#540 The Darjeeling Limited

The Darjeeling Limited, 2007. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson, Roman Coppola och Jason Schwartzman

Sisådär för ett halvår sedan såg jag The Darjeeling Limited och satte mig framför datorn för att skriva något. Inget dök dock upp, filmen var dock trevlig och handlar om bröder och kärlek och släktfejder och Wes Andersons anala inställning till scenografi och rekvisita. Det är en massa halvkända biroller man känner igen som liksom står i bakgrunden i en slags överenskommelse mellan Anderson som får kändisar och kändisar som får säga att de varit med i en kulturfilm. 

Filmfrommens blogg började 1/4 2016 med den högdragna ambitionen att se, och skriva om alla Criterionfilmer. Detta att liksom lägga sitt filmbloggande i händerna på ett amerikanskt företag med en förkärlek för lite arty filmer har ju sina avigsidor. Men jag har ju också fått ett och annat mästerverk i tittathögen, filmer som Cabirias nätter som jag definitivt inte annars hade sätt. Ibland känns det svårt, ibland känns det rätt helt enkelt- I synnerhet då målet hela tiden rör sig och man har några tveksamma projekt framför sig.

Jättemånga tittningar brukar inte inläggen få även om de kommer upp till 300-400 efter något år. Inlägget jag gjort med mest traction är annars, utan konkurrens min topp 10 lista på snyggaste karaktärer ur Jojos Bizarre adventure, som kom upp i några tusen på bara två-tre dagar och fortsatte gå uppåt. Detta trots(tack vare!) obefintlig Criterion- eller kulturfilmskoppling. 

The Darjeeling Limited är lite som en roadmovie genom Indien, eller snarare ett Wes Anderson-Indien. Likt once upon a time in Hollywood så hänger man mer med karaktärerna mer är tas med på några halsbrytande händelser. Så visst, vissa klagar på att filmen är lite slö, men då tror jag att man inte riktigt är på den tågresan som Wes försöker bjuda på. 

Så kommer filmfrommen forsätta titta på film? - Japp! Kommer filmfrommen fortsätta att skriva om filmer-Tror det. Så kommer filmfrommen fortsätta skriva om sig själv i tredjeperson? - jajamensam! 

The Darjeeling Limited var fin ja, men kanske inte jätteinspirerande, men det kanske är väl höga krav att ställa...

#450 Bottle Rocket

Bottle Rocket, 1996. Regi och manus av Wes Anderson, manus av Owen Wilson & Wes Anderson.

Wes Anderson utan budget, hur blir det? Estetiken, karaktärerna och stilen känns ivarjefall klart igen även om varje tagning inte är sådär superstiliserad som i senare filmer. Här följer vi primärt ett par kompisar (Owen Wilson och Luke Wilson) som börjar filmen med att  rymma från ett mentalsjukhus, eller kanske inte rymma då sjukhuset låter de boende lämna när de vill- Men Dignan (Owen) tycker att rymmande är mycket roligare än att bara gå ut genom svängdörrarna. Dignan är den lite mer skruvade brodern som redan har planerat brödernas närmaste 75år. De ska få ordning på sina liv, skaffa jobb och inte minst göra häftiga heists. Det är väldigt mycket brott för sakens skull och som ett sätt att få respekt hos riktiga brottslingar. Till slut hamnar dock våra glada amatörer med vatten en bra bit över huvudet men vad gör det när man är sköna slackers?

Filmen är inspelade av ett antal sammansvetsade kompisar med en liten budget - vilket märks. Allt känns ganska spretigt på ett lite oskönt sätt. Det är lite som att någon i gänget vill göra en film om brott, någon annan om kärlek och kanske att Wes inte var tillräckligt stark och fokuserad på vad filmen egentligen vill berätta. 

Den har trots allt en charm och man känner igen en del fina saker från senare Wes Anderson-filmer men det går inte att komma ifrån att det här är mer potential än verkshöjd kring gänget här. 

#300 The Life Aquatic with Steve Zissou

The Life Aquatic with Steve Zissou, 2004. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Noah Baumbach.

Ja, det är alltid lite klurigt att få till ett bra komedidrama. Det är ju så lätt att man hamnar någonstans mitt emellan, med nackdelarna från komedier (det bristande engagemanget för karaktärerna) och nackdelarna från draman (inte så många skratt). Ja, jag vet, det finns engagerande komedier och roliga dramor men generaliseringarna tror jag ändå det ligger något i.

Wes Andersson försöker nästan alltid göra komedidramer och har sitt sätt att försöka få till det, genom ett (över)estetiskt förhållningssätt så tar han inte något från filmerna utan lägger till mer för att hoppas på att en "more is more" approch ska vara nyckeln till framgång - vilket det ju tydligen har varit för honom tidigare. I min favoritAndersson (The fantastic Mr. Fox) så är det både snyggt, dramatiskt och rolig, med ett centralt fokus på berättelsen som man vill berätta.

Steve Zissou(Bill Murray) är ju en mix av Jean Costeau och ingenting. För han är tyvärr ingen riktig sammanhållen karaktär och problemen som han och gruppen hamnar i blir tyvärr aldrig på riktigt.-Och aldrig blir det särskilt roligt heller. Snygg blir det ibland, som när Zissou och hans gäng stormar en ö med indonesiska pirater eller då de fina origamiliknande fiskarna simmar längst havsbotten. Och helt känslokallt är det kanske inte riktigt heller, det finns stundtals en lite melankolisk sorgsen/naiv stämning över en del av scenerna. Men denna ubåtstunga film lämnat tyvärr sällan ytan, vilket är synd.

Costeau har en yellow submarine

Actionscenerna funkade förvånansvärt bra

The Life Aquatic with Steve Zissou har viss charm men är i grund och botten varken varken rolig eller spännande. Estetiska kvaliteter finns såklart men inte i sådan grad att de ganska stora bristerna kan döljas.

#157 The Royal Tenenbaums

The Royal Tenenbaums, 2001. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Owen Wilson.

1998 släpptes Rushmore och Tenenbaums släpptes följaktligen tre år senare och man undrar ju lite vad det var Wes Anderson ville med denna? För The Royal Tenenbaums har väldigt många likheter med Rushmore och då inte bara i form av estetiken men också i teman som generationsklyftor, äventyrliga äldre män som lär yngre män att njuta av livet, unga genier, akademiker och överambitiösa teateruppsättningar.

Tenenbaumerna upptar ett stort hus i ett idealiserat-drömlikt New York. Huset rymmer utrymmen för varje personlighet i familjen som på flera sätt verkar inkompatibla med varandra. Royal Tenenbaum (Gene Hackman), patriarken, lämnade hemmet plötsligt några år tidigare och har sedan dess bott i ett hotell. Hans fru Etheline (Anjelica Huston) har varit hemma med sina tre barn, som var alla underbarn i olika områden men har vuxit upp till neurotiker. Det finns Chas (Ben Stiller), som var en finansiellt geni som ett barn; Margot (Gwyneth Paltrow), som skrev ett framgångsrikt teatermanus, och Richie (Luke Wilson), en gång en tennismästare.

Tidigt kommer då alltså deras frånvarande(och nyfattiga) pappa, Royal, tillbaka till familjen och fejkar en cancersjukdom för att liksom komma in i gänget igen. Det finns också en kärlekshistoria med den adopterade dottern, Margot som placeras lite på en piedestal och som alla grabbarna får jaga kring- inklusive hennes man, Raleigh St. Clair som spelas av en lite bortkommen Bill Murray.

Gene Hackman spelar här Bill Murray från Rushmore som med lite livsglädje och lurigheter försöker få tillbaka sin exfru till sin famn - och bort från Danny Glover.

Fejkcancer med en fejkdoktor

Kymig stämning

När vi ska ta fram material eller presentationer på jobbet så brukar jag säga att man ska inte försöka säga så mycket, för ytterligare varje sak man ska "sälja in" så blir varje enskilld sak svårare att lyckas med. Och här har vi ett stort gäng karaktärer som ska få till en film som både ska vara rolig och dramatisk, och i min bok så lyckas man inte riktigt med något av målen. Det behövs mer skämt eller mer drama, gör ett val Wes - för Tenenbaums är trots sina kvaliteter lite av ett menlöst mittenalternativ...

 Musiken är bra och typiskt 00-hipsteraktig med Simon-Garfunkel, The Shins och Elliot Smith. Lite konstigt var dock Vince Guaraldis Snobben-julskiva som spelas några gånger trots att ingen jul verkar vara i sikte i filmen.

#65 Rushmore

Rushmore, 1998, regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Owen Wilson.

Ah, Wes Anderson, han är nog en av de regisörerna som folk hatar som mest, fast kanske Grand Budapest Hotel blev lite av ett välkomnande av fler? Vilket som så är Rushmore första filmen som verkligen har Andersons signum med vidvinkeltagningar och många mellantexter:

Japp, Wes Anderson gillar typsnittet Futura Bold och genomtänkta bildkompositioner. Filmen cirklar kring Max (Jason Schwartzman) som är en superambitiös elev som satsarhårt på alla skolaktiviteter, förutom lektionerna och proven... Max träffar Herman Blume(Bill Murray) som är en rik industrialist som gett en del pengar till skolan. Herman är deprimerad, inget känns kul och han har fått två skitjobbiga söner som brottas och kivas.

Herman Blume: What's the secret, Max?
Max Fischer: The secret?
Herman Blume: Yeah, you seem to have it pretty figured out.
Max Fischer: The secret, I don't know... I guess you've just gotta find something you love to do and then... do it for the rest of your life. For me, it's going to Rushmore.

Med i mixen finns också lärarinnan Rosemary (Oliva Williams) som Max blir kär i, och hastigt och lustigt har vi ett riktigt triangeldrama på gång då också Herman blir kär i henne. Och precis som det brukar så slutar triangeldramat med att ingen riktigt får det den vill ha...

"Never in my wildest imagination did I dream I would have sons like these,"

Åh, Rushmore är ju väldigt fin, och jag ger en tummen ner till alla Wes Anderson-hatare den här gången: