#341 A Canterbury tale

A canterbury tale, 1944. Manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger

Andra världskriget innebar ju en hel del spänningar för de inblandade länderna, och då inte bara den uppenbara spänningen att bli bombad och/eller skjuten. För de allierade så var man dessutom tvungen att raskt börja samarbeta med länder man tidigare haft en lite avig inställning till. Hollywood släppte i det ändamålet en massa filmer som visade att sovjetfolket minsam visst var good guys, filmer såsom "The north star" av MGM handlade om heroiska ukrainska bönder som kämpade mot nazister eller "Russian Rhapsody" är en trevlig liten Merrie Melody som handlar om en massa Gremlins från Kremlin som stoppar tyska bombplan. I A centerbury tale handlar det dock om att britterna ska bli lite mer vän med de där kaffedrickande, skrävlande, okulturella amerikanerna.

Filmen utspelar sig i en engelsk by under några händelselösa dagar under 1943. Tre bekymrade människor möts, en brittisk soldat (Peter Gibbs), en amerikansk soldat (John Sweet) och en brittisk tjej (Sheila Sim). Alla har ouppnådda drömmar, britten är lite deppig över att "bara" ha blivit en biopianospelare efter 5 års musikskola, amerikanen deppar över att hans tjej aldrig skriver till honom och brittiska tjejen har precis fått sin förlovning uppbruten av den potentiella gummens familj då hon inte är fin nog... Trion bondar sedan sig med varandra under en på jakt efter en mystisk man som kastar lim i tjejers hår (!?). Jakten sker samtidigt som de lär känna varandra och det mysiga lilla brittiska samhället de är i. Till en början tycker amerikanen att allt är så litet i England och att te smakar apa, men inte helt oväntat så närmar sig kulturerna tillsamman.

Mot slutet tar sig trion av olika skäl till Canterbury och får där varsin välsignelse, av lite olika slag.

På ytan är A canterbury tale ganska händelselös, men Powell/Pressburger lyckas ju få allt att kännas sådär great british bake off-trevligt hela tiden vilket ju är härligt. Dessutom lär man känna karaktärna så fint att allt får en ganska storslagen känsla trots de ganska odramatiska händelserna som visas

Hon är deppig

Han är deppig

Dom är glada tillsamman

A Canterbury tale blev Powell och Pressburgers första kommersiella flopp vilket antagligen beror på manuset och då i synnerhet hela grejen med tjejlimmaren som bara kändes halvgenomtänkt. Själv blev även jag lite kluven, men mest glad så det blir en:

#323 The Children Are Watching Us

The Children Are Watching Us eller I bambini ci guardano, 1944. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Giulio Viola, Margherita Maglione, Cesare Zavattini, Adolfo Franci, Gherardo Gherardi, Vittorio De Sica, Mario Monicelli och Maria Doxelofer.

Den italienska neorealismen var till skillnad från franska nya vågen inget ideologiskt projekt. Filmmakarna hade efter andra världskriget helt enkelt inte råd med en massa avancerade kostymer eller scenografi utan ville man berätta något så fick man helt enkelt gå ner till gatan och fånga vad som hände. Vittorio de Sica skulle "tvingas" ner till gatans berättelser bara ett par år efter denna film, som var en av de sista han gjorde i det italienska studiosystemet. Och studiosystemet var ju under kontroll av Italiens sverigedemokrater, Partito Nazionale Fascista (halva partiet verkar dessutom inblandade i manusskrivandet). Fascisterna var då som nu ganska måna om sina hjärtefrågor - den nationella identiteten, familjen och folket. Man var anti dekadenta människor, judar och andra avvikare. Detta märks till viss del i filmen som handlar om en skilsmässa där mamman faller för en smörig Roberto och lämnar familjen. Deras barn Pricò (Luciano De Ambrosis) ser och märker mer än mamman tror - men hon verkar också ganska odiskret då hon har kärleksmöten med hennes loverboy på samma park som hennes son leker på. Pappan kämpar för att hålla ihop familjen, men mamman blir påverkad av några dekadenta stadsbor och hamnar på omvägar i hennes lovers arm igen. Ack.

Titeln visar också på den moraliska pekpinnen. Partiet ser dig, barnen ser dig så var nu en god nationalsocialist och håll dig gift med din tråkiga man.

Den goda pappan köper en uniform till sitt barn 

Den dåliga mamman badar lite ofokuserat. 

Nu låter jag jättenegativ och det är jag kanske men filmen hade också en del ljuspunkter. Den största är Isa Pola som spelar pojkens mamma. Hon lyckas på ett ganska fint sätt göra rollen mer flerdimensionell än vad manuset egentligen bjuder på. Kanske dock att man skulle vilja ha ännu mer passion i relationen med hennes loverboy som skulle kunna motivera hennes brott mot kärnfamiljen.

The Children Are Watching Us har sina poänger, men några av dom är ganska ruttna. Det är klart att folk inte bara ska lämna sina familjer vind för våg men jag tycker inte heller familjen ska vara ett fängelse där man tvingas sitta på livstid om man inte vill.

#41 Henry V

Henry V, 1944, regi av Laurence Olivier, Manus av Dallas Bower, Alan Dent och Laurence Olivier, baserat på pjäsen av allas vår William Shakespeare.

I början är perspektivet att man får följa en uppsättning av Henry V på the Globe år 1600. Skådespelarna sätter på sig peruker och löstuttar bakom scenen medans dramat spelas upp för publiken. Men någonstans efter en halvtimme så lämnar man Globen och får följa med Henry till Frankrike efter att han har fått för sig att han Frankrike är hans. Skälen till detta är ganska vaga, men ära och territorialvinster väntar över engelska kanalen!

Här är det viktigt att komma ihåg att filmen hade premiär 1944 så temat var ju aktuellt, alla tal om man måste vara modig och att evig ära väntade den som dog i Frankrike var nog ganska aktuella för den samtida biopubliken, samt viktig poäng för militären att sälja in. Om filmen inte hade haft så mycket krigspropaganda så är det nog tveksamt om Laurence Olivier hade haft sådan budget. För man har satsat stort på en del scener, speciellt då slaget vi Agincourt då stora arméer i full rustning spurtar längs Agincourt.

Fire! 

Stor arme framför ett ritat slott

Andra delar kändes väldigt lågbudget, exempelvis var alla slott bara kartong som någon hade målat små Carcasonne-slott på. Ganska så obegripligt. Men efter lite research så var det så han ville ha det, den teatrala känslan skulle inte gå förlorad. Jag tycker dock bara att miljöerna drog ner helhetsintrycket, och det är ju aldrig skoj. Det finns ju en massa slott i England, kunde de inte spela in något där istället för i nordeuropas minsta studios(Vissa scener var verkligen grunda, man såg bakgrundsmålningarna direkt bakom skådespelarna). Skådespelarmässigt gjorde väl alla sitt jobb, egentligen vill jag bara se mer av Le Dauphin (Max Adrian) som var ljuvlig som kaxig Joffrey-liknande prins. I slutet blir kungen plötsligt superkär i sin kusin och dom gifter sig efter att han raggat på henne i några minuter, ah true love indeed.

Är verkligen Henry V en bra story? Inget sitter riktigt ihop och karaktärerna är ju väldigt endimensionella, i synnerhet huvudpersonen(här finns det dock delar som togs bort, exempelvis då Henry avrättar alla krigsfångar). Jag minns dock Kenneth Branagh-versionen som toppbra men denna var mer bara: meh.