Visar inlägg med etikett Francesco Rosi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Francesco Rosi. Visa alla inlägg

torsdag 10 september 2020

#355 Hands Over the City

Hands Over the City eller Le mani sulla città, 1963. Regi av Francesco Rosi, manus av Francesco Rosi, Raffaele La Capria, Enzo Provenzale och Enzo Forcella

När jag jobbade på filmfestivalen för en massa år sedan så var Rod Steiger hedersgäst. Kopplat till det hade filmfestivalen en jättesvår frågesport om honom i sin tidning. När festivalen var igång var det ingen som hade kunnat rätta alla inkomna svaren så inför slutfinalen så jag fick på rekordkort tid "fixa" fram tre finalister. Min kompis, hans kusin på besök från Sundsvall och min flickvän fick följaktligen ställa upp som de enda som hade fått alla rätt... Finalfrågan de fick på festivalens scen var hur många filmer Rod Steiger varit med i. Min flickvän (som jag nu är gift med) fick närmast rätta resultatet med 18, rätt svaret var 67.

En av alla filmerna som Steiger varit med i är denna, där han spelar rollen som ärkekapitalisten Nottola. Det känns väldigt italienskt att köra skådespelare med olika språk och sedan dubba allting på slutet, en mall som även de många av speghettiwesterns körde med. Här funkar det dock bra, och Steiger är intensiv och lurig på ett sätt som känns trovärdigt. Le mani sulla città är ganska speciell i strukturen, då den handlar just om strukturer. Filmen vill visa hur italienska bostadsmarknaden är lika korrupt som filmfestivaltävlingen jag ledde. Man får se hur "de rika" köper upp billig mark för att sedan ordna det så att politikerna bestämmer att det är just där man får bygga framtida bostäder. Nottola har sina fingrar i den syltburken men är även engagerad i att vräka en massa fattiglappar för att bygga nya hus till den övre medelklassen. Notolla verkar även ligga bakom att ett halvt hus ramlar ner vilket leder till att nybygget kan starta snabbare men också till att tre människor dog. Mot Nottola finns det ett par intressenter, en centerpolitiker med läkarbakgrund och den modiga ledaren för vänsterfallangen (Salvo Randone). Men kapitalisterna verkar ha koll på borgmästaren, stadsledningen och väljarna som de på något sätt lyckas köpa så, vad gör man?

Ämnet i sig är ju aktuellt även här och nu då även vår bostadsmarknad verkar ha många förlorare och några få rika vinnare, så tyvärr var inte ämnet helt passé.




Filmen var ganska tät och i synnerhet scenerna i bostadsområdena gav en dokumentärt uttryck. Rosi är uppenbarligen skitsur över den ojämna klasskampen och vill visa hur allt hänger ihop. Men problemet med strukturer är att de liksom aldrig blir lika engagerade som människor. Så kanske att detta ämne hade gjort sig bättre som en dokumentär? Tyvärr så kändes agendan tydligt men i slutändan så blev inte detta svart/vita ämnet särskilt intressant att följa...



torsdag 27 september 2018

#228 Salvatore Giuliano

Salvatore Giuliano, 1962. Regi av Francesco Rosi, manus av Suso Cecchi D'Amico, Enzo Provenzale, Francesco Rosi och Franco Solinas.

Francesco Rosi föddes och gjorde sina filmer kring Napoli, men här gjorde han ett undantag för att berätta om frihetskämpen/terroristen/brottslingen och Robin Hood-figuren Salvatore Giulianos äventyr i Sicilien.

Filmen har en nästan dokumentär känsla både genom sättet den är filmad på, med voiceovers och gryniga skakiga bilder men också genom själva berättandet i sig, som beskriver ett skeende på en plats och i ett samhälle. Men trots filmens titel så får vi nästan inte se något av huvudpersonen förutom några enstaka repliker mot slutet. För filmen börjar med att han ligger, ihjälskjuten på en innergård i Palermo - omringad av poliser, press och nyfikna stadsbor.

Sedan varvas bilderna från en hans död med klipp från tiden då han gick från att vara en småskurk till att bli så mycket mer. Men mycket av den resan drivs inte av honom själv, först blir han rekryterad av ett politiskt parti för siciliansk självständighet - i deras militära gren. När konflikterna är slut blir han inte benådad och måste gömma sig i bergen med några "tappra" kompisar. Från bergen fortsätter han kriga mot typ samhället, men också kidnappar och stjäl för att överleva. Han blir till slut nästan som en mytisk figur för många sicilienare, som en samlingspunkt för all misstro mot de arroganta norditalienarna. Så när polisen försöker fånga honom så får de försöka det utan lokalbefolkningens hjälp.

Salvatore (i vitt) spanar

Den riktiga Salvatore

Hans kompisar möter rättvisan
Salvatores gäng och deras olika "insatser" på landsbyggden är både engagerande och intressanta, samtidigt som jag lär mig en massa om italiensk politik som jag inte hade någon koll på innan. Hela livet som outlaw får ett slags klimax efter att Salvatores gäng genomför en massaker mot ett kommunistdemonstration. Händelserna blir för stora för att ignorera och blir början till slutet för hans gäng, och så småningom hittas han alltså död på en innergård. Sista tredjedelen av filmen är en väldigt stökig och består främst av väldigt italiensk rättegång mot hans kompisar. Alla börjar samsnackade och tysta men ju längre tiden går desto mer dras snaran åt...

Engagerande och intressant - Salvatore Guiliani har det mesta: