#406 Martha Graham: Dance on Film

#406 Martha Graham: Dance on Film

A Dancer's World, 1957, Regi av Peter Glushanok, manus av Martha Graham och LeRoy Leatherman

Appalachian Spring, 1958. Regi Peter Glushanok, handling och koreografi Martha Graham. 

Night Journey, 1961, Regi av Alexander Hammid, manus av Martha Graham, baserad på Sofokles berättelse om kung Oidipus

Tre filmer till priset av en, det måste väl vara en superdeal! Kanske inte. 

Martha Graham födes 1894 och var en väldigt framgångsrik dansare och koreograf under början av 19-talet. Hon dansade en slags modern balett med ofta lite ryckiga rörelser som tydligen var häftig och vacker. Hon startade upp ett par olika danssällskap som gjorde stor succé med moderna tolkningar av äldre verk, men också nya kompositioner som behandlade saker som den stora depressionen eller amerikansk westernromantik. 

Hon blev till och med inbjuden till OS i Berlin för ett specialframträdande men tackade nej. Martha:

I would find it impossible to dance in Germany at the present time. So many artists whom I respect and admire have been persecuted, have been deprived of the right to work for ridiculous and unsatisfactory reasons, that I should consider it impossible to identify myself, by accepting the invitation, with the regime that has made such things possible. In addition, some of my concert group would not be welcomed in Germany.

Goebbels fixade dock immunitet till hennes judiska dansare, men det räckte inte, så bra jobbat där Martha! 

Tyvärr ville hon inte att hennes danser skulle filmas, de var helt enkelt skapelser som var gjorda för scenen och skulle vara speciella upplevelser som aldrig skulle kunna återskapas. Vackert så

Här har vi ju dock tre filmer, filmer som ju dock spelades in sent, då Graham var över 63. Jag vill ingalunda vara någon åldersdiskriminerare men tyvärr är många balletdansörer way past deras aktiva fas . De flesta dansörer pensionerar sig vid 40, många tidigare än så. Så dessa filmer blir lite som att se Pelé spela fotboll idag, vilket kanske kan vara kul för nostalgiker men tyvärr ingen riktig indikation på storheten. Hon försöker flyta och röra sig smidigt, och hon är imponerande bra, men man ser då de andra från hennes kompani kommer in att de liksom inte behöver fuska i rörelserna för att klara av dom. 

 Dans på film tycker jag ganska mycket om men detta var inte så kul, bortsett från första filmen, A Dancer's World där Martha pratar om dans blandat med danspartier av hennes danssällskap. De två andra där hon har huvudrollen känns tyvärr lite konstiga. Hon borde spela in något några decennier tidigare eller låta bli...

#368 Corridors of Blood

Corridors of Blood, 1958. Regi av Robert Day, manus av Jean Scott Rogers 

Här har vi en titel som känns ruggigt passande för Halloween. I realiteten var dock filmen inte alls särskilt halloweenig då den varken har några större mängder korridorer och ännu mindre blod. Så kan de gå när producenterna får sätta filmtitlarna... Filmen handlar om en samvetsgrann doktor(Boris Karloff) som i början av 1800-talet försöker hitta sätt att operera sina patienter utan att de ska skrika av smärta. Men kollegorna är skeptiska, och ser det som omöjligt att smärtlindra. Eller som en Dr Mount säger: 

alas, inevitably you can't have operations without screams. Pain and the knife, they're inseparable!

Men vår hjälte ger inte upp, och försöker demonstrera en blandning som går uselt då den ska demonstreras framför alla potentater, patienter får nämligen spel och slår ner en massa människor. Nu blir vår goda doktor plötsligt en driftkucku för hela läkarkåren. Precis som i "The haunted strangler" så blir han obsessed, han ska lyckas ta fram en metod som lyckas. Då får han en idé, opium. I verkligheten så bedövade man folk med både eter och opium vid denna tid, men i vår alternativa tidslinje så gör de inte det, men har ändå en massa opium i sjukhuslaboratoriet (oklart till vad). Nu börjar då alltså experimenterandet med opium. Då ingen patient finns tillgänglig så experimenterar han på sig själv, och verkar trivas ganska bra i opiumdiset. Tyvärr så liksom får han hallucinationer och minnesförluster då han är hög(eller låg?), vilket ett gäng skurkar utnyttjar då de får honom att skriva på dödscertifikat att de döda de visade upp hade dött en naturlig död så de kunde säljas till obduktionsläkarna.-I verkligheten hade de inte dött naturligt utan fått ordentligt med hjälp på traven. Här har vi en ung Christoffer Lee som kuddmördare vilket görs fin fint. Men i övrigt bjuder inte blodkorridoren på så mycket skoj. Det är missbrukssproblem helt enkelt. Tyvärr blir det inte särskilt engagerande då tempot är lågt och manuset ganska så slarvigt. 

Det här var faktiskt ganska så trist. Jag ville se mer blodskorridorer och mindre dåligt researchade plottar. The Knick utspelar sig i samma tid med samma tematik, se den istället!

#367 The haunted strangler

The haunted strangler eller Grip of the Strangler, 1958. Regi av Robert Day, manus av John Croydon och Jan Read

I huvudrollen har vi en SJW, James Rankin(Boris Karloff) som är en slags jurist som kämpar för svaga utsatta människor. Nästa case handlar om att rentvå en misstänkt mördare som hängdes för 20 år sedan. Objektivt sätt finns det säkert viktigare saker att fundera på men just detta case verkar fascinera vår protagonist oproportionerligt mycket. Han letar ledtrådar och kollar in platser där morden ägde rum, och fortfarande befinner sig filmen i en välbekant detektivkontext. Ganska bra detektivkontext till och med, spår tas fram och bilden av en ganska slarvig rättegång växer fram. Trots sin väna frus uppmaningar så blir han mer och mer investerad i vad som händer och hittar en misstänkt man som på något konstigt sätt försvann efter avrättningen. Nu blir de spoilers här, men affischen spoilar ju detta mer eller mindre. För mördaren kanske är---- han själv? Mycket riktigt får han galenskap och spasmer som följs av minnesförluster. Galenskapen är av det lite extrema strypa-och-hacka-unga-kvinnor-slaget. Efter en del förvirring så måste han till slut konfrontera sin inre Mr Hyde och gå till polisen med sanningen. Polisen verkar dock skeptiskt och tror att han bara är utarbetad. Nu tvingas han, tragiskt nog, att spela galen även när han inte är det för att bli satt bakom lås och bom. Men när det väl lyckas så får han ett återfall och galna Rankin är superstark och listig. Dessutom så har han en gammal gaslampa i sin cell, jag är ingen kriminolog eller så men att ha öppen eld i celler för "the criminally insane" verkar lite osmart, och än mer så ge dom halmmadrasser. 

Brittiska poliserna är överlag inte riktigt mogna sin uppgift i denna film. De får liksom ganska enkla jobb som att vakta en dörr vilket de misslyckas kapitalt med. Slutet på filmen blir därför ganska blodigt men det är precis så som den galna sidan av Rankin vill ha det. 

Den ogalna sidan blir däremot jätteledsen och frustrerad, och det kan man ju förstå. Här tycker jag filmen lyckas bra med att skapa och visa stackars Rankins frustration och ångest. Andra halvan av filmen är faktiskt en effektiv ångestfest och det tackar man ju aldrig nej till.

Ångestframkallande och spännande, jag gillar't! Dagens Halloweensurprise får en:

#335 Elevator to the Gallows

Elevator to the Gallows eller Ascenseur pour l'échafaud eller Hiss till galgen, 1958. Regi av Louis Malle, manus av Roger Nimier, Louis Malle, Roger Nimier och Noël Calef, baserad på boken med samma namn av Noël Calef.

Filmer kan vara omtyckta av många olika skäl. Vissa är "tidlöst" roliga, spännande, dramatiska medan andra fört filmmediet framåt och därför kändes väldigt moderna och häftiga då de kom ut.  Ascenseur pour l'échafaud skapades av den 22:årige Louis Malle, och han förde in en ungdomlig modernitet som säkert kändes väldigt cool 1958, men som inte gör så mycket för mig idag. Visst, delar av filmen känns som 60-tal, så tack Louis för att du förde fram filmmediet men jag blir inte så mycket gladare av 60-tal än 50-tal, jag har sett båda.

Filmen kretsar kring en man(Maurice Ronet) som mördar sin chef för att få ihop det med chefens fru(Jeanne Moreau). Men efter mordet fastnar han i en hiss, vilket ju inte är bra om man vill komma undan. Under tiden väntar frun otåligt på sin älskade mördare, men då han inte dyker upp så vandrar hon runt Paris gator och söker efter honom. Just den delen då Jeanne Moreau spatserar runt med Miles Davis musik i bakgrunden var förvånansvärt förhäxande. Jag hade kunnat kolla och lyssna på det hur länge som helst. Men det fick jag inte. Istället blev det en massa morden-i-midsommar scenarion som leder till att mördaren misstänks för andra mord som begicks samtidigt.

Överlag så vill jag ha mina deckare smarta vilket det inte bjuds på här. Titeln stämmer inte, dialoger är ologiska och folk agerar inte särskilt trovärdigt, vilket ju var trist.

Mannen som ska mördas

Mannen som fastnar i en hiss 

Kvinnan som promenerar runt Paris

Klassikerstämpeln här blir jag inte riktigt vän med, det här är, bortsett från musiken, ganska mediokert.

#285 Ashes and diamonds

Ashes and diamonds eller Popiól i diament, 1958. Regi av Andrzej Wajda, manus av Jerzy Andrzejewski och Andrzej Wajda efter boken med samma namn av Jerzy Andrzejewski

"My darling Flopsy will always be with me in my beautiful pendant. I loved her so much and shes always with me." säger en kvinna på sajten https://cremationinstitute.com/cremation-diamonds-guide/. Cremation institute erbjuder alltså tjänsten att förvandla askan från din avlidne hund, make eller vän till en konstgjord diamant för mellan 2 000-20 000 dollars. Wajdas film handlar om helt andra saker och erbjuder mer aska än diamanter men mer om det sedan.

Filmen utspelar sig precis vid andra världskrigets slut och cirkulerar kring de protyska motståndsfickorna som fortfarande kämpar för att Polen ska vara ett mer nationalistiskt, nazifierat land fyllt med lömska kapitalister. En av deras Hitmen, Maciek (Zbigniew Cybulski) börjar filmen med att skjuta fel människor under ett väg-attentat. Under en stor del av filmen så försöker han komma åt det tänkta mordoffret, kommunistpampen Sczukza(Waclaw Zastrzezynski). Men i takt med att han blir kär så börjar han ifrågasätta om han verkligen pysslar med rätt saker. Tyvärr är det dock inte så enkelt att lämna pronazistgruppen utan det är mer en permanent grej, vilket ställer till det för Maciek.

Filmen är ganska förutsägbart kritisk till protyskarna, som porträtteras ganska snyggt som gammeldagsspöken som gör allt de kan för att suga ut folket. Vad som är modigt är att Wajda också visar kommunistledare som villigt ersätter borgerliga kapitalister med Sovjetiska borgerliga kapitalister som beter sig väldigt likt sina företrädare.

Maciek skjuter (på fel personer)

Maciek raggar (framgångsrikt)

Popiól i diament är både spännande och lite drömskt depressiv. Kärleken kommer inte hålla och man kan inte ändra dåliga val man gjort. Skurkar och hjältar får roller av samhället som de sedan spelar upp... En snygg grej var en dans på slutet som ju var väldans lik andarnas cirkus i Carnival of souls som kom några år senare.

Intressant, gripande och snygg!

#154 The Horse’s Mouth

The Horse’s Mouth, 1958. Regi av Ronald Neame, manus av Alec Guinness baserad på en roman av Joyce Cary.

När jag samlar mina tankar efter att ha sett en film så googlar jag ofta lite info kring den, och denna var ju rekordanonym, det enda jag visste var att den var en bit över 3 timmar - villket ofta är för långt. Men här har vi Alec Guinnes som en vildhjärna-konstnär, men oroa er inte, filmen faller inte in i något manlig geni-träsk. Däremot cirkulerar mycket kring att han vill få betalt genom att stjäla, luras och skapa verk som ingen egentligen efterfrågar- exempelvis målar han en fondvägg av fötter i en adelsmans våning och snor några antikviteter som betalning.

Ensamblen bakom känns som en helhet, ofta i komedier så är inte alla så samspelade så det kan bli en salig mix av olika spelstilar och olika förhållanden till naturalism men inte här - Hästens mun sitter ihop fint!

Ingen riktig hästmun finns i filmen

Först konst och sedan river han ner väggen

Här var ju Alec Guinnes i sitt esse och fyller huvudrollen med bravur, framöves skulle det ju mest bli biroller i storfilmer som Lawrence of arabia, Dr Zhivago och självfallet Star Wars. Äldre brittiska komedier brukar inte riktigt vara min kopp te, så därför är det ju kul att se något som funkar.

#116: The hidden fortress

The hidden fortress eller typ Kakushi-toride no san-akunin, 1958. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûzô Kikushima, Hideo Oguni, Shinobu Hashimoto och Akira Kurosawa.

Efter att ha gjort ett par lite tyngre filmer så tänker Kurosawa  göra något som går hem i stugorna, en trevlig äventyrsfilm med humor och spänning. Man kan lätt säga Mission accomplished, och en av dem som inspireras är en ung George Lucas som tar med sig en hel del av handling, klipp, karaktärer och stämning till sitt kommande rymdepos. En av de saker han själv säger att han tagit med sig är upplägget att man följer två karaktärer lite vid sidan av de stora händelserna(i hans fall C-3PO och R2D2), men Kurosawa hade inga robotar så istället är det här två giriga, luggslitna soldater som på något sätt hamnar i ett uppdrag att rädda en prinsessa, och kanske får de också en riklig guldbelöning...

Gänget

Men de har också med sig sin Obi-Wan(Toshiru Mifune), en general som varit med i matchen och leder gängets äventyr. Prinsessan Yuki är stark, envis och vägrar låta sig köras med...

Jag bestämmer

Nuförtiden är ju all action alltid så mörk och murrig, så det känns riktigt gott att se ett klassiskt japanskt matineeäventyr. Förväntningarna var höga men de överträffades, vilket ju inte är så vanligt för denne notoriska surgubbe.

#113 Big Deal on Madonna Street

Big Deal on Madonna Street eller I soliti ignoti, 1958, directed by Mario Monicelli, screenplay by Agenore Incrocci, Furio Scarpelli, Suso Cecchi D'Amico, and Mario Monicelli, story by Agenore Incrocci and Furio Scarpelli.

I soliti ignoti betyder ordagrant på svenska "de vanlig misstänkta" villket då skulle kunna vara en inspirationskälla för Bryan Singers episka "The usual suspects"? Kanske det, för här har vi ett gäng italienska småtjuvar som ska göra sin stora stöt. De har lurat en kompis at berätta detaljerna kring hur de ska ta sig igenom en tunn vägg för att där öppna ett kassaskåp som ska vara överfullt av juveler. Enkelt som att ta godis från småbarn, men det gäller ju att få bort de som bor inärheten och det gäller ju att ha tungan rätt i mun gällande detaljerna...

Planering

Marcello Mastroianni spelar en småskurk med en väldigt gnällig unge

Filmen är en slags Heist-parodi (främst Rififi, filmens arbetsmamn var till och med Rufufu), som ska vara både spännande och rolig. För mig blev det både Check och check. Kul att se men inte så mycket mer än det...

#111: Mon Oncle

Mon Oncle, 1958, regi av Jacques Tati, manus av Jacques Tati, med ett artistiskt samarbete med Jacques Lagrange och Jean L'Hôte

På svenska heter den "Min onkel" vilket ju är lite konstigt, "min morbror" tycker jag det skulle varit! Anyhow, här har vi Hulot igen och precis som i semestersabotören så är filmen nästan en stumfilm. Det sägs bara ett fåtal repliker men det kompenseras av en slags fransk chanson-jazz som ligger som ett behagligt täcke över filmen. Filmen börjar med en Hulot(Jacques Tati) som är lite förvirrad och traskar fram för att ta sig till sin syster. Han har blivit arbetslös och söker akrobat-jobb på olika kontor men det går sisådär. Systern som är hemmafru har rekordtidigt skaffat sig ett supertekniskt modernisthem där allt är elektroniskt och minimalistiskt.

Från hans gamla hus

Lägg till bildtext

Systern har en fiskfontän utanför huset som hon sätter på då fina gäster kommer. Inomhus är det kalt som i en obduktionssal och Hulot känner sig inte direkt hemma... Men han får jobb hos makens plaströrsfabrik där han inte riktigt fattar vad han ska göra. 

Hela temat är gammalt (fint, varma färger, spontant, glädjer) mot det nya (pengar, prestige, kyla, materialism) Efter typ 4 sekunder så är det ganska klart var vår Hulot står. Ett fattiga människor är lyckligare kan kanske vara sant - ibland (kanske oftare inte) men här problematiseras fattigdomen överhuvudtaget inte. Till och med det slitna får ett vackert nostalgiskt skimmer över sig...

Hulot lagar en mysig mur mellan det gamla och nya

Den moderna mötesplatsen med oergonomiska stolar.

Hans syster har en son som fäster sig till Hulot och de hittar på ett flertal äventyr. Men systern och hennes man funderar filmen igenom vad de ska göra med sin misfit-släkting som inte riktigt verkar fatta vad som är viktigt i världen. I slutet så lyckas till slut mannen i huset skicka iväg Hulot till "provinserna" och han försvinner från världen, och barnet utan att säga farväl. 

Det här låter ju inte som en komedi, men det är det (även om den har mörka sidor)! Filmen är överfull med olika visuella gags- främst kring modernisternas sociala regler och obekväma möbler. Hulot själv är en fin karaktär som liksom försöker ta sig fram och hålla sig undan bekymmer, men ändå hamnar i skottgluggen allt som oftast. 

Filmen vann både Oscar för bästa utländska film och Juryns stora pris i Cannes. 

#92 Fiend Without A Face

Fiend Without A Face, 1958, regi av Arthur Crabtree, manus av Herbert J. Leder, från berättelsen "The Thought Monster" av Amelia Reynolds Long.

Då filmen hade premiär på Rialto-biografen i New york så fanns det en utställning utanför där man bland annat fick se en beige-röd hjärna som slemmade sig fram och tillbaka. Äcklade och intresserade skaror samlade sig runt den och till slut fick polisen beordra att den skulle tas bort då trafiken hindrades av folkmassorna. Men denna kuvade hjärna vara bara en västanfläkt mot den riktiga mardrömmen i "Fiend without a face"

Schlooom, schloock

Första timmen (som är 80% av speltiden) av denna film är faktiskt inte så skoj, det handlar om något osynligt som stryper folk vid en radioaktiv radaranläggning. Folk vet inte vad de ska ta sig till, eller hur man ska hitta mördaren... Militären utreder men hittar inget riktigt spår.

Efterssom skräckfilmer ofta brukar ses som metaforer för tidsandan och vad folk var rädda för då så är ju denna film ganska tacksam, radioaktiviteten liksom ligger som en mystisk ond dimma som kan få de värsta mardrömmarna att bli sanna. Det hade ju kunnat vara kul/intressant om bara skådespeleriet var bättre än botten och manuset skulle dessutom kunna ha lite humor/spänning/trovärdighet eller tempo. -Alla fyra kanske är lite mycket att hoppas på men... nåt!

Med en sådan här affish förväntar man ju sig lite mer!

insert genusanalys

Gah, osynliga monster blir ju sällan så kul... Men sedan kommer det. Sista kvarten är episkt bra och rolig, monstrerna syns och det blir fajter. Precis som hjärnmonstrerna i Starship Troopers så suger dessa småttingar åt sig hjärnorna hos sina fiender. Vi snackar charmig stop-motion av bästa klass och blodiga slembollar som försöker ta över världen.

mmmm, brains

Lägg till bildtext

Det är faktiskt förvånansvärt blodigt och kletigt, hjärnsplatter över väggarna och det fullkomligt ooouzar ut läskigheter från våra krypande fiender då de träffas av ett skott eller yxa. Och ljuden är också ganska så gross- men ändå härliga. 

Men hur ska vår hjältar klara detta? De måste...stänga kärnkraftverket-men det går inte för krypen har haft sönder alla styrstavar, så vad gör man? Men, om man spränger kontrollrummet, så kommer kärnkraftverket att lugna ner sig (alternativ fakta: så funkar det) -kanske. 

Filmen fick rejält med vrede då den kom vilket de ansvariga verkade ta med ro, en intervju med producenten från kommentatorsspåret:

"When newspapers are saying that your movies are too revolting to be called entertainment and when somebody in Parliament is saying it's a crime that your movie got released, what goes through a movie producer's mind?," frågar intervjuaren

"What went through my mind, was that I never could have afforded to buy that publicity."

Jag avslutar med ett härligt citat från en vetenskaps-professor i filmen:

 "We're facing a new form of life that nobody understands. I believe it feeds on the radiation from your atomic plant, and that it's evil."

Hmm, sista kvarten var ju helrolig men allt innan var heltrist så det blir ändå ett gnällig:

#91 The Blob

The Blob, 1958, regi av Irwin S. Yeaworth, Jr., manus av Kate Phillips och Theodore Simonson, från en idé av Irvine Millgate.

Jag brukar ju alltid gilla gamla rejäla specialeffekter framför CGI, men här vete tusan. En typ genomskinlig blobb som äter sig igenom en stad hade kunna bli både äckligt och kul med lite dataeffekter? För här är skurken en slemboll och det är ganska uppenbart att filmteamet fått kombinera lite skak på slemklumpen eller fått filma i nerförsback för att skurken ska kunna röra sig framåt.

För en Blob är en ganska bra skurk, den bara rör sig framåt och slukar allt och alla. Den ramlar ner från himlen och hotar snabbt den hela amerikanska småstaden. Men det är det kyssande paret Steve(Steve McQueen) och Jane (Aneta Corsaut) som först märker att något är fel. De har sett doktorn lösas upp och en lokal skogsgubbe fått sin hand inslemmad. Polisen tror dom inte och de försöker berätta för alla att något snark, snark, snark.... Efter en härlig start så blir det för mycket snack och alldeles för lite Blob. Att skådespeleriet är risigt hjälper inte heller och Steven McQueen är dessutom minst 10 år för gammal för sin roll som collegekille. Och även om detta var Steve McQueens första större film så är ju Bloben den stora stjärnan- Och den fina blobmusiken och estetiken..:

Troo på osss, Blobben finns!

Sedan vill den äta upp en hel biosalong (statisterna ser inte så rädda ut)

Härliga effekter i kampen mot blobben

Här fanns det nog ingen budget för riktig Technicolor så filmen är filmad med Delux-tekniken som trots sitt namn inte är en höjdar filmstock. Det krävs nämligen extremt mycket ljus för att det ska bli bra vilket innebär att skådespelarna fulkomligt badar i starkt ljus och att alla skuggor blir mer eller mindre kolsvarta...

Många brukar ju säga att skräckfilmer är speglingar av sin tids fara så vad representerar då blobben? Är det den stora röda faran eller konsumtionssamhällets framfart? Jag tror ingedera, det finns nog inte så mycket tankar bakom filmen mer än att en blob är en rolig skurk (jag håller med). Så trots en bra start och härliga 10 sista minuter så drar ändå det söliga mittenpartiet ner kalaset till ett:

#88 Ivan the Terrible - Parts I & II

Ivan the Terrible eller Ivan Groznyy-Ivan Groznyy. Skaz vtoroy: Boyarskiy zagovor, 1945, 1946, 1958, manus och regi av Sergei Eisenstein.

Två filmer men tre årtal? Mer om det senare...

På mitt jobb kan man ibland prata om att det ska vara "högt-i-tak" och med det menar man att man ska kunna slänga ut sig Idéer och perspektiv utan att det ska slå tillbaka. Taknivån under Stalintiden var dock rekordlåg, högst ett par centimeter. Även folk som verkligen försökte vara politiskt korrekta kunde bli inkallade till förhör för att aldrig komma tillbaks igen. Vissa yrken var farligare än andra - mest riskftyllt var det inom polis, press och kultur, exempelvis orkade man inte på tidningen Izvestija byta namnskylt utanför chefredaktörens rum då personen konstant bara fördes iväg och försvann för att ersättas av en glad streber som i sin tur raskt försvann...

Även för stackars Eisenstein hade läget blivit spänt och han lyckades med nöd och näppe få göra en film till, och efter att den filmen: Alexander Nevski slog an rätt toner blev Eisenstein till slut kompis med Stalin igen. Men läget var nog ändå ganska spänt, det var både försvinnanden och hårt tryck samtidigt som tyskarna började brösta upp sig mot Sovjets gräns, så han drog iväg till klipprummet och försökte få ihop något vettigt av alla filmsnuttar han spelade in i Mexico. Men han drogs raskt bort från sin korkek med en direkt order från Stalin- Gör en film om Ivan den store (I Sverige säger vi förskräckliga).

Runt 1940, då tyskarna närmade sig Moskva, var Eisenstein en av flera filmmakare som blev evakuerade till Alma Ata. Där kunde han i hyfsat lugn och med stora resurser bygga upp sitt epos, och vid premiären var läget bättre än på länge-tyskarna var i stort sätt besegrade och Stalin gillade filmen skarpt. Vad var det då Stalin fick? Jo, en supersnyggt fotat berättelse om han själv i 1500-talskläder.

Filmen utspelar sig i en turbulent tid, och i början blir den kloka Ivan vald till ledare, och han lovar att bygga upp landet. Men det finns onda Boyarer (typ rika aristokrater/antikommunister) som försöker besegra honom inifrån landet och onda armeer som försöker ta över landet utifrån...

Ivans kröning, hans kompisar ser inte roade ut (Ingen av dem är lojal, båda dör)

Ivans faster är skeptisk, hennes son borde ju bli Tsar istället

Europeiska diplomater är också skeptiska

Ivans livvakt har ögonen på alla

Det är många granskande ögon när Ivans kompis försöker ragga på hans fru...

Som sagt, filmen föll i god jord(Eisensten fick till och med Stalinpriset) så nu var det bara att köra en del 2? Sagt och gjort, Eisenstein var nu folkets filmhjälte och 1945 så gjordes även en tysk dubbning av filmen. Bara efter något år var del två klar och nu har det hänt något med Ryssland och Ivan, landet är mer splittrat och Ivan själv börjar få lite förföljesemani. Men allt börjar med hans kompis som förådit honom och joinat en Army-of-lovers video i Polen...

Allt är glassigt i Polen

Ivan börjar dessutom avrätta folk lite planlöst och när han får se de ligga utan huvuden så säger han bara "För få, för få". Hans hemliga polis har koll på potentiella dissidenter och plötsligt hittar Sovjets arme lite färgfilm som inte tyskarna behöver längre så då kör Eisenstein ett litet musikalnummer med hans mordiska hemliga polis:

Opa!

Holla!

Men nu måste han ta hand om Bojarerna till slut, och inte minst hans faster och hennes imbecile son, och sagt och gjort - genom list och en välvässad kniv så löser sig det också:

Så här ser det ut innan du blir överlistad

Hela film 2 är egentligen en mörk marddrömsvandring genom ett allt sjukare samhälle och en allt galnare regent. Och i del tre så skulle mardrömmen fortsatt, för i verkligheten så slog Ivan ihjäl sitt barnbarn i sin dotters mage(för icke sedesam klädsel) och han slog dessutom ihjäl sin son med ett spjut. Det var även politiskt en än mer turbulent tid med maktkamper, folkmord och förföljelser av dissidenter.

Den lätt naiva Eisenstein började spela in del 3 men då Stalin såg del 2 så förbjöd han visning av den och bestämde att allt foto kring del 3 som spelats in skulle brännas upp. Sagt och gjort, och Eisenstein fick aldrig chansen att göra en ny film....-Han dog fyra år senare av en hjärtattack. Del två släpptes officiellt 1958 och man har i efterhand hittat småbitar som skulle varit med i trean. 

Båda filmerna är snyggt fotade och nästan lika illamående-skapande i sin klaustrofobiska ångest (mest del 2). Betyget är snubblande nära ännu högre nivåer