Film 2: Body and Soul, 1925. Regi och manus av Oscar Micheaux
I Robesons första film, Body and Soul, spelar han två roller. En som den lömska prästen Rt. Rev. Isaiah Jenkins och en som en blyg uppfinnare. Upplägget är ganska klassiskt, prästen är superhelig då alla ser åt hans håll, och superskum då alla tittar bort.
Regissören Oscar Micheaux, gjorde ett flertal filmer utanför Hollywood. Men hans finansiering var skral och teknisk expertis var inte alltid på topp vilket märks i en del scener som kan kännas lite konstigt filmade. Blev något fel som att scenografin ramlar ner eller någon glömmer vad den ska göra så gjorde han inga omtagningar, budgeten räckte helt enkelt inte till. Att vi trots detta fick en så bra film blir ju bara än mer imponerande...
Robesons falska predikant är alltså en traditionell skurk som dricker, spelar, stjäl, tafsar och använder sin falsk präststatus för att förstöra en ung kvinna som heter Isabelle (Mercedes Gilbert). Han våldtar henne och tar hennes besparingar. Stackars Isabell vet att hon inte har en chans om hon skulle berätta då till och med hennes egna mor verkar tro att prästen är godheten själv. Så till slut tvingas hon fly sitt familjehem till den stora staden.
Mamman; Martha Jane (Julia Theresa Russell), en av församlingens mest hängivna kvinnor blir naturligtvis förtvivlad på sin dotter. Prästen däremot har fått cash och är ganska så nöjd. Mamman har dock inte helt gett upp på sin dotter så helt trygg ska vår bluffande präst inte känna sig...
Body and Soul är en ganska effektiv melodram som håller ett högt tempo rakt igenom. Robeson är på topp som överentusiastisk och hänsynslös präst vilket gör stackars Isabelles nergång både förutsägbar och sorglig.
Filmen är musiksatt av en Jazzorkester och en DJ vilket märks. Det blir lite ovant då det i vissa partier är ganska tunga beats som akompanjerar och nästan ibland tar över filmen. Skådespelarstilen är ganska energisk men ändå inte sådär pajasartat som det ibland kan bli. I synnerhet Robeson är väldans effektiv, men även alla sidoroller gör sitt på ett bra sätt.
I F.W. Murnaus stumfilm Der letzte mann, så följer vi en ganska sorglig man tills på slutet då han plötsligt får en massa pengar och blir glad. I det fallet hade producenterna tvingat Murnau att göra ett Deus ex machina- Happy Ending. Trots att jag inte kan hitta något i bakgrundsmaterialet om det så verkar något liknande hänt här. Tyvärr tycker jag att slut som inte hänger ihop med filmen kan göra helheten sämre och så är fallet här, så det var synd. Filmen i sig var såpass fin att den ändå får en välförtjänt:
