#195 I fidanzati

I fidanzati, 1963. Manus och regi av Ermanno Olmi.

På svenska heter filmen "De förlovade", vilket är en lite olycklig titel då paret filmen handlar om inte är just förlovade. Vilket som, Olmi is back, mer neorealist than ever - även om han själv inte var någon fan av stämpeln ("jag är annorlunda än de andra, jag är ännu mer street- inga skådespelare, inga sets, bara verkligheten"). Här är det ivarjefall en lite glåmig slice-of-life studie från den italienska arbetarklassen- vilket är precis såsom vi vill ha det efter fin-fina Il Posto. Men grejen med amatörskådespelare är att man måste hitta rätt, det har man tyvärr inte gjort här. Carlo Cabrini som spelar Giovanni är stel, riktigt stel, men hans sura tjej Liliana (Anna Canzi) funkar bättre men hennes karaktär är bara grinig rakt igenom så det blir ju inte så kul vilket som.

I fidanzati handlar då om just Giovanni som bor i en storstad men nu äntligen fått jobb som specialist i sicilien. Jobbet verkar så bra att han inte bara kan säga nej, men Liliana tycker det är trist, dom är ju ett par och då kan man ju inte bara dra iväg till något skitigt bygge söderut? Men jo, det gör han. De håller kontakten men glider lite isär, det blir någon affär, Giovanni går på en (jättelång) fest i Palermo, han tittar med sin robotblick över landsbygden. Det är det, mer än så blir det inte riktigt förräns på slutet och där känns det påklistrat och inte underbyggt i resten.

Liliana surar

Och det skulle ju va dans, dans, dans!

Jag tittar mig i spegeln då regissören har sagt att jag ska det...

Startscenen när de lite ansträngt dansar på en lokal med en massa fina italienska gubbar och gummor är jättefin, men resten av scenerna där man följer "vanligt folk" är ganska ansträngda och småtrista. Jag misstänker att Olmi också kände så då han liksom speedade upp vissa evighetstagningar, vilket tyvärr inte ökar spänningen alls... Lite fint men också mycket som inte hittar sin plats, nja.

#194 Il Posto

Il Posto, 1961. Manus och Regi av Ermanno Olmi.

Vuxenvärlden kan ju vara spännande. Vad gör vuxna och hur är det att få lön egentligen? Domenico (Sandro Panseri) ska snart få reda på det då han söker jobb på "det stora företaget". Man får tydligen inte så bra lön där men om man får jobb så har man anställning livet ut - och det är ju tryggt. Domenico går igenom en massa tester av olika arroganta testförrätare, han får raka på armarna, räkna ut mattetal och testa hörseln med mera. Men det finns också en tjej Antonietta (Loredana Detto- som regissören blev så förtjust i att han gifte sig med) som följer med genom processen och de börjar sakta känna något slags tycke för varandra. Men sedan börjar jobbet. Det är ändlöst meningslöst. Man stämplar papper och hakar upp sig på meningslös kontorspolitik (vem sitter egentligen närmast chefen)

Domenico och Antonietta längtar efter att få ta större del av konsumptionssamhället

Han bjussar på kaffe

Domenico är inte direkt självsäker

Domenico är jättefin som osäker karaktär, och han var i likhet med de andra skådespelarna amatörer. Filmen spelades nämligen in på Olmis arbetsplats "Det stora företaget" Edison. När cheferna fick se filmen blev de lite sura då filmens mest tydliga budskap är att livet är meningslöst och att storföretag tuggar i sig människor och suger ut livsglädje och spontanitet. Men Olmi sade upp sig och fortsatta göra mer film, och snart är det dags för Fidenzati.

Il Posto är en väldigt enkel film i vad som händer, en man söker och får ett jobb, men genom att se världen genom hans ögon så är det aldrig långtråkigt utan humanistiskt och genuint.

Olmi dog tydligen igår, och jag lyfter en skål, bra jobbat!

Relevant bonusvideo