#383 Brute Force

Brute Force eller Med våldets rätt, 1949. Regi av Jules Dassin, Manus av Richard Brooks efter en berättelse av Robert Patterson

The Shawshank redemption eller Nyckeln till frihet brukar ligga på topp då folket ska rösta fram sina filmfavoriter. Vi har där en oskyldig och mild man som genom list och kamratskap lyckas ta sig ut ur fängelset. Väldigt svart-vitt upplägg med ett happy ending - trevlig tittning men kanske men kanske lite väl idealistisk i sitt upplägg. Brute Force är inte heller en monotom verklighetsskildring men vill åtminstone berätta mer om fängelselivets meningslöshet och de våldsamma villkor som gäller. Filmen gjordes ett par år efter utbrytningsförsöket från Alcatraz (som kallas för The battle of Alcatraz)-där fem dog och ett flertal skadas. Men varför försöker man sig på att fly från ett fängelse, trots alla risker och den stora risken att skadas, dö eller råka illa ut på andra sätt? Jo, Brute Force berättar om vardagens förnedringar, isoleringen, våldet från fångar och vakter, de brustna drömmarna och den meningslösa väntan på att man kanske, men antagligen inte får en parole hearing eller att besöken ska tillåtas släppas på igen. Livet, kärleken och ens...liv finns ju bara utanför murarna och när nu dom som bestämmer verkar gilla längre straff så faller hela ens liv ihop. Så när man inte har något att förlora så kan man ju lika gärna satsa på en liten, avlägsen möjlighet till rymning?

Men att planera en rymning på en plats full med trasiga människor som dessutom lätt kan lockas till att skvallra är klurigt. Tur då att gruppen leds av den sammanbitna Joe (Burt Lancaster). Tillsammans med sina cellkamrater planerar de sin flykt, med fokus på flykt, inte så mycket kring vad som ska hända sedan mer än ganska rosiga bilder av romantiska återföreningar med diverse damer. 

På fängelset jobbar också en läkare som ofta träffar fångar och på något sätt förstår situationen men han är för gammal och trött för att riktigt göra något åt det, vilket också visar situationens hopplöshet. 

Filmen visar en fin balans mellan karaktärernas lite tuffa exteriör och ganska sköra inre liv. Jules Dassins första stora franska succé Rififi handlade om en intrikat juvelkupp och prison break filmer är ju väldigt lika i stilen; det är planering, farligheter och spänning. Brute Force är kanske inte lika franskt charmig med tar igen det med en hårdkokt noirstämning. Good stuff indeed. 

#380 The naked city

The naked city eller Storstad, 1948. Regi av Jules Dassin, manus av Albert Maltz och Malvin Wald, efter en story av Malvin Wald

“There are eight million stories in the Naked City,” börjar filmen och det är ganska tydligt att detta inte bara är en deckarfilm utan också lite av en storstadssymfoni. Filmen spelades in på plats i New York vilket ger en lite mer äkta ton till upplägget. På ett ganska organiskt sätt rör den sig mellan innerstad och förort, fattiga och rika, lyxkvarteren och hamnen. Allt är inspelat på plats i polisstationer, lägenheter och trasiga bakgator - men mitt i allt finns det en död blondin vars mord ska klaras upp av den erfarna, charmiga och lite cyniska Lt. Dan Muldoon(Barry Fitzgerald) och nybörjaren Frank Niles (Howard Duff). I synnerhet Barry Fitzgerald är en fröjd med sin irländska charm, vassa intellekt och coola erfarenhet. 

Själva temat att det finns en massa berättelser i staden, nu följer vi denna - vävs ganska fint in i handlingen. Karaktärer som är misstänkta, halvskyldiga, som ljuger eller skvallrar liksom påverkar varandra med sina predikament och egna tillkortakommanden. En mörk händelse uppstår kanske inte alltid isolerat utan kan vara konsekvensen av ett flertal olika berättelser som liksom sammanstrålar. Filmen kallas för en Noir och visst det är deckare, mord och farliga kvinnor men stilen i sig tycker jag också liknar neorealism eller kanske en storstadssymfoni (den svenska titeln på filmen blev faktiskt Storstad). 

Så, ett mord alltså. För att lösa mordet så följer poliserna tusen falska tips, går runt i cirklar med knappt ett halmstrå för att kanske få en liten hänvisning till ett eventuellt nästa steg. Även om slutet är dramatiskt så blir de framgångarna som kommer mer resultat av ett envist gnetande än av någon genialisk idé vilket åtminstone jag tyckte var sympatiskt. 

Charmig, spännande och vacker. Visst har många element i The Naked city blivit stapelvara i senare tv-deckare men allt görs här så bra att jag bjussar på en: 

#273 Thieves' Highway

Thieves' Highway, 1949. Regi av Jules Dassin, baserad på boken "Tjuvarnas marknad" av A.I. Bezzerides.

Jag sålde korsord under julhelgerna i början av 90-talet. Olles Kollossalkorsord kostade 40 pix och  låg i rullar i en hink jag bar runt. Trots att jag gjort en massa annat i livet så var denna verksamhet det närmaste organiserad brottslighet jag kommit. Han som organiserade hela korsordsförsäljningen hade en massa skumma grejer för sig, och när min dagskassa inte riktigt stämde så var det OK, men han berättade ändå att han tidigare varit tvungen att "Skicka några juggar" på en annan försäljare som inte redovisat korrekt. En dag när jag skulle hämta korsorden så var hans bil stulen, vilket gjorde honom rosenrasande. Men han hade kontakter och lite senare på dagen hade biltjuven lämnat bilen till en av hans kompisar.

Varför då denna harang? Jo, för att i Thieves' Highway så jobbar de största tjuvarna och mördarna i San Fransiscos fruktmarknader, vilket en recension jag läste var lite tveksam till. Men när beloppen är lite lägre så kan insatserna vara desto högre - vilket Nick (Richard Conte) märker när han kommer tillbaka från en utlandsresa. Hans pappa har fått sina ben sönderslagna av en skum fruktgrossist, vilket gör Nick rasande. Medans han surar öppnar hans flickvän sin present. Hon blir först missnöjd av den japanska porslinsdockan men skiner upp då hon får se den fina guldringen som dockan håller i, vilket nog kan ses som filmens ganskas cyniska människosyn- liv, kärlek eller vänskap kommer alltid i andra hand efter girigheten.

Han säger farväl till sin pappa och sin flickvän för att söka sig till hämnd (och i bästa fall tjäna lite pengar själv)! Detta leder honom in på samma vägar som hans pappa tog, med nära samma resultat. Man får följa Nicks, och kapitalismens väg, genom äppelgårdar, genom förhandlingar med giriga chaufförer och till slut på den stora fruktmarknaden där hans nemesis Figlia (Lee J. Cobb) regerar. Uppgörelserna blir fler än vad han tänkt då han stöter på Rica (Valentina Cortese) som hänger i fruktkvarten. Hon verkar 'på', kanske såpass mycket att man bör bli misstänksam- men ibland kan det också finnas fin frukt mitt bland alla bokna äpplen...

Dom här äpplena är ju redan ruttna, 3,50$ lådan köper jag dom för... 

Hans käraste hemma

Fruktkvinnans kramar är lite mer...intensiva

Dassin hade regisserat ett flertal framgångsrika filmer i Hollywood och detta var en av de sista innan han tvingades till att återvända till Frankrike efter att kommunistjägarena i "House of Un-American Committee" satte sina klor i honom. Darryl Zannuck spelade dessutom in ett glatt slut, mot Dassins vilja, vilket faktiskt känns lite påklistrat... Thieves' Highway är intensiv och intressant, med ett ganska tydligt antikapitalistiskt tema, Filmfrommen likes!

#274 Night and the city

Night and the City eller Natten och Staden, 1950. Regi av Jules Dassin, manus av Jo Eisinger, baserad på en roman av Gerald Kersh.

Pheuuw, det har varit en del lite tunga filmer i Criterionprojektet på sistone så därför kändes det som en mysig västanvind att få titta på ett klassisk noir som följer ett ganska förutsägbart skede. Här görs det dessutom extra bra och är sådär lagom spännande hela vägen. I centrum har vi Harry Fabian (Richard Widmark) som spelar en riktig ärke-trickster som luras och småbluffar till sig småpengar hit och dit. Han har alltid en plan på gång och försöker i omgångar låna pengar av sin flickvän (Gene Tierney) för att kunna göra det ena och det andra.  Men sedan finns också Helen (Googie Withers), som är en annan dam som är kär i Fabian, men Fabian är Fabian så han försöker på alla sätt även lura henne på alla hennes pengar. Till slut kommer den, den stora möjligheten. För att ta tag i den måste Fabian få ihop ett startkapital och vet inget annat sätt än göra det genom att bränna alla broar, men precis som Ikaros så försöker han flyga lite för nära solen, och där blir man bränd.

Japp, det är det filmen heter

Fabian blir lite trängd mot slutet

För när någon ska bli rik i den här världen så innebär det att någon annan tappar sin inkomst, och when the going gets tough så har en gammal trickster inte så mycket att komma med...

Filmen utspelas sig i London villet är lite kul men som inte märks så mycket mer än inzoomningar på Piccadilly Cirkus och Big Ben - de flesta karaktärer pratar amerikanska och även stilen känns väldigt Americain.

Night and the city är både underhållande och spännande. Den är väldigt klassisk till sin natur och trots att den är ganska förutsägbar så vill man vara med hela vägen.

#115 Rififi

Rififi, 1955, regi av Jules Dassin, manus av Jules Dassin, René Wheeler och Auguste Le Breton, baserad på romanen "Du Rififi Chez les Hommes" av Auguste Le Breton.

Rififi är hårdkokt som sladrig spagetti eller som ett grönt ägg. Och namnet som är baserat på fransk slang för bråk och stök faktiskt tagit sig in till svenska språket. Bara för en månad sedan säger expressen att elgiganten råkade ut för en Rififikupp. Men termen verkar mest användas i anslutning till listiga kupper... Villket ger en ganska bra ledtråd till filmens nyckelmoment.

Mest hård och obehaglig är "Tony le Stéphanois" (Jean Servais) som just har kommit ut från finkan efter fem år in-the-can. I liknande noir-filmer så finns det ju ofta med någon manipulativ kvinna i bakggrunden och mycket riktigt söker han sig till sin gamla flamma som inte är glad att se honom.

Hon är rädd

Hej, följ mig

Sedan händer något ovanligt, det är som att regissören ville visa hur misogyn genren kan vara och drar allt till sin spets. Tony tar nämligen upp henne till rummet, ber henne ge honom alla hennes värdesaker och kläder och i en obehaglig scen (trots att det mesta sker utanför ramen) så misshandlar han henne ordentligt med ett skärp. Kort därefter kastar han ut henne ur rummet. 

I en senare scen ber en av de andra tjuvarna sin flickvän att gå tillbaka till sovrummet, han klappar henne på kinden och kallar henne "My pet" - Och då är han ändå en av de jystare karaktärerna. 

Bekymra dig inte om vad vi pratar om, lilla gumman

Så ingen A-märkning av grabbarna i denna film... Men filmen i sig är medveten om det och grabbarnas höga svansföring drabbar inte bara kvinnorna utan också dem själva.

De andra tjuvarna har ivarjefall fått lite charm och en verkar till och med vara hyfsat ansvarsfull småbarnsförälder. Men när livspusslet krockar med med planeringen inför det stora kuppen så kan ni ju gissa villken förälder som får ta över... Hela kuppmomentet är verkligen snyggt, från planeringen där ett par viktiga moment löses upp efter omfattande trial-and-error och när själva kuppen startar så sker det helt ljudlöst, allt är så intränat så alla vet exakt vilket moment som ska lösas och hur det ska lösas. Det blir nästan hypnotiskt där man som åskådare inte direkt förstår varför alla moment görs men man till slut nästan lite njutningsfullt ser hur alla delarna får ihop.

"Jo Le suedois" kan nog behöva en kiropraktor efter kvällens jobb

Rånet är ju filmens centralpunkt men inte slutet på jobbet. För då en karaktär gör ett litet spontant avsteg mot planen så sätter det igång konsekvenser som gruppen inte kan hantera. För när man har snott enorma belopp så finns det både lagens långa arm och i större utsträckning andra delar av undre världen som vill ta del av kakan.

Dramatik, spänning och en av de snyggaste heist-scenerna som gjorts. Finemang!