#388 The two of us

The two of us eller Le vieil homme et l'enfant, 1967. Regi av Claude Berri, manus av Claude Berri, Gérard Brach, och Michel Rivelin

Hej Ulf Malmros och en massa andra. För här har vi en genren barn-tillbringar-sommaren-på-landet-hos-konstig-gubbe. Men det är lite extra pikant att pojken(Michel Simon) som är judisk hamnar hos en väldigt tyskvänlig, antisemitisk gubbe(Michel Simon). Trots det ska vi inte tycka för illa om honom då han är supercharmig när han inte nazivän. Just den delen är ganska intressant, han lyssnar på fransk protysk radio och stödet för tyskarna verkar ganska genuint, vilket ju inte framgår i så många andra franska skildringar där alla bara verkar vilja säga att de minsann var med i La Résistance. Pojken måste liksom dölja sin judiskhet, vilket är extra svårt i badbaljan... 

Just dynamiken mellan byns Vichy-vänner och Gaullisterna kan nog påminna om dagens alltmer politiska splittring i både Sverige och USA- där vänskaper och relationer lätt kan gå i kras om man inte är på samma sida. Här var ju dock de reella riskerna med sitt ställningstagande betydligt mer allvarligare än vad det är idag - men trots det så är tyskarna i sig väldigt frånvarande.  Man ser någon enstaka vakt men annars pågår den riktiga konflikten i radion, som alla lyssnar nyfiket på.

Sakta men säkert blir vår surgubbe gladare och gladare i den trevliga pojken på besök. Pojken blir mer och mer säker på sitt hem och börjar driva lite med sin husbonde och försöka insinuera att han säkert är jude med sin stora mage och krokiga näsa. Sakta utvecklas det en fin kärlek de emellan, vilket ju är fint. 

Det stora avslöjandet att han själv var jude kommer aldrig, och jag antar att han inte kände att det behövdes. Ibland får man helt enkelt ta det som är bra med människor och strunta i det andra, så mycket val har man ju inte alltid. 

Ja, det här var ju småputtrande men också lite oinspirerande. När vår gubbe skulle vara rolig så blev det lite för knasigt för att lite kompensera hans unkna politiska tendenser. Själva inramningen med tyskvänliga fransoser på landsbygden var ganska intressant, men trots det bjussar jag inte på mer än ett unket: 

#363 Mouchette

Mouchette eller Den våldtagna, 1967. Regi av Robert Bresson, manus av Robert Bresson efter en bok av Georges Bernanos.

Skolan kan vara en ganska fantastisk plats där barn samlas från olika samhällsklasser och vänskaper kan frodas över sociala gränser. Det kan också vara en bra plats för ett barn att förstå hur utanför allting man egentligen är. Mouchette (Nadine Nortier) är mörkare än de andra eleverna (hon kanske har romska rötter?). Hennes hår är stripigt, hennes kläder är smutsiga och slitna och hon är konstant utanför alla klickar i klassrummet. På rasterna slänger hon sig ner för ett dike och kastar smuts på sina klasskamrater - vilket jag inte tolkade som en helt bokstavlig händelse... Hennes mamma är dödssjuk och pappan är sur och frånvarande. Mouchette är ensam.

Det finns en annan ensam man i trakterna, Arséne (Jean-Claude Guilbert). Han dejtar en tjej som den lokala skogsvaktaren bestämt är hans. Arséne är beväpnad, skogsvaktaren likaså. Det blir någon slags showdown mellan dom som paradoxalt först verkar leda till en försoning men slutar med att Skogsvakteren dör, åtminstone tror Arséne det. På väg hem från skolan möter då Mouchette samhällets andra outsider - som är känslosam och desperat. 

Ett långt utanförskap och fattigdom kan dock ha sönder människor helt och hållet. Mouchette och Arséne känner någon slags sympati med varandra och visar varandra omtanke. Men varken Mouchette eller Arséne vet hur man ska bete sig i sociala situationer, och den berusade mannen våldtar till slut den utsatta flickan. Senare säger hon då hon blir utfrågad om en annan händelse att han är hennes älskare - för det är som att hon inte orkar leva med att ha blivit våldförd på sig yttrligare ett nytt sätt. 

Samtidigt i hemmet dör Mouchettes mamma. Mouchette får gåvor från några i staden, men beter sig rykigt och avvisande av en plötsligt vänlighet, vilket leder till ganska grova motreaktioner, så tyvärr verkar hennes sociala isoleringe blivit en självuppfyllande spiral. 

Filmen har Bressons speciella stil av ett ganska robotiskt skådespeleri, och vissa verfremdungseffekter. Sånt kan ju vara ganska frunstrerande men funkar fint här. Temat och berättandet är så snyggt och tragiskt så jag smälter helt och hållet. 

#346 La Collectionneuse

La Collectionneuse, 1967. Regi av Eric Rohmer, manus av Eric Rohmer och ensemblen.

En snubbe(Patrick Bauchau), pussar sin flickvän hejdå. Han ska hänga på ett landställe i en månad för att "jobba" med sin kinaimport av porslinsrariteter. Så han drar ner till en sommarstuga och bestämmer sig för att bara slappna av, bara hänge sig åt nuet. Han ska doppa sina tår i vattnet, meditera, jobba pyttelite och annars bara hitta sin frid. Men redan efter en dag flyttar det in en ung tjej i huset och hans cirklar rubbas. Inflyttningen av en ung lättklädd tjej hade jag på känn då det har varit ett tema i alla Rohmers filmer jag sett. Han gillar verkligen att göra filmer och män i hans ålder som på olika sätt får till det med tjejer i sena tonåren.¨

 Men här är det hon som är på jakt, åtminstone till en början. Hon drar hem killar och följer med killar hem stup i kvarten trots att snubben vi följer och hans kompis kallar henne för subba och dissar henne. Men ju sämre hon blir behandlad desto bättre, för raskt ligger hon med snubbens vän. Efter det blir vår hjälte plötsligt nyfiken och vill också ligga, men det verkar inte hon. Han blir rasande, varför vill hon inte ligga med honom, varför?

det gör han inte

Han måste få ligga

Male gaze

Ännu en spännande Rohmerfilm, han bjuder på riktiga skatter från 60-70 talet. Jag har minst tre till att titta på inom kort. Min gissning är att de kommer ha teman kring äldre män och unga tjejer... I USA kan man ju prata om white privilage, men inget slår fransk filmregissör-privilage. Det räcker med att vara fransk från 60-.talet så får man maxpoäng av alla filmsajter, perfekt. Filmen får ett lite högre betyg än förtjänat för att jag anade en liten självkritik i själva nyckelscenen på slutet vilket får räknas som en förmildrande omständighet.

#310 Samurai Rebellion

Samurai Rebellion eller 上意討ち 拝領妻始末, 1967. Regi Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto efter en bok av Yasuhiko Takiguchi

Gällande japanska regissörer på 50-60 talet så har jag ju haft ganska stora kunskapsluckor. Kobayashi får väl betecknas som den största. Efter att ha sett tre av hans filmer ger jag maxbetyg till alla. Han är visuell, känslosam, intelligent, you name it. Så nu är jag verkligen en fanboy.

I Samurai Rebellion är spänningen svinstark, men alltid lite under ytan. Karaktärerna är bundna av hur man ska vara som person och som undersåte till den lokala Daymion (hövdingen typ). Men när maktmissbruket når en viss nivå kan man få nog.

Isaburo (Toshiro Mifune) har varit en lojal svärdskämpe i hela sitt liv, han blir plötsligt beordrad att gifta bort sin enda son till Daymions konkubin som redan fött en liten prins och sedan verkar ha drabbats av Anger issues. Lite frustrerad så godkänner han det, det är trots allt en order. Men när hon flyttar in så blir det inte som han trott. Ichi (Yôko Tsukasa) visar sig vara en mild och kärleksfull fru, raka motsatsen till Isaburos überbitch till fru (Etsuko Ichihara). Sonen och hans nya frus kärlek växer medan Isaburo nöjs åt dom, men också sörjer kärleken han aldrig fått i sitt liv. Efter några olyckssaliga dödsfall i Daymions familj så visar det sig att Ichis barn nu leder i tronföljden, vilket i sin tur innebär att hon måste skilja sig och flytta tillbaka till palatset. Isaburo, Ichi och hans son vill inte det och känner att nu får det räcka. Men ordern kommer och hela den uttökade familjen pressar på att man för ärans och framgångens skull måste lyda. Även om det är lite pinsamt att skriva så blev jag ganska berörd av Titanic när jag såg den första gången. Det var något med där stora kärleken som protagonisterna är redo att kämpa för - till varje pris. I Samurai rebellion så är det ganska mycket samma sak, med tvisten att även brudgummens far så starkt står på kärleksparets sida. Då ingen sida vill vika sig så närmar sig ett ganska ojämt klimax på denna saga.

Det är en Samuraifilm- visst. Men bortsett från ett par scener så är den ganska oblodig. Dramatiken finns där ändå, med högsta växel.

Spänt familjemöte

Shotgun divorce

Så tät, spännande och snygg. En tvättäkta:

#306 Le Samorai

Le samouraï, 1967. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Georges Pellegrin.

Alain Delon är tillbaka som trumpen brottsling, men nu är han inte bara en småtjuv utan en hired assassin, och när han(som karaktären Jef) blir sedd av några vittnen så börjar en lång natt där han åker in och ut i förhör och blir ömsom jagad av polisen och ömsom jagad av sin arbetsgivare. Själv tar han det coolt, väldigt coolt. Han liksom står i mörka hörn med sina skräddarsydda kostymer och sina trenchcoats och ser mystisk och grubblande ut. Jef söker sig tillbaka till platsen för mordet som gick fel och liksom tittar på alla vittnen med långa grubblande blickar. Vittnena känner igen honom och ser mer fascinerade än rädda ut. Det är överlag många långa blickar blandat med renodlade actionsekvenser. Både Jef och poliserna som jagar honom har nästan ett makaniskt sätt att tänka och agera - de pratar sammanbitet, då de pratar,  Le samouraï är en film med långa tystnader. Även känslorna är tillbakadragna, vilket gör att när Jefs fasad ändrar sig det minsta lilla så blir det så mycket starkare.

Jef på Lineup

Jef viker inte under press

Jefs enda vän: en pytteliten fågel

Kylan förstärks också av fotot och set design som är just isblå i ganska många scener. Jefs relationer är också kopplade till jobbet och är resultatet av fasta rutiner och förväntningar, exempelvis så stjäl Jef en bil och kör sedan bilen till en mekaniker som öppnar sitt garage, byter nummerplåtar och ger Jef en pistol- utan att något sägs.

Just bristen på dialog var ett stort plus i min bok, den största dramatiken hände i karaktärernas huvuden och Melville lyckas få ganska komplexa skeenden att kännas glasklara vilket ju är snyggt.

#179 Jag är Nyfiken- Gul och Blå

Jag är nyfiken - en film i gult och Jag är nyfiken - en film i blått. Regi och manus av Vilgot Sjöman

Ibland pratas det om tidlösa verk som liksom romerska marmorstatyer kan bjuda på skönhet genom årtusenden, andra verk är mer en representation av sin exakta tid och kan verka lite märkliga för efterföljande tidsåldrar... Jag är nyfiken - filmerna är ju ganska fantastiska tidsdokument som nog varken kunde göras 3 år före eller tre år efter- vilket säger något både om filmerna och om slutet på 60-talet. För allt är radikalt och experimentellt!

Formen- är en slags mix av:
+intervjufilm där en charmigt uppstudsig Lena Nyman pressar allmänhet och politiker om klassklyftor, bland annat lyfter hon orättvisan att sådana som studerar får bättre jobb och mer betalt
+Metafilm, där man får följa kamerateamet som försöker hänga med i svängarna, dessutom pratar ibland Vilgot sjömans via voice over att man ska köpa filmen och att Sandrews är bra.
+Relationsdrama med vanligt manus, där Lena Nyman har sexuella relationer med Börje Ahlstedt och regisören själv (Man var inte riktigt framme med genusfrågor ännu)
+propagandafilm där man nyanslöst driver teser om ett försvar byggt på icke-våld eller att alla fängelser borde rivas ner.

Mixen av allt detta är både kul och intressant att se, i synnerhet då filmen varvar med klipp som visar hur svårt det kan vara med att applicera alla högtravande principer. Exempelvis drömmer Lena om att skjuta sin otrogne man (Börje Ahlstedt) bara några minuter efter en passionerad passus kring icke-våld. Hennes frikostiga sexliv funkar bra i teorin-  men leder också till att hon får skabb i praktiken...

Lena och Vilgot

Lena tar fångar

När filmen kom var det annat som stod i fokus. Nakenheten och sexet. Dock kan man tilläga att sexualiteten är mer naturlig här (både till kropparna och situationerna) jämfört med de mer superstiliserade halvnakna sydeuropeiska filmerna med Brigitte Bardot och Sophia Loren.

I Lenas förhållande med Börje så sexas det friskt, och man ser Börjes (mjuka) snorre ett par gånger vilket gjorde att amerikanska tullen tog filmen och Jag är nyfiken - en film i gult blev sedan föremål för ett upphettat rättsfall där bland annat Norman Mailer fick förklara att filmen en av de viktigaste han någonsin hade sett. Det var kanske lite att ta i men man säger vad man måste då yttrandefriheten står på spel!

Så småningom beslutade högsta domstolen att filmen fick visas med hänvisning till yttrandefriheten  och förkastade tidigare domslutet att filmen var pornografisk. Hays-koden bedömdes således som omöjlig att efterleva och MPAA inrättades. Så inget kan ta ifrån filmen dess filmhistoriska betydelse.

Att filmen fortsatte att bli USA:s högsta inkomstbringande utländska film genom tiderna(och behöll titeln i flera år) kan vara lite underligt om man bara ser på filmen såsom den är. Så här har vi ett prima exempel på att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Alla bara kände att de ville ha koll på filmen som det var så mycket rabalder kring. Så kan det gå, jag trivdes ändå ganska bra med nyfikenheten så här 50 år senare...

#145 The firemen's ball

The firemen's ball eller Horí, má panenko eller Det brinner, min sköna, 1967. Regi av Milos Forman, manus av Milos Forman, Jaroslav Papousek, Ivan Passer och Václav Sasek

Milos Forman's "Horí, má panenko" blev permanent banslyst i Tjeckoslovakien 1968 av de sovjettillsatta makthavarna som nyligen hade orkestrerat ett militärt övertagande av Prag. Det sades att filmen var ett dolt angrepp på centralmakten vilket Forman starkt avvisade men har senare medget att så var fallet...

Filmen handlar om brandstationens årliga fest, en fest som är inplanerad sedan länge av de gubbsjuka brandmännen. De glider runt i sina stiliga uniformer och pratar om moral och ansvar, men är i mångt och mycket gubbsjuka, osmakliga oppurtinister. Filmen består av ett antal episoder som på sina sätt säger ganska mycket om sin kommunistiska samtid.

En del handlar om brandmännens lotteri, där lyckliga vinnare kan vinna gammal ost och tveksamma konstverk. Men innan själva lottningen sker märker de att någon stjäl priser... Efter en intensiv jakt så ger de upp med att hitta förövaren, och vid de laget verkar allt annat på bordet blivit stulet och en brandman blir angripen av sina vänner då de märker att han försöker lämna tillbaka en matbit han har stulit.

Efter en stund kommer den efterlängtade branden då brandmännen springer fram till en brinnande lada och skottar snö på det övertända huset, vilket ju varken ger till eller från...

Sen ska det fixas en skönhetstävling, organiserad dans, prisutdelning med mera, så det finns många möjligheter för herrarna att göra bort sig.

Lottvinsterna liksom försvinner

Gubbarna försöker fixa till en skönhetstävling

Innan filmen visades var de tvugna att ha en skylt som sa att riktiga brandmän var mycket bättre än dessa och att filmen inte hade några likheter med verkligheten, vilket ju måste inneburit att den del potentater kännde sig träffade? Men som sagt, snart efter premiär blev den ändå bannlyst, men Milos Forman klarade sig bra ändå - då han i sin framgångsrika hollywoodkarriär regiserade filmer som Gökboet och Amadeus.

Filmen var ganska kul och det var intressant att se alla små subtila pikar mot makthavaran...

 

#786 Dont Look Back

Dont Look Back, 1967. Regi av D. A. Pennebaker

Jag har aldrig varit ett större fan av Dylan, han har ju ganska gnällig röst och sjunger lite för...snabbt? Pennebaker däremot måste varit både ett fan och en fixare av rang som får hänga med Dylan under englandsturnen 1967. Pennebaker fokuserar på helt rätt saker, man får följa Dylan som skäller ut någon för den har tappat ett glas, man får se Dylan jamma, man får se honom komma med påhopp mot The times och man får se honom skriva låtar i baksätet på en taxi. Allt känns väldigt direkt och ocensurerat vilket är lite skönt då många nutida artistprogram lätt blir lite uppstyrda. Dylan är grinig, skön, vänlig, lite kaxig och framförallt intressant att följa.

Titta inte bakåt! 

Vänder ryggen mot Donovan, solglasögon inomhus

Hela entouraget runt är också intressant, det är en blandning av fulla snubbar, Joan Baez, trumpen manager och enstaka journalist som varken får tid att ställa frågor eller få vettiga svar. Detta var riktigt kul att se!

#38 Branded To Kill

Branded To Kill, 1967, regi av Seijun Suzuki, manus av Hachiro Guryu, Takeo Kimura, Chusei Sone och Atsushi Yamatoya.

Ännu en film av Suzuki! Men det märks knappt, då Tokyo Drifter var en 60-tals popdröm så är denna en svartvit lätterotisk fantasi. Handlingen är dessutom krånglig, man behöver nog se denna några gånger innan man hänger med på allt. Grunden är att japans tredje bästa hit-man(spelas av Joe Shishido som gjort en ganska märklig skönhetsoperation som gör att han ser lite ekorraktig ut) vaktar en person som råkar ut för trubbel, och när han senare får ett uppdrag att mörda någon så landar en fjäril på hans pistol precis som han ska skjuta vilket gör att han misslyckas. Skam och vanära drabbar honom och dessutom är det nu bestämt att han ska dö, för Hitmen får aldrig misslyckas! Jaha... Efter ca 45 minuter får man träffa hans nakna flickvän som han bråkar med och slår ner (han kommer lite senare att skjuta ihjäl henne). Men sedan träffar han en ny tjej som effektfullt plockar upp honom i en cabriolet mitt i ett störtregn. De blir lite kära men han bråkar till slut med henne och slår henne (han kommer lite senare att skjuta ihjäl även henne). 

Kort rant: Asså hur ser genusperspektivet ut här egentligen, bland de senaste 10 filmerna jag sett i Criterionvärlden är den bara Diabolique som haft någon riktig karaktär spelad av en kvinna, i övrigt är det bara karlar och enstaka nakna tjejer (varken Terry Gilliam, Godard eller Kurosawa har i de filmerna som varit, haft någon riktig kvinnlig karaktär alls trots ganska omfattande rolllistor). Jag hoppas på lite bättring framöver, men min feministsida känner sig lite nedslagen av läget....

lite male gaze 

Fjärilsexcesser som kan ha inspirerat när lammen tystnar

Han är bossig mot tjejerna

lite first-person-shooter

Ett kort, isolerat parti med lite grafiska grejer

Bra grejer är de olika "jobben" han gör, exempelvis gör han en hit och kastar sig sedan ut på en toppen av en luftballong som han preppat. Överlag är pistolduellerna lite roliga och kreativa, men är inte alls lika inspirerande som Drifter. Men, nja...