Jag läste Lisa Förares Winbladhs intressanta text om irritanter och chili där hon resonerar lite kring det konstiga att vi äter chili överhuvudtaget. Styrka eller kapsaicin skapar ju en smärta i munnen och vi människor brukar ju göra allt för att undvika smärta. Jag tänker lite på resonemanget när jag tittar på the conjuring ensam i mörkret, för jag blir rädd och skakig, och varför är det något man kan eftersträva ibland?
Vilket som, the conjuring sägs baseras på en sann berättelse men det jag har lite svårt att smälta så jag ser det som en skräckfilm (då köper jag i större omfattning allt övernaturligt). Början är lite "huset som gud glömde" :en familj köper ett hus med ett mörkt förflutet, och snart efter inflyttning släpps en ondska fram. Det knarrar i väggarna, ljud hörs och gestalter syns i dörröppningar. När något försöker dra ner den yngsta flickan i källaren så tillkallar familjen ett spökjägarpar(!). Men demonen som bor i huset tänker inte spela med utan förklarar krig mot familjen och gör allt den kan för att mamman ska upprepa demonens förflutna (att döda sitt barn).
 |
| Inte skulle det kunna finnas något farligt under sängen |
 |
| Mikrofonen plockar upp skumma ljud |
Onekligen känns upplägget lite tramsigt när jag läser sammanfattningen, men när man i inne i det så köper man premisserna och blir både skraj och intresserad. Men jag vet inte riktigt hur kul jag tycker det är att bli så skrämd egentligen. Men filmen gör det bra, om än dock inte lika bra som Babadook.
