#206 Lola

Lola, 1981. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus av Pea Fröhlich, Peter Märthesheimer och Rainer Werner Fassbinder

Precis på samma sätt som man kan se att Lotta på bråkmakargatan spelades in i början av 90-talet (Men utspelade sig på 50-talet) så är Lola från 1981 väldigt mycket 80-tal istället för 50-talet som filmen utspelar sig i. Men i detta fall är det kanske med flit, då allt blir så övertydligt med en knasig färginställning som liknar när man ställt alla inställningar på tvn på max. Då Lola är den sista filmen jag ser i hans BRD-trilogi så börjar väl det bli dags att se vilka gemensamma teman som finns, kandidaterna är:
1. En obalanserad fixering vid en vid en person, alla tre hanterar en kärlek som liksom inte är balanserad eller sund.
2. Gamla nazister rostar aldrig. Ja när filmerna utspelar sig är det inga som heilar, men maktstrukturerna finns kvar. Och det är samma kommunpampar som "call the shots" som ledde samhället då det "begav sig".
3. Kapitalismen gör oss elaka.  Så kan det kanske vara. För i alla tre filmerna så leder kapitalismens längtan karaktärerna att göra dumma saker, som att mörda i "Maria Braun", som att låta oförätter bli oberättade i "Veronika Voss" och prostitution och korruption i "Lola"

Vad Lola hade var också en rejäl dos av cineastiskt nostalgi i form av de många kopplingarna till Josef Von Sternbergs monsterhit Der Blaue Engel (som ju för all del blev Marlene Dietrichs genombrott). Lola har så många likheter att det är som någon slags blandning av hommage och cover- där ramhandlingen med en rättskaffens man blir kär i en prostituerad och förleds i fördärvet är sig helt lik. Men skillnader finns också en masse. För här har vi också en snårig historia om bygglov och fastighetsbluffare - vilket känns sådär kul. Men krocken mellan den prydlige Herr Bohm och Berlins dekadenta underliv har sina poänger, i synnerhet när han debatterar med Lola om det är värt att leva ett liv utan Moral och värdighet - varav hon svarar "Absolut, men de vill inte släppa in mig" vilket både illustrerar hennes problem med att komma in i de inre brottsliga cirklarna och  problemet med ett liv utan moral och värdighet...

Lola läser kärleksdikter

Tårtan är inte med i filmen

Men tyvärr är det lite segt och jag tappar engagemanget efter en stund. Det är lite för mycket dialog och manuset skulle definitivt kunna vara mer på sak så nja, det här kalaset kändes sådär för min del. Det är säkert mitt fel Fassbinder, men jag behöver lite tid med någon annan nu, du var rolig en stund men jag känner mig gladast om jag kan få vara utan dig de närmaste tio åren, OK?

#106 Coup de Torchon

Coup de Torchon, 1981, regi av Bertrand Tavernier, manus av Bertrand Tavernier och Jean Aurenche, från novellen: Pop. 1280 av Jim Thompson.

Franska västafrika 1939, Lucien(Philippe Noiret) - som är traktens polis lufsar runt. Han verkar precis ha slutat med att spärra in lokalbefolkningen för att sedan hyra ut dom till olika barer/bordeller för samhällstjänst. Två lokala hallickar börjar mobba honom och puttar regelbundet honom ner på marken. Lucien fattar inte riktigt vad han ska göra. Det finns också ett gift par där mannen(Victor Garrivier) misshandlar sin fru(Isabelle Huppert), Lucien tröstar henne med lite närmanden men thats about it. För någon närhet verkar han inte få av sin fru, som verkar mer tänd på sin inneboende bror.
Hur ska man hantera allt detta? Och hur hanterar man egentligen rätt och fel eller bra och dåligt i ett samhälle där allt är genomkorrumperat och genomrasistiskt? Lucien själv blir allt mer cynisk och deprimerad ju längre tiden går, här ett exempel från när nya läraren kommer till byn:

Anne: I'm the new schoolteacher of Bourkassa.

Lucien Cordier: That's a fine profession. A vocation, I'd say. Thanks to you, black children will be able to read their daddy's name on French war memorials.

Slöa dagar med kolonialt sinne

Militärchefen "får" skjuts efter en blöt kväll

ibland är hon glad, ibland inte

Coup de Torchon är lite av ett komiskt drama, med en del existentsiella poänger. Våld och utnyttjande finns alltid under (och ibland över) ytan. Miljöerna är fina och skådespeleriet är på topp.

Betyget var snubblande nära att bli  höjt:

#712 Scanners

Scanners, 1981. Regi och Manus av David Cronenberg.

Vi har en scanner på jobbet, den kan kopiera papper så det blir en PDF, vilket kan vara bra... Här har vi ett gäng andra scanners, som kan läsa tankar och i enstaka fall spränga folks huvuden med sina tankekrafter. Handlingen går rykande snabbt så det gäller att hålla i hatten, Cameron (Stephen Lack) är en uteliggare som hör röster. Han fångas upp av ComSec som vet att han är en Scanner, men det finns också onda Scanners ledda av Darryl Revok (Michael Ironside) och snälla hippieScanners ledda av Kim Obrist (Jennifer O'Neill)... Hade filmideen kommit nu hade man lagt ner den och kört en serie av den istället, och jag tror nog att Scanners hade gjort sig bättre i runt 12 timmar. Man vill ju liksom ha... mer!

Filmen är annars ganska konventionell för att vara Cronenberg, visst det finns en del äckliga element kring kroppar och huvuden men det är inte många andra av hans filmer som man känner att de skulle kunna vara en Netflix-serie. Och det finns också en hel del X-menvibbar över kalaset, inte bara upplägget utan en hel del annat, exempelvis har vi en Xavier kopia i form av (Patrick McGoohan) på ComSec som försöker hjälpa och träna vilsna Scanners. Ett problem med filmen är huvudpersonen, Cameron som spelas av Stephen (Lack (of skådespelartalang)) som känns väl tråkig och stel jämfört med vår kära Michael Ironside som äger varje tagning han är med i...

#479 My Dinner with André

My Dinner with André, 1981. Regi av Louis Malle. Manus av Andre Gregory och Wallace Shawn

När Rene Clair fruktade filmkonstens död var det nog denna film han syftar på, här finns nämligen knappt något alls att hämta kring estetik eller rörelse utan hela filmen består av två män som äter mat och pratar. Skådespelarna (som också skrev manus) pratar om hur och om man bör leva i nuet och vilken roll teater kan ha i en nutid där vi alla spelar olika sociala roller som: pappa, syster, chef, kompis, tränare med mera. Den ena- André har flippat ur lite och varit på olika hippiekollektiv och träffat munkar och verkar leva in en väldigt skyddat New-York-kulturbubbla medan Wallace mer nöjer sig med enklare nöjen och mer jordnära bekymmer. Det är mest André som pratar, han berättar om druider i Skottland, om munkar som kan lyfta sig med ett finger, om att bryta alla vanor man har för att hitta nya sätt att känna nuet på. Wally tycker att det känns lite långsökt, men har själv ingen bra guide till sitt liv, han är ofta uttråkad... Andre;

Yes, we are bored. We're all bored now. But has it ever occurred to you Wally that the process that creates this boredom that we see in the world now may very well be a self-perpetuating, unconscious form of brainwashing, created by a world totalitarian government based on money, and that all of this is much more dangerous than one thinks? and it's not just a question of individual survival Wally, but that somebody who's bored is asleep, and somebody who's asleep will not say no?

Spegeln används genomgående för att fånga bådas ansikten

Filmen är ganska pretentiös och definitivt inte allas cup of tea. Det är som sagt bara två män som talar om carpe diem... Men den är medveten om det och spelar runt det på ett bra sätt, Andre tar upp flera gånger att han är privilegierad och det finns en trött servitör som också agerar som någon utanför bubblan de befinner sig i. Sammanfattningsvis så tyckte jag om den, den diskuterar vad det är att vara människa och vilka utmaningar som finns, man får perspektiv på hur andra försöker hitta vägvalen i sina liv, lite pretentiös men:

#562 Blow out

Blow out, 1981. Regi och manus av Brian de Palma.

Blow out är ganska kraftigt inspirerad av Michelangelo Antonionis Blow up fast istället för en modefotograf har vi här en uttråkad ljudtekniker.

Jack Terry (John Travolta) arbetar som ljudtekniker med att skapa effekter för exploitation-filmer i Philadelphia. Hans producent ber honom att hitta ett bättre skrik, så Jack går till parken för att fiska upp några ljud. Han spelar in lite planlöst i en park och hör plötsligt en... en.... uggla, och en groda och ett kyssande par och sedan PANG, ett skott och en bil som krashar in i vattnet.

Han kastar sig ner i vattnet och räddar hon som sitter i passagerarsätet, som inte är någon annan än Sally (Nancy Allen som också har en halv-huvudroll i Robocop). Kvar i bilen ligger en död guvernör som är snubblande nära presidentämbetet. Polisen säger att det är en olycka, "kolla inte upp det där grabben". Men John ger sig inte, han hör på sin ljudinspelning att det inte bara var en olycka och han måste berätta sanningen, men det finns också andra som tänker tysta vittnen- Vittnet måste tystas blev också till slut den svenska titeln...

Filmen floppade konstigt nog när den kom, men har kommit att omvärderas med tiden. Filmen valdes exempelvis ut som en av Quentin Tarrantinos favoritfilmer inför Stockholms filmfestival, och finns ofta med på listor över de bästa 80-talsfilmerna.

Snygga split-screeneffekter

Jack ärljudtekniker på filmer som inte 

De Palma kör med ganska många snygga ovanifråntagningar

Plötsligt hörs skriket han letar efter

För sent...

Jawohl, fotot och bildkompositionerna är ju sensationellt bra. Det fanns en del av detta i Sisters också men här är det på en helt annan nivå, allt är bara sjukt snyggt... 

En kul detalj från extramaterialet var att Nancy Allen verkade helt betagen i John Travolta, hon ville ha fler kyssscener, och verkade tycka att John var en superstud- och vem är jag att säga att hon har fel?

Tyvär blir filmen lite, lite lökig ibland. Jag tänker främst när han stöter på ett mindre zoo när han ska spela in djur men detta drar inte ner betyget från:

#37 Time Bandits

Time Bandits, 1981, Regi av Terry Gilliam, manus av Michael Palin och Terry Gilliam.

Jag gillar ju svenska titlar men blev ändå lite förvånad över att filmen fick "Det våras för banditerna", det var väl bara Mel Brooks som fick det våras för-titlar? Vilket som, filmen centreras kring pojken Kevin (Craig Warnock) som bor i en kärlekslös familj i någon slags teknisk dystopi-framtid. Mamma och pappa sitter på sina inplastade stolar och pratar om alla prylar de vill ha ("Mat på 12 sekunder istället för 21"), sedan tittar de på TV där folk satsar sina liv för att få möjlighet att få lite mer pengar... 

Pojken blir ivägkörd till sängen. Plötsligt stormar det in en gäng kortväxta män som jagas av en slags gud, pojken följer med dom till en portal och vips är de i Napoleons Frankrike. Gänget är ute för att bli tjuvar, de vill sno skatter från världshistoriens rikaste typer. Så tillsammans reser de både bak i tiden och till parallela världar innan de till slut måste konfrontera gud som vill ha tillbaka sin resa-i-tidenkarta. 

Den magiska kartan 

John Cleese var bra som Robin Hood

Gud pratar med en "tidstjuv"

På plussidan är det här kanske den mest fantasifyllda film jag sett, det händer oväