Ibland kan vi alla göra bort oss, och även om man vill fixa till det man sumpat så är det ibland bättre att bara säga förlåt och gå vidare. Eller åtminstone borde professor Genessier (Pierre Brasseur) gått vidare men man förstår ju att det är jobbigt när man råkar ha sönder sin dotters(Edith Scob) ansikte, som Genessier gjorde i en klantig bilolycka. Det finns ju dock så många andra ansikten där ute så om man bara kunde ta någon annans ansikte och sy fast det på hans dotter så skulle ju allt bli bra? Så den gode doktorn tar en av sina tidigare ansiktstransplantationsmottagare (kan vara längsta ordet jag skrivet) och ber henne liksom locka unga damer till deras hem så han kan söva ner dem och sedan ta deras ansiktshud och sedan sy fast det på hans dotter. Dottern, som sitter hemma med en plastmask hela dagarna verkar till slut förstå vad som händer och tycker inte det känns helt topp. Men samtidigt verkar hon inte ha alla hästar i stallet, hon liksom rör sig som en sådan där lite porslinsballerina i gammeldags smyckesboxar:
 |
| Fast i en låda |
 |
| Ett ansikte som tas bort |
Franju visar ganska grova scener jämfört med vad jag tidigare sett från Franskt 50-60 tal. Franju är dessutom en estet och man bjuds på många vackra bildkompositioner. Intensiteten ökar och till slut måste den utan ansikte liksom välja mellan vad som är rätt och vad som kan ge henne tillbaka sitt liv. Slutet är kanske mer poetiskt än solklart men det är så Franju vill ha det, bättre ett vackert farväl än ett övertydligt, fint för mig med för all del. Les yeux sans visage är lite brutal, lite mystiskt och vacker. Tres bien!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar