Vengeance is mine eller 復讐するは我にあり, 1979. Regi av Shôhei Imamura, manus av Masaru Baba efter en roman av Ryûzô Saki
I nya testementet under Romarbreven står det i paragraf 12:19 (under rubriken forgiveness):
Do not avenge yourselves, beloved, but leave room for God’s wrath. For it is written: “Vengeance is Mine; I will repay, says the Lord.”
Så chilla mot dom som behandlat dig dåligt, skada dom inte utan gud löser allt det där. Iwao Enokizu (Ken Ogata) lyssnar tyvärr lite halvbra på texten och jobbar lite runt den på lite ovanligt sätt. Filmen om honom och hans seriemörderi är baserad på polisförhör med den riktiga Enokizu som greps efter en våldsam killing spree genom japan. I första scenen sitter han i en polisbil och funderar lite kring sin kommande avrättning, han har mördat och nu ska han dö, det verkar ju vettigt. Men det är inte som att han liksom lite letargiskt accepterar sitt öde, utan mer inte riktigt bryr sig...
Han växte upp i en väldigt katolsk familj som blev rätt så illa behandlade av staten under andra världskriget. Förnedringen skapade både en känsla av hämnd och förstärkte hans empatifria inställning till medmänniskor rent generellt.
Men mest verkar ha tycka att allt bara är en lek. Det finns en sekvens där Enokizu poserar som en advokat, blir vän med en mans familj i domstol, får alla kontanter som den dömdas mormor har tagit med för borgen; han gör det smidigt, eftersom han under hela filmen kan improvisera, hitta på små detaljer för att stärka hans trovärdighet och framgångsrikt verka vara en advokat eller professor. Ett annat offer, en gammal advokat, blir han vän med, mördar honom och stoppar in honom i ett skåp, gör sig hemma i mannens lägenhet och blir som besatt av en knixig burköppnare. Han var inte arg på sitt offer, men burköppnaren gör honom rasande eftersom han inte kan ta livet av den...
Enokizu verkar trivas med att agera som en con-man men säg den lyckan som varar och han hamnar i finkan. Fängelsetiden gör att utflippningen blir mer total. Nu lurar han folk på cash och mördar dom som en extra add-on. I många filmer där hämnd ska utkrävas (det finns ju en del, men The searchers och John Wick är ju ett par exempel) så är ju hämnden ganska riktad och karaktärerna närmar sig sina specifika offer steg för steg. I Vengeance is mine är hela mördandet i sig en hämnd men en hämnd som slår väldigt riktningslöst och sker lite mer på rutin än efter en agenda.
Visst är plotten ganska klassisk psykopatmördare - men det görs intressant och lite obehagligt. För att undvika Enokizus postuma vrede så får filmen en välförtjänt:
