han är ute efter det heller, hans intresse för saker vid sidan om gör honom lite speciell. Det är sjuka bondfamiljer, raggare, glada körgubbar med många flera som alla får ta lite plats. Det är ju det som är själva grejen med neorealismen, det är de vanliga människornas vardag som är grejen och här har vi istället två stjärnor som ska säljas in. Det var just alla små sidospår och "omotiverade" kameraåkningar i tågterminalen som Selsnick klippte bort i den amerikanska versionen. Dessutom trycktes parets dialogscener ner vilket gjorde att jag inte riktigt hängde med i vad som hände i den kortare versionen... Däremot klippte han inte bort denna lite bekymmersamma dialog mellan kärleksparet, vilket jag nog hade gjort: 

Giovanni Doria: What? Mend my clothes and cook my dinner? You wouldn't like that? Oh, I would. Don't forget, I'm an Italian too. If you didn't behave yourself...

Giovanni Doria: ... I'd beat you.

Mary Forbes: [laugh nervously] Giovanni, you wouldn't... would you?

Giovanni Doria: I would. Naturally!

Idag är jag team Italia, originalet var så mycket finare och får:

Selsnicks version får nöja sig med

#110 M. Hulot's Holiday

M. Hulot's Holiday eller Les vacances de Monsieur Hulot, 1953, regi av Jacques Tati, manus av Henri Marquet, Jacques Tati, Pierre Aubert och Jacques Lagrange

Äntligen lite Tati, han är ju poppis. Terry Jones säger i en medföljande intervju att detta är något av det roligaste och vackraste man kan tänka sig och i liner-notes så skriver duktiga David Ehrenstein att filmen är "One of the most original- and hilarious- comedies ever made." Filmen har ju dessutom vunnit guldpalmen i Cannes, vilket ju inte komedier brukar göra precis, så nu ska det bli skoj!

Handlingen cirkulerar kring herr Hulot och alla andra boende på ett semesterpensionat vid en strand. Och, våghalsigt nog är den inspelad i stort sett som en stumfilm. Det är nämligen i stort sett ingen dialog utan bara en ganska trevlig muzak-jazz som spelar över alla små händelser som kan hända på semesterorten. Det är allt möjligt knas, en servitör tappar en cigarett i akvariet, drar tröjan upp för armen för att hämta upp den men stoppar sedan ner fel arm som blir blöt... En annan, Hulot himself försöker gå upp på en häst men misslyckas, o.s.v... Precis som i "titta vi flyger" så är detta en film där filmskaparna har friat mer än fält, för här har vi en salig blandning av misslyckade skämt och halvlyckade skämt. Vad vi saknar är något skoj eller vackert som på något sätt tilltalar mig. Det är helt enkelt inge kul, trots att jag verkligen försöker komma into the spirit.

Hulot spanar in damer

Tatis karakteristiska profil

Men Tati är duktig och en egen karaktär så det är väl ett plus. Filmen lyckas dessutom fånga den lata sommarkänslan som kan infinna sig på semestern och det är ju lite kul. Men, nja, kortfilmen som kommer med, boxarkomedin "Soigne ton gauche" var faktiskt lite roligare...

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....

#36 The wages of fear, Le salaire de la peur

I ett onämnt sydamerikanskt land sitter några franska outcasts. De har gått från jobb till jobb till arbetslöshet och har nu ingen riktig möjlighet att ta sig hem, då flygbiljett och pass är dyrt. I samhällshierarkin befinner sig dessa män (de är bara män) mellan det rika amerikanska oljebolaget och den fattiga lokalbefolkningen.

De får så småningom ett uppdrag att köra nitroglycerin mellan två platser och för det får de 2000$... "They don't belong to a union, and they don't have any relatives, so if anything happens, no one will come around causing trouble."  -som förmannen säger. Två bilar kör iväg, en sprängs efter en stund och i större av filmen får man följa Mario (Yves Montand) och Mr Joes (Charles Vanel) resa fram mot sitt mål...

"Kör försiktigt!"

Men det är inte bara en bil som närmar sig sitt mål, det är också en inre resa där tuffingen Joe blir mer och mer mentalt nedbruten för att mot slutet bli ett totalt vrak som tvingas under vapenhot göra det han måste. Det finns några riktigt skarpa scener när deras lastbil fastnar i en oljepöl medan Joe och Mario kämpar för sina pengar, sitt liv och sina nerver för att fixa läget.

Lägg till bildtext

Denna gjordes för övrigt i en amerikansk version som kom 1977 (The sorcerer-skrevs nyligen om i Fiffis Filmtajm). Filmen slutar pessimistiskt (kanske mer än den amerikanska), den här resan skapar bara förlorare, bortsett från amerikanska oljebolaget.

Betyg: Topp