#296 Le Notti Bianche

Le Notti Bianche, 1957. Regi av Luchino Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico och Luchino Visconti, baserad på en bok av Fjodor Dostoevsky.

I början av filmen riktas en särskilt tack till Cinecitta som var (och är) italiens största och mest berömda filmstudio. Ganska snart förstår man varför då filmen är inspelad i någon Venedigvariant helt och hållet uppbyggd i filmstudion. Jag läste en gammal recension i "Senses of cinema" där författaren (Melville) hävdar att miljöerna i Le Notti Bianche är liksom medvetet teatrala. Själv tycker jag det är lite svårt att bedöma, men det finns något naivt sagoaktigt kring detta lilla melodram.

Natalia (Maria Schell) träffar Mario (Marcello Mastroianni) på en bro över kanalen. Han blir intresserad, men hon väntar på någon annan, någon annan som lämnat henne för ett år sedan men lovat att komma tillbaka. Precis som i precis som en figur i "Tusen och en natt" så väver hon persiska mattor på dagarna och längtar på kvällarna. Han å andra sidan bara sover på dagarna och raggar på nätterna. Mest vill han ju ragga på Natalia, men hon friendzonar honom stenhårt, och ber honom att hjälpa henne med hennes gamla flirt. Komplikationer och bla bla bla - ni vet hur det brukar utveckla sig.

Filmen har en liten uppiggande danssekvens där Mario liksom pressas att dansa vilket han gör jättetrevligt med konstiga ryckningar. Jag har aldrig sett Marcello Mastroianni dansa innan så det var kul att se att han kunde det med.

Filmens stora problem är dock Maria Schell. Hon är söt men hela hennes karaktär verkar vara modellerad efter en femåring. Hon pratar som en femåring, hon tänker som en femåring och rör sig stundtals också som ett mycket litet barn. Detta gör att det för mig blir lite creepy då Mario försöker få ihop det med en så pass efterbliven person. Sååå nej, kärleken blev aldrig särskillt engagerande för mig.

Rocco e i suoi fratelli

Rocco e i suoi fratelli eller Rocco och hans bröder, 1960. Regi av Luchino Visconti, manus av Luchino Visconti, Suso Cecchi D'Amico, Vasco Pratolini, Pasquale Festa Campanile, Massimo Franciosa och Enrico Medioli.

Familjekulturer är alltid lite intressant, det verkar trots allt vara kulturella skillnader mellan hur starka band man har till sin familj och i vilken grad man står bakom de dumheter som familjemedlemmar gör. Men det kanske inte bara är kultur utan socio-ekonomisk bakgrund som påverkar hur starka våra band är... I Sverige har vi ju från 40-talet byggt upp något slags folkhem där vi med pensioner, dagis och allmän skola inte är lika beroende av varandra.

Vilket som, Rocco och hans familj flyttar från en fattig landsända till Milano för att söka sig en bättre framtid. De är fattiga och desperat ute efter bostad, mat på bordet och jobb. Han har fyra bröder och en mamma som tillsammans bor i en liten tvåa. De tar småjobb och börjar sakta ta sig in i samhället, en av bröderna, Simone(Renato Salvatori), blir en lovande boxare och inleder ett förhållande med den prostituerade Nadia (Annie Girardot). Hon gör slut och lämnar staden. Då simone förlorar en match tappar han sin självkänsla och hamnar i något slags missbruk. Rocco blir då tvungen att mot sin vilja ta upp boxningshandskarna själv för att familjen ska klara sig. Han blir mer och mer framgångsrik och till slut boxas han för fullsatta arenor där publiken skanderar "Rocco, Rocco, Rocco!"- Kanske något Stallone blev inspirerad av?

Då Rocco inleder ett förhållande med Nadia blir Simone rasande och tillsammans med 8 kompisar klår upp Rocco och våldtar Nadia framför hans ögon. Rocco bestämmer sig då för att göra slut och få Nadia bli ihop med Simone igen (Simone är ju så ledsen). Denna ganska centrala del i filmen gjorde mig lite förbryllad, man får ingen riktig förklaring till att Rocco är så undflyende och alltid ställer upp för sin bror. Simone har dock inga intentioner att få sin shit i ordning och fortsätter göra dumheter som Rocco fortsätter att stödja.

Rocco vill själv egentligen bara hem till sin by i södra Italien men man förstår att han nog aldrig kan komma tillbaka då han måste fortsätta boxas i evighet för att betala av Simones skulder.

Rocco och Nadia mysar på spårvagnen

Simone har mörka planer 

Filmen är nästan prick 3 timmar villket kändes väl långt, men inte tillräckligt långt för att man ska förstå hur karaktärerna resonerar eller handlar. Den har vissa fina scener men helheten blir ändå ett: