#377 When a woman ascends the stairs

When a woman ascends the stairs eller Onna ga kaidan wo agaru toki, 1960. Regi av Mikio Naruse, manus av Ryûzô Kikushima. 

Filmen cirkulerar kring änkan Keiko (Hideko Takamine) som är en slags matron för en bar(baren i sig ägs av en avkastningssugen man) i Ginzadistriktet i Tokyo. Barerna i trakten är till för rika män som ska dricka dyr whiskey samtidigt som barens kvinnor flirtar, skämtar och allmänt försöker få dom att bli glada (och dricka mer Whiskey). Jobbet ger god inkomst men utgifterna är ganska rejält saftiga dom med, man ska lukta gott, man ska ha en stilig kimono, man ska inte ge slum-känsla. Stackars Keiko sliter häcken av sig och drömmer om ett friare liv, kanske med en egen bar. Och med en verksamhet som den hon har så finns det många män som sponsra henne men inte heller i Ginza finns det något man skulle kalla för en "Free lunch". 

Keiko mår sämre och sämre, alla behöver pengar av henne och drömmen om ett eget ställe verkar allt mer avlägsen. Hon känner dessutom att livet är i ett vägskäl, man kan fortsätta med ett stressigt barliv eller försöka gifta sig. Tyvärr visar sig männen i hennes närhet vara lika duktiga bullshitters som henne vilket leder till ett antal besvikelser. 

Varje dag då hon tar trappan upp till jobbet känns jobbigare och jobbigare. Att småskämta med och charma skitstövlar tar sin insats av en själ. Just här, i den vardagliga kampen att ta sig loss balanserat mot kortsiktiga behov hos behövande i familjen finns lite av filmen hjärta. Hideo Takamine är verkligen kanon som Keiko och man får en del av smärta även i dialoger som på ytan bara är charmiga och trevliga. 

When a woman ascends the stairs är inte särskilt munter, det är onekligen svårt för stackars Keiko att få familjerelationerna, kärleken, karriären och ekonomin på fötter. Men någonstans i allt finns det också ett hopp och en värdighet som stärker upp. Fin fint!

#352 Jigoku

Jigoku eller The sinners of hell, 1960. Regi av Nobuo Nakagawa, manus av Nobuo Nakagawa, Ichirô Miyagawa.

Ja, vad händer när man kommer till helvetet och vad händer när man ska försöka se Jigoku? 1. allt brinner och är eländigt och 2. man får se Kurosawas utsökta film med nästan samma namn. Det tog en stund innan jag insåg att jag redan sett filmen och att det var fel Jigoku jag satte på (high and low på engelska) men det gjorde inte så mycket då Kurosawa-Jigoku fortfarande hade pepp i steget. Den här Jigoku var ju i en helt annan stil och med en mer bokstavlig tolkning på helvetet... Men innan man kommer till helvetet så lever man ju, vilket är just det som vår protagonist Shiro gör (Shigeru Amachi). Han råkar då köra på en fotgängare som dör, han blir upprörd men plötsligt så sitter en mystisk dubbelgångare brevid honom i bilen som bara "vi skiter i det där va?". Den mystiska mannen visar sig vara en liksom ond del av samvetet och han dyker liksom fram ibland då det tas dåliga beslut. Vilket som, mannens flickvän dör och han bosätter sig hos sin mammas ålderdomshem där det finns en massa skumma typer, en korrumperad polis, en slarvig doktor, en kock som lagar rutten fisk med mera. Just den ruttna fisken ligger bakom att de flesta dör och lite mord tar hand om resten. Slut! 

Eller, det är inte slut för nu är vi i helvetet där hela gänget samlas. Jobbigt för alla som blir plågade, brända, skalade, mobbade, kittlade och kokta. Denna delen av filmen, som var lite galen i upplägget var också roligast. Det flyger onda andar och mystiska djävlar cruisar runt. Det blir både lite larvigt och lite obehagligt vilket jag gillade. Fotot och set design kändes ganska on point och stämningen var effektiv och härlig. 

Jigoku är en liten filmskatt, vem kunde tro att helvetet var så bra?

#319 The Bad Sleep Well

The Bad Sleep Well eller Warui yatsu hodo yoku nemuru, 1960. Regi av Akira Kurosawa, manus av Hideo Oguni, Eijirô Hisaita, Akira Kurosawa, Ryûzô Kikushima och Shinobu Hashimoto

The Bad Sleep Well är kanske filmhistoriens sämsta filmnamn.  Jag menar "den dåliga sov gott" är ju obegripligt och värdo. Jag fattar att den säkert hette något klurigt på japanska men det är ingen ursäkt!

Filmen utspelar sig i det japanska företagslivet. Och allt är väldigt japanskt, för denna film hade nog inte kunnat göras någon annanstans. För själva grundpremissen att en VD på ett stort företag ber sina underordnade att begå självmord - och de gör det- känns inte som att det hade funkat på min nuvarande arbetsplats. Det krävs nog tusen år av blind auktoritetslydnad för att sånt ska gå hem...

Den onda VDns svärson, Nishi (Toshirô Mifune) är lite i skymundan av de stora dragen men han bidar sin tid, sin tid för hämnd! Just det, han vill hämnas. Hans pappa lydde en självmordsorder för ett tiotal år sedan och Nishi har sakta men säkert manipulerat sig in i familjen för att rätta orättvisorna hans pappa utsattes för. Svärson var han, han gifte sig med VDns lätt handikappade dotter (Kyôko Kagawa) vilket han mår lite illa inför. Hon är ju oskyldig och verkar väldigt vänlig och omtänksam, men ska man göra en omelett så måste man knäcka några ägg - så Nishi fortsätter sina subversiva lömskheter att göra livet surt för svärfar och hans entourage.

Det var först då jag läste om filmen efteråt som jag fattade att det är en Hamlet-bearbetning vilket ju känns ganska självklart så här i efterhand. Det är kontemplerande ångest, oskydliga kvinnor, döda pappor och något som är ruttet in the state of Denmark (Eller i Public Corp. i detta fallet.)

Hans fru och hennes bror

Åh, en triangel. Kurosawa är ett geni.

Nishi samlar bevis för att sätta dit den onde VDn, men VDn är inte född igår, han har också planer och spioner som kan sätta hämndplanerna i retur (lite osäker på svenskan där).

Spännande och lite fin gällande Nishis relation med sin fru, som förstår och älskar honom mer ju längre filmen pågår. Nishi i sin tur ser att hon är en fin människa som hamnar i kläm vilket skapar tveksamhet kring om hans prioriteringar verkligen är topp. Ni som har läst/sett Hamlet vet ju ungefär hur det slutar...

#315 Shoot the Piano Player

Shoot the Piano Player eller Tirez sur le pianiste, 1960. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut och Marcel Moussy efter en roman av David Goodis

Från lexicology:

It’s an old time Western movie cliché:  after a shoot-out commences in a saloon, the piano-player meekly holds up his hands and pleads, “Don’t shoot me, I’m only the piano player.”  He had no role in the fight

Men precis som i en westernsaloon så är risken att råka illa ut som pianist främst beroende på var man är och vilka "vänner" man har. Charlie(Charles Aznavour) jobbar som pianist på en liten risig bar när hans bror springer in, han har råkat i trubbel. Först har han gjort en stöt, och sedan snott pengarna från två av de fyra medtjuvarna.

Annars har Charlie ett OK liv, han dejtar en hora-med-ett-hjärta-av-guld, han spelar musik, han försöker helt enkelt hålla huvudet över ytan. Nu börjar dock det mesta falla ihop. Han börjar dejta servitrisen på baren vilket gör ägaren vansinnig, men horan-med-ett-hjärta-av-guld bryr sig inte för hon har ett hjärta av guld.

Brorsan då? Jo, här kommer gangsterelementet in, för de lurade gangstrarna är rasande, och samtidigt lite rara i sina kepsar och små rockar. I brist på brorsan så kidnappar de Charles och hans nya girlfriend men de lyckas fly, fler kidnappningar utförs men Tirez sur le pianiste vill inte bara vara en gangsterfilm, utan det är förhållanden, självbilder och kärleksförklaringar. Dwight Macdonald beskrev Shoot the Piano Player som en blandning av “three genres which are usually kept apart: crime melodrama, romance, and slapstick” och det ligger något i det. En film som försöker vara för mycket samtidigt kan lätt hamna i den farliga bermudatriangeln, där en film är för "rolig" för att bli engagerande och för "engagerande" för att bli rolig. Här funkar det faktiskt ganska bra, Truffaut är sådär lättsam och virtous så man köper det.

Filmen är baserad på romanen Down There av David Goodis från 1956, filmen beskrevs av Truffaut: ”en respektfull pastiche av Hollywoods B-filmer som lärde mig så mycket”. Berättelsen fungerar som en ram för handlingen, men glider liksom åt sidan då Truffaut hänger sig åt sekvenser som inte riktigt för handlingen framåt utan mer bara vill visa på alltings kaoshet, ofta med en lite humoristisk blick. Filmen stannar upp och lyssnar på musik, en jakt slutar med att någon springer in i en man på väg hem med blommor och börjar prata om hans äktenskap, en doktor vill undersöka en kvinnas bröst på en bar och så vidare. Filmen gör lite vad den vill, när den vill.

Är telefonen mäktigare än kniven 

Närbilder

Efter en fajt sätter sig männen ner och Charlie föreslår att det bara ska lägga av

Voiceovers används ofta och på en massa olika sätt, ibland för att förklara för publiken, ibland för att visa vad någon karaktären tänker om något, ibland för att visa på en distansering mellan filmen och verkligheten.

Kul, intressant och charmig. Jag gillart:

#260 Eyes Without a Face

Eyes Without a Face eller Les yeux sans visage, 1960. Ragi av Georges Franju. Manus av Pierre Boileau, Thomas Narcejac, Jean Redon och Claude Sautet. baserad på boken med samma namn av Pierre Gascar.

Ibland kan vi alla göra bort oss, och även om man vill fixa till det man sumpat så är det ibland bättre att bara säga förlåt och gå vidare. Eller åtminstone borde professor Genessier (Pierre Brasseur) gått vidare men man förstår ju att det är jobbigt när man råkar ha sönder sin dotters(Edith Scob) ansikte, som Genessier gjorde i en klantig bilolycka. Det finns ju dock så många andra ansikten där ute så om man bara kunde ta någon annans ansikte och sy fast det på hans dotter så skulle ju allt bli bra? Så den gode doktorn tar en av sina tidigare ansiktstransplantationsmottagare (kan vara längsta ordet jag skrivet) och ber henne liksom locka unga damer till deras hem så han kan söva ner dem och sedan ta deras ansiktshud och sedan sy fast det på hans dotter. Dottern, som sitter hemma med en plastmask hela dagarna verkar till slut förstå vad som händer och tycker inte det känns helt topp. Men samtidigt verkar hon inte ha alla hästar i stallet, hon liksom rör sig som en sådan där lite porslinsballerina i gammeldags smyckesboxar:

Fast i en låda

Ett ansikte som tas bort

Franju visar ganska grova scener jämfört med vad jag tidigare sett från Franskt 50-60 tal. Franju är dessutom en estet och man bjuds på många vackra bildkompositioner. Intensiteten ökar och till slut måste den utan ansikte liksom välja mellan vad som är rätt och vad som kan ge henne tillbaka sitt liv. Slutet är kanske mer poetiskt än solklart men det är så Franju vill ha det, bättre ett vackert farväl än ett övertydligt, fint för mig med för all del. Les yeux sans visage är lite brutal, lite mystiskt och vacker. Tres bien!

#225 Tunes of Glory

Tunes of Glory, 1960. Regi av Ronald Neame, manus av James Kennaway.

Åh, jag är ju ganska förtjust i filmer med brittiska militärer. Alla är så käcka och "Yes my good sir" och "Allright boy". Kostymerna sitter som smäck och dialekterna är skönt skotska. Efter en stund börjar jag nästan ångra att jag skippade lumpen...

För här har vi en Alec Guinness i högform som den jovialiska översten Jock som blir ersatt av vad han tycker är en pappersvändare. Ersättaren Basil Barrow(John Mills)får ett problem på halsen då hans företrädare bestämmer sig för att stanna som Basils underordnande. Och Jock tänker sig nog mer än det då han insinuerar till sina underordnande att snart ska nog allt bli som vanligt igen. Så börjar kampen mellan dom, där Jock använder sin överdrivna jovialitet och "kamratanda" för att på olika sätt bräcka nykomlingen- som i sin tur inte är jättestabil efter att han tidigare suttit i fångläger i flera år. Basil försöker dock kämpa mot, för han har sina idéer kring hur saker ska bedrivas, med mer gammeldags ordning och reda.

Bestämda män

Bechdeltest= failed

Filmens armebataljon drabbas sammantaget av en mängd utmaningar: Byte av befälhavare; effekterna av posttraumatisk stress hos vissa individer och svårigheter att anpassa sig till en ny efterkrigsrealitet inom sin grupp, familj och samhälle. Det är också uppenbart att att en del av soldaterna har det ganska tråkigt nu när de de inte har några nazister att slåss mot - vilket i sin tur leder till onödiga bråk kring kläder, traditioner och etikett. Lojalitet mot armen och lojalitet med vänner är också två bekymmersamma teman i filmen då fler och fler soldater tvingas välja sida i en konflikt som bara kan få förlorare

De båda kombattanterna står själva inför fler utmaningar än vad de kan klara av. Jock, en änkling, vet inte hur man ska hantera att hans dotter har växt upp till en ung kvinna i hans frånvaro, och vet inte heller hur han löser sitt förhållande med sin gamla flickvän. Barrow som är skild, mår dåligt och saknar barn lägger då all sin energi och livsenergi på att göra bataljonen great again vilket ju kan vara lite provocerande för vissa av de gamla rävarna...

John Mills blev oskarsnominerad för sin roll, som jag inte tyckte var sååå speciel, hellre då pris till Guinness som den skräniga Jock som är så långt från Obi-wan man kan komma... 

#129 Le Trou

Le trou, 1960. Regi av Jacques Becker, manus av Jacques Becker, José Giovanni och Jean Aurel. Baserad på en roman av  José Giovanni.

Filmen börjar med en dyster Jean Keraudy som berättar att filmen är baserad på en riktig historia och han spelar sig själv. Han var nämligen inblandad i ett mytomspunnet flyktförsök från ett franskt fängelse 13 år tidigare. När filmen börjar får vi följa en annan lite moloken fånge, Claude (Marc Michel), som kommer till samma cell som Jack och han kumpaner.  Jack och fångarna berättar då om sin lömska flyktplan, som inte är så mycket till plan mer än att hacka sönder golv och väggar samt ta med "jobb" från fängelseaktiviteterna som ursäkt för stök och ljud...

Filmen är ganska enspårig, den handlar om flykt vilket är ganska så skönt. Vi har inga kärlekshistorier, samhällskritik eller uppgörelser med franskt rättsväsende. Det är fem män, fem väldigt franska män som vill fly, gärna iklädda kravatter och basker. Men fängelselivet är stressigt och då en i gänget får lite hjälp från oväntat kan det skapa lojaliteter som hotar företaget.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Som tittare dras man in i handlingen, man ser vakterna som spanar, men sitter som på nålar då det blir plötsliga inspektioner och man imponaras av gängets tysta medodiska envishet. För Le Trou är en film som hyllar solidaritet och samarbete, och om alla går åt samma håll kan stora saker ske. Miljöerna är trovärdiga och klippningen är rapp.

#105 Spartacus

Spartacus, 1960, regi av Stanley Kubrick, manus av Dalton Trumbo, från en bok av Howard Fast

Den riktiga Spartacus var en romersk soldat som sedan blev fånge och såldes som gladiator- vilket ju precis är handlingen i Gladiator, som inte handlar om Spartacus. I denna film som handlar om Spartacus så händer inte riktig dessa grejer utan vår hjälte är här istället född till slav... Tidigt i filmen kommer Laurence Olivier med ett par damer och väljer ut fyra kämpar från Batiatus gladiatorskola som ska underhållningsfightas. Damerna, som uppenbarligen ser en ganska stark erotisk laddning i hela urvalsprocessen låter nästan som småbarn som ska köpa godis, "en sån och en sådan där, mmmm". En av kämparna är vår kära Spartacus (Kirk Douglas)!

Han blir kär i en slavflicka(Jean Simmons) och får frihetstörst, och leder - som bekant- en revolt mot de onda romarna. 

Romarna, å andra sidan, ägnar sig mest åt politik. Det är Crassus(Laurence Olivier) och Gracchus(Charles Laughton) som på olika sätt kivas bakom kuliserna med den hundlike Batiatus(Den briljanta Peter Ustinov) mellan sig. 

Då Crassus försöker förföra sin husslav, Antoninus (Tony Curtis), så fanns det en fin dialog som klipptes bort men som kom med i den restaurerade versionen. När filmen restaurerades under 90-talet så fanns dock inte ljudspåret kvar, så replikerna fick dubbas om av den åldrade Tony Curtis och Anthony Hopkins gjorde sin bästa Laurence Olivier-imitiation för att få till Crassus. Jag som inte visste om detta vid titten märkte faktiskt ingenting ovanligt med rösterna, så det får väl räknas på som bra betyg åt ljudgänget. Här är en komprimerad version av dialogen: 

"Do you consider the eating of oysters to be moral and the eating of snails to be immoral?"frågar Crassus och påpekar sedan att:  "taste is not the same as appetite, and therefore not a question of morals." 

"My taste, includes both snails . . . and oysters."

Efter denna lite creepiga dialog så smiter husslaven och joinar revolutionen. 

Kärlek i buskarna

Gladiatorerna demonstrerar, gladiatorerna har fått nog

Stanley Kubrick regisserade filmen men den är inte alls lika...karakterisktisk som hans senare verk. Faktum är att han fick ta över registolen en vecka in i inspelningen då Anthony Mann fick sparken. För ett kontrollfreak som Kubrick måste det ju varit lite jobbigt, men filmen i sig blev också en språngbräda för honom för lite mer "egna" projekt. Fotot är snyggt och väldigt Wide-screenanpassat, titta exempelvis på scenen där Spartacus kämpar mot Draba (Woody Strode):

Liten sköld, stor kniv

Manus skrevs av Dalton Trumbo, som för tillfället var svartlistad på grund av misstänkta kommunistkopplingar. Han fick allt som oftast skriva under pseudonym men här tog produktionen ett viktigt beslut och hade med hans riktiga namn i förtexterna- vilket var ett viktigt steg för att avsluta hela den ganska vidriga svartlistningsprocessen. Lite modigt var det dock att första filmen som skulle officiellt anställa kommunister skulle handla om en arbetarklassrevolt mot den onsksfulla överklassen. Mot slutet dyker det upp mer politik då Crassus försöker rensa ut oliktänkande i senaten...

Filmen är episk och underhållande. Masscenerna är storslagna, men jag får inte riktigt ett jätteengagemang för allt som händer... Men bra stuff är det.

#98 L'Avventura

L'Avventura, 1960, regi av Michelangelo Antonioni, manus av Michelangelo Antonioni, Elio Bartolini, och Tonino Guerra.

Ett gäng rika italienare stannar vid en karg ö, där de av någon anledning tar en längre break. Men när de ska dra är en av tjejerna, Anna, (Lea Massari) borta... har hon kastat sig ner för klipporna, eller gömt sig eller är något fuffens i görningen. Vem vet - inte jag, och ingen annan heller för alla letar som galna under ett par dygn och sedan är engegemanget lite mer begränsat. Förutom hos hennes bästis (Monica Vitti) och Annas boyfriend (Gabriele Ferzetti). De letar överallt, från stora städer till övergivna bergsbyar, och i takt med att de letar så utvecklar sig en relation som blir allt mer intim, och så småningom undrar man om de verkligen vill hitta stackars Anna.

 Alla karaktärerna är lite uttråkade, snyggt klädda och överklassiga.

Anna, var är duuu?

Letandet blir ganska oengagerat efter en stund

Bildkompositionerna är alltid genomtänkta och många har temat där gammalt blandas med nytt, som här i starten där den trumpna Anna snackar med sin lite mer gammeldags far:

Han har en kyrka bakom sig, hon har fula lägenheter...

Men trots fina bilder så tar det aldrig fart och det blir ganska långtråkigt, så betyget blir ett snålt:

#69 Testament of Orpheus

Testament of Orpheus eller Le testament d'Orphée, ou ne me demandez pas pourquoi!, 1960. Regi och manus av Jean Cocteau.

Sista delen av Orpheustrilogin är en ganska tjatig och repetetiv historia. Denna gång är Jean Cocteau med själv och elaborerar kring vad det innebär att vara en poet och, eh och, ah så är det en massa hänvisningar till franskt kulturliv och grekiska sagor. Allt det där som jag tyckte funkade i de två första filmerna blir lite stumt här. Jag menar filmen spelades in 1960 och Cocteau verkar fortfarande tycka Georges Méliès är det bästa som hänt. Det är en massa saker som spelas upp baklänges och saker "trollas" fram lite hur som happ. Men jag bjuder inte bara på diss(jag är en väldigt balanserad människa), några roliga grejer är när han reser i tiden och när han blir förföljd av en drag-queenhäst.

Och syftet med filmen är nog inte att bli förstådd, han säger själv både i filmens franska titel och i nedan citat hur han ser på saken.

"[T]he French people [have a] frightful mania for understanding everything. Why? This is the leitmotiv of France: "Explain what you were trying to paint." We are only a step away from having to explain what music means: as in the Pastoral Symphony, where the auditorium is delighted when it can recognize the cuckoo and the peasant dances.
In fact, everything that can be explained or demonstrated is vulgar. It really is a time that mankind admitted that it is living on an incomprehensible planet...

Och även i filmen säger en karaktär till en vetenskapsman att "allt som kan bevisas är värdelöst". Med det i åtanke försökte jag bara sitta och låta kulturen flöda mot mig utan att försöka tolka för mycket, men det var kanske fel taktik... För jag kände mig till slut lite utanför, alla på filmduken hade några slags drivkrafter men jag satt bara i fåtöljen och kände mig lite efter.

Några fina bilder var det

Picasso var med på ett hörn

Filmen är också till mångt och mycket en tillbakablick på Cocteaus verk och han verkar minst sagt nöjd över allt han gjort, och det är väl gott så. Han ville utbilda folket och se till att vi inte bara fick allt serverat, utan att publiken skulle skapa konsten, med konstverket som katalysator. Lite för klurigt för mig just nu ivarjefall... Själv så tackar jag Cocteau för en del andra grejer, Adieu så länge

Rocco e i suoi fratelli

Rocco e i suoi fratelli eller Rocco och hans bröder, 1960. Regi av Luchino Visconti, manus av Luchino Visconti, Suso Cecchi D'Amico, Vasco Pratolini, Pasquale Festa Campanile, Massimo Franciosa och Enrico Medioli.

Familjekulturer är alltid lite intressant, det verkar trots allt vara kulturella skillnader mellan hur starka band man har till sin familj och i vilken grad man står bakom de dumheter som familjemedlemmar gör. Men det kanske inte bara är kultur utan socio-ekonomisk bakgrund som påverkar hur starka våra band är... I Sverige har vi ju från 40-talet byggt upp något slags folkhem där vi med pensioner, dagis och allmän skola inte är lika beroende av varandra.

Vilket som, Rocco och hans familj flyttar från en fattig landsända till Milano för att söka sig en bättre framtid. De är fattiga och desperat ute efter bostad, mat på bordet och jobb. Han har fyra bröder och en mamma som tillsammans bor i en liten tvåa. De tar småjobb och börjar sakta ta sig in i samhället, en av bröderna, Simone(Renato Salvatori), blir en lovande boxare och inleder ett förhållande med den prostituerade Nadia (Annie Girardot). Hon gör slut och lämnar staden. Då simone förlorar en match tappar han sin självkänsla och hamnar i något slags missbruk. Rocco blir då tvungen att mot sin vilja ta upp boxningshandskarna själv för att familjen ska klara sig. Han blir mer och mer framgångsrik och till slut boxas han för fullsatta arenor där publiken skanderar "Rocco, Rocco, Rocco!"- Kanske något Stallone blev inspirerad av?

Då Rocco inleder ett förhållande med Nadia blir Simone rasande och tillsammans med 8 kompisar klår upp Rocco och våldtar Nadia framför hans ögon. Rocco bestämmer sig då för att göra slut och få Nadia bli ihop med Simone igen (Simone är ju så ledsen). Denna ganska centrala del i filmen gjorde mig lite förbryllad, man får ingen riktig förklaring till att Rocco är så undflyende och alltid ställer upp för sin bror. Simone har dock inga intentioner att få sin shit i ordning och fortsätter göra dumheter som Rocco fortsätter att stödja.

Rocco vill själv egentligen bara hem till sin by i södra Italien men man förstår att han nog aldrig kan komma tillbaka då han måste fortsätta boxas i evighet för att betala av Simones skulder.

Rocco och Nadia mysar på spårvagnen

Simone har mörka planer 

Filmen är nästan prick 3 timmar villket kändes väl långt, men inte tillräckligt långt för att man ska förstå hur karaktärerna resonerar eller handlar. Den har vissa fina scener men helheten blir ändå ett:

#58 Peeping Tom

Peeping Tom, 1960, regi av Michael Powell, manus av Leo Marks.

Michael Powell var en framgångsrik regissör med ett flertal bra filmer bakom sig (ett antal kommer senare i bloggen) och nu skulle han göra en thriller, hur illa kan de gå egentligen? Det kunde gå riktigt illa, filmen blev sågad å det grövsta, den uppfattades som vulgär och äcklig och sågs som en spottloska på publiken då den på ett plan även angrepp de som satt i biofåtöljen med popcorn i famnen- mer om det sedan. Filmens mottagande ledde också till att Powell blev svartlistad och fick inte göra några fler filmer i Storbritannien. Den blev verkligen unisont sågad, men här är ett exempel från The Tribune:

The only really satisfactory way to dispose of Peeping Tom would be to shovel it up and flush it swiftly down the nearest sewer. Even then the stench would remain. ...... The box-office is the real test - and not the West End box-office where anything that causes a stir in the press stands a chance of attracting a queue, but the provincial and suburban box-offices. And that's where you come in - or rather, I hope, you don't.

Kort senare gjorde han en Brexit till Australien där han gjorde några enklare tv-produktioner. I början av 80-talet började plötsligt snacket om Pepping Tom att öka, Scorsese utropade den som ett glömt mästerverk och Powell (då till åren kommen) släpptes tillbaka in i det cineastiska finrummet, men det var så dags då. Hitchcock hade vid det tillfället klippt färdigt Psycho och såg likheter mellan filmerna, han bestämde sig då för att inte ha några pressvisningar eller galapremiärer för att minimera dålig press innan filmen fått en riktig chans.

Filmen kretsar kring Mark(Carl Boehm) som spelar in filmer på dagarna, fotar lättklädda damer på eftermiddagarna och filmar egna snuffilmer på kvällarna. I första tagningen följer han med en prostituerad, de går in till hennes sovrum, han har kameran med sig. Den sätts på medan han närmar sig henne, ett skrik hörs och filmen växlar till svart.

Mark är nervös, mild och blyg, han har svårt för social interaktion och tycker inte om att göra något annat än att filma. I början av filmen tar en granne kontakt med honom, hon fascineras av honom och ber om hans hjälp att ta lite foton hon behöver till ett barnboksprojekt, deras kontakt ökar samtidigt som polisen får upp spår...

Fönstertittning

I Marks kamera

Mark är alltså en voyeur, han filmar folk i obekväma situationer och tittar på dom när han är ensam i sitt filmrum. Även om man kan tycka att Mark är riktigt sjuk så är han också en spegling av publiken som betalar pengar för att se mord och hemskheter. Hans störning kommer inte från klarblå himmel, utan hans pappa var en forskare som ofta använde sin son som experimentperson i sina studier kring "Fear and the nervous system". Pappan utsatte sin son för en del...situationer som han sedan filmade för att studera i efterhand.-Det känns lite tveksamt om forskningen passerat någon etisk granskning, I guess not.

Filmen känns ganska mycket som en 80-talsthriller, det är poliser, sadistiska mördare och ond bråd död. Så här var nog Powell lite väl före sin tid... Själv tycker jag den både var intressant och spännande, bra grejer helt enkelt.

#408 Breathless

Breathless, eller À bout de souffle, 1960. Regi och manus av Jean-Luc Godard, baserat på en berättelse av François Truffaut

Det var en gång en filmtidning där en massa herrar jobbade. De skrev arga krönikor om fransk film som de utmålade som gammelmodig och konstlad. Plötsligt bestämde de sig för att göra något åt saken, kanske kunde de rädda filmmediet?! Truffaut var först ut med de 400 slagen som blev en stor succé och nu skulle Godard minsann vissa att han kunde vara nyskapande och att 50-talets melodramer var något som tillhörde det förflutna. Truffaut läste ett tidningsklipp om en rånmördare och snickrade ihop en story kring det, Godard fixade sedan till ett manus och sedan spelades filmen in under en kort tid för en mycket låg budget.

Filmen centreras kring Michel (Jean-Paul Belmondo) och hans coola attityd. Med finns också amerikanskan Patricia (Jean Seberg) som han inleder ett förhållande med. De glider runt stan, de skjuter, de spelar hög jazz, de pratar om sex. Allt är väldigt ungdomligt och nytt (1960). Själva storyn i sig är inte så viktigt, den har dessutom Godards manus halvt förstört(han kan inte låta bli att glida in i "tankvärda" utsvävningar kring konst, filosofi och film), vad som är viktigt är attityden och frihetskänslan.

"Don't use the brakes. Cars are made to go, not to stop!"

Jaha

Hon kollar på hans ögon, han kollar på hennes... tidningar?

Jag vet inte, visst den är stundtals charmig men jag tror mer att den är viktig än bra (i mina ögon). Den visar att film kan vara spontan, improviserad och ung i en tid då studior spottade ur sig vuxna, uppstyrda produktioner. Sedan blir jag ju aldrig sams med Godards manusskrivande, karaktärer pratar för länge på ett styltigt sätt vilket drar ner tempot i onödan. Filmens lösa tyglar gör tyvärr att man aldrig riktigt känner med karaktärerna, det blir helt enkelt aldrig särskilt mycket som står på spel, men det kanske var meningen.

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....