Yoshikata Yoda.
Jag är ju inte alls samma Star Wars fan som jag var för 25 år sedan men blev ändå lite glad då jag läste i biografin om skådespelaren Takashi Shimura att George Lucas tog namnet till sin gröna filosof-krigare-Kermit från mannen bakom storyn till Ugetsu: Yoshikata Yoda. Annars är Star Wars-kopplingarna ganska få, bortsett från att Ugetsu utspelar sig under ett krig.
Två bönder, bröderna Tobei(Eitarô Ozawa) och Genjuru(Masayuki Mori) har tröttnat på fattigdomsskiten och bestämmer sig för att göra en slant på kriget istället - den ena genom handel och den andra genom att bli Samurai. Tyvärr lystnar de inte alls på sina fruar(Mitsuko Mito, Kinuyo Tanaka) som verkar måttligt sugna på att deras karlar ska bli lyckosökare men vad kan man göra i patriarkala samhällen? De e helt enkelt bara att följa med. Ganska snart börjar gränserna mellan möjligt och omöjligt liksom flyta isär. Den ena träffar en adelskvinna på en marknad och följer plötsligt med henne hem och den andra hittar huvudet på en general som han sedan cashar in mot en bamsestor belöning. På samma sätt som männen får plötslig ... lycka så får kvinnorna något motsatt öde.
Över männens "tur" vilar olika typer av förbannelser, framgången blir nästan som ett gift som inte skänker någon ro. Ugetsu är nämligen också till viss del en spökhistoria, där adelskvinnan Wakasa (Machiko Kyô) kanske inte riktigt är så levande som man skulle kunna hoppas. Hela hennes förföring är så snygg, där hon liksom får sina klovar kring Genjuru genom att inte vara sexig och gåpåig utan att hela tiden dra sig bakåt, och därmed locka med honom att följa efter. Jag gillar när spöken får vara lite ondskefullt mystiska istället för sådär jumpscariga med zombieegenskaper man ibland kan se i nyare filmer...
 |
| De ror över mystiska hav |
 |
| Lita aldrig på en blek kvinna med superhöga ögonbryn |
Budskapet är i sig ganska enkelt, har du det bra så ta inte en massa risker som drabbar andra. Borta bra men hemma bäst - vibbar finns också här. Kanske lite klychsig så här i skrift men filmen kan också ha en personlig koppling för Mizoguchis då hans pappa ruinerade sig på misslyckade affärer och tvingades sälja hans 14-åriga dotter till ett geishahus, vilket också drabbar Tobeis fru här.
Vad som gör Ugetsu så stark är inte bara handlingen, som är bra, men hela stämningen är sådär magisk som man så ofta men så sällan får se. Detta var andra gången jag såg den och jag kanske störde mig lite på Tobeis lite clownmässiga skådespeleri denna gång, men inget kan ta ifrån Ugetsu sin mästerverksstämpel, så fin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar