#310 Samurai Rebellion

Samurai Rebellion eller 上意討ち 拝領妻始末, 1967. Regi Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto efter en bok av Yasuhiko Takiguchi

Gällande japanska regissörer på 50-60 talet så har jag ju haft ganska stora kunskapsluckor. Kobayashi får väl betecknas som den största. Efter att ha sett tre av hans filmer ger jag maxbetyg till alla. Han är visuell, känslosam, intelligent, you name it. Så nu är jag verkligen en fanboy.

I Samurai Rebellion är spänningen svinstark, men alltid lite under ytan. Karaktärerna är bundna av hur man ska vara som person och som undersåte till den lokala Daymion (hövdingen typ). Men när maktmissbruket når en viss nivå kan man få nog.

Isaburo (Toshiro Mifune) har varit en lojal svärdskämpe i hela sitt liv, han blir plötsligt beordrad att gifta bort sin enda son till Daymions konkubin som redan fött en liten prins och sedan verkar ha drabbats av Anger issues. Lite frustrerad så godkänner han det, det är trots allt en order. Men när hon flyttar in så blir det inte som han trott. Ichi (Yôko Tsukasa) visar sig vara en mild och kärleksfull fru, raka motsatsen till Isaburos überbitch till fru (Etsuko Ichihara). Sonen och hans nya frus kärlek växer medan Isaburo nöjs åt dom, men också sörjer kärleken han aldrig fått i sitt liv. Efter några olyckssaliga dödsfall i Daymions familj så visar det sig att Ichis barn nu leder i tronföljden, vilket i sin tur innebär att hon måste skilja sig och flytta tillbaka till palatset. Isaburo, Ichi och hans son vill inte det och känner att nu får det räcka. Men ordern kommer och hela den uttökade familjen pressar på att man för ärans och framgångens skull måste lyda. Även om det är lite pinsamt att skriva så blev jag ganska berörd av Titanic när jag såg den första gången. Det var något med där stora kärleken som protagonisterna är redo att kämpa för - till varje pris. I Samurai rebellion så är det ganska mycket samma sak, med tvisten att även brudgummens far så starkt står på kärleksparets sida. Då ingen sida vill vika sig så närmar sig ett ganska ojämt klimax på denna saga.

Det är en Samuraifilm- visst. Men bortsett från ett par scener så är den ganska oblodig. Dramatiken finns där ändå, med högsta växel.

Spänt familjemöte

Shotgun divorce

Så tät, spännande och snygg. En tvättäkta:

#302 Harakiri

Harakiri eller Seppuku, 1962. Regi av Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto, baserad på boken av Yasuhiko Takiguchi

I mitt Criterionäventyr så blir det ju en hel del klassiska mästerverk, ofta med skyhögt renommé och prisade av allsköns filmfolks. Ganska ofta har dock förväntningarna på dessa inte motsvarats av ett särskilt engagerande innehåll. De gångerna jag har blivit riktigt knockad har varit ganska få, men cineastisk succé är ju så härligt så man fortsätter att leta runt... Harakiri hade jag hört talas om, och jag älskade Kobayashis sprakande och drömska Kwaidan så här var förväntningarna ganska så höga.

