Border radio, 1987. Regi och manus av Allison Anders, Dean Lent och Kurt Voss
Enligt boken med samma namn av Gene Fowler och Bill Crawford (en bok som filmen alltså inte är baserad på) innebär Border radio:
Before the Internet brought the world together, there was border radio. These mega-watt "border blaster" stations, set up just across the Mexican border to evade U.S. regulations, beamed programming across the United States and as far away as South America, Japan, and Western Europe.
Fenomenet i sägs berörs inte här men filmen befinner sig konstant i gränslandet mellan USA och Mexico, och det spelas konstant högljudd radiomusik hela tiden. Border radio i sig handlar om rockmusiker på gränsen till missbruk eller på gränsen till försörjning och/eller vuxenlivet (trots att deras ålder i år redan är där,). Strukturen i filmen är ganska lös. En hel del dialoger är ganska off-topic och kan handla om The Clash eller gitarrer eller mystiska böcker. Just de popkulturella observationerna som ibland kommer fram känns väldigt mycket som inspirationskällor till Tarantino. Huvudkaraktärern har dessutom en dialog med en plastElvis vilket känns ganska så likt True Romance där huvudkaraktären också pratar med en Elvis som inte riktigt är där...Efter att ha blivit bränd av amerikansk independent ganska många gånger så förväntade jag mig krystat quirky collegeungdomar som röker weed - men icke. Border radios hjältar känns klart mer intressanta.
I centrum är det främst Lu (Luana Anders) som förgäves försöker hitta sin musikermake som verkar ha sjappat. Hon ligger lite håglöst med deras roadie och skriver bra recensioner på hennes mans skiva för att den ska sälja bättre, men det går inte att komma ifrån-> De har en dotter tillsamman så han måste hittas. Själv är han söder om Mexicogränsen och hittar sig själv som ett klyschartat manligt geni. Senaste skivan han gjorde var egentligen ganska oinspirerad, men har tydligen sålt bra ändå. Mannen och hans kompisar är dessutom jagade för de har snott pengar och en mystisk bok av en arrangör. Roadien förresten är både lite av en asshole och en fanboy:
Chris: Well, yeah. I’m the roadie, but I. . .I do a lot more than that. I, uh. . .I mean, I. . .I do a lot more than just set up equipment and stuff. I’m like a. . .Well, I’m more what you call a hands-on roadie. I’m basically Jeff’s right-hand man. And when he needs advice or somethin’, he comes to me. And. . .You know, like when he has trouble with Dean or something like that. Yeah, when Jeff’s up there onstage, it’s like a. . .It’s like a part of me is up there with him
Man: Do you get paid?
Chris: Nah, I do it for rock. Rock’s much more important than money. It’s like a statement.
Man: A statement of what?
Chris: Well, it’s. . .Uh. . .I don’t know. It’s. . .It’s, uh. . .Well, it’s like when guys are rockin’ out onstage, you know. . .and they’re. . .they’re doin’ what they want and bein’ cool. That’s a statement.
Man: Well, how do you support yourself?
Chris: Well, that’s extraneous information. (Han har en rik pappa som löser det...)