Harakiri handlar om två Samurajer som kommer till en lokal befälhavare för att begå självmord. - Eller åtminstone är det de säger, för vad som på ytan kan se ut som något kan i praktiken vara något annat. Filmen utspelar sig på 1630-talet vilket var en tid av fred och välstånd, vilket ju är bra för nästan alla, alla utom samurajer då som raskt blir arbetslösa. Många samurajer har inga andra kunskaper än krig och hamnar ganska snabbt (feodala Japan verkade inte ha någon heltäckande arbetslöshetsförsäkring) i uselt armod. Skillnaden här blir avgrundsvid mellan de som är kvar i arbete, som kan fortsätta med sina pompösa ceremonier och sin ganska falska fasad, och de som är utanför. Lever man i en sådan strikt "hederskultur" som Japan i allmänhet och krigarklassen i synnerhet levde i så kan man ganska kategoriskt döma de stackare som är utanför, med sina smutsiga kläder, men som dessutom kan tvingas till svårare livsval än vad man utifrån kan förstå. Hanshiro(Tatsuya Nakadai) och Motome(Akira Ishihama) är två sådana Samurajer som försöker hålla skenet och humöret uppe trots att de jobbar dag och natt med att laga parasoler och lära filosofi till barn. Hanshiro, som är den äldre får ett erbjudande att låta sin dotter(Shima Iwashita) bli del av ett pampigt hushåll, och sedan kanske bli konkubin. Han säger absolut nej, trots att de mer eller mindre saknar mat för dagen. Istället gifter sig dottern med Motome, och efter en stund får de ett barn: Kingu. Lyckan går sedan över till fattig desperation vilket leder till att Motome tvingas att bryta mot sin Bushido, sin ära och prestige för att få pengar till livets nödtorft. Detta brott, som är lite av ett vågspel, leder tyvärr bara till förnedring i händerna på de som har.

Harakiri heter Seppuku på japanska

Bakom maktens fasader finns det ibland bara lite klädtrasor

Harakiri funkar på så många nivåer, den är engagerade och vill samtidigt berätta något om all yta och glam som omger "dom som bestämmer". Den handlar också om hur viktigt det är att faktiskt sätta sig in i andra människors liv, vilket ju är viktigt i dessa tider då engagerade människor kallas för kåta batikhäxor. Anyhow, jag blev såld av Harakiri som hamnar högt i listan över mina favvofilmer:

#90 Kwaidan

Kwaidan, 1965, regi av Masaki Kobayashi, manus av Yôko Mizuki, från en antologi av Lafcadio Hearn

Kwaidan är en antalogi av tre och en halv spökhistorier som handlar om olika andar eller drömmar. Historierna är lite gammeldags i stilen, där mörka stämningar eller mysterier prioriteras framför jump-scares eller blodiga knivar.

Första sagan handlar om fattig samuraj som bara släpper sitt hem och fru för att hitta ett bättre liv.
Han lyckas hitta en rik tjej och slår sig ner i hennes palats, men minnena plågar honom. I takt med att hans nya fru blir mer divig så börjar han få fler skuldkänslor kring hans svek och plötsligt bestämmer han sig för att komma tillbaka till sin första fru. Hennes hus ser fallfärdigt ut men hon är precis sig lik, till och med luktar likadant. Härligt till en början men gamla synder kan inte alltid gottgöras...

Hans rika fru med svarta tänder (en japansk överklassgrej)

En japansk skräck-grej som ofta dyker fram är den farliga tjejen i vita kläder med långt stripigt hår. Kwaidan verkar vara hennes första filmiska framträdande

Ringu

Grudge

Och Kwaidan

Denna skräck-trop kommer enligt Wikipedia från japanska legender där en mäktig is-ande - Onryō hämnas olika oförätter. I Kwaidans andra berättelse räddar hon först en man mot att han inte ska berätta att han sett henne, för om han berättar måste han dö. Mannen håller först sin mun, men stora hemligheter kan ju vara kluriga att inte berätta...

Tredje sagan innehåller mycket Biwa(japans gitarr) plink-plonk med entonig sång. Temat är kring ett spöke som ber en munk återberätta slaget där han och hans klan dog. När spelmannen försöker dra sig ur så blir det lite av en konflikt.

Pling-plong

Man kan (alltid försöka) gömma sig från andar med besvärjelser

Fjärde filmen är inkomplett och lite kortare, och även här kommer det spöken och andar för att mucka med en stackars Samuraj...

Överlag är miljöerna väldigt vackra och bearbeteade, allt är uppbyggt i studio med olika estetiska teman utifrån vilken saga som ska berättas. I utomhusscenerna så har man istället för en naturalistisk bakgrund målat upp bakgrunden med ögon eller olika mönster.

Himlen är lite upprörd

Det är säkert ingen som ser vad du gör...

För mig funkar detta bra, det är både snyggt och medvetet. Kwaidan är enligt Filmfrommen ett riktigt mästerverk, både vacker och med en speciell stämning: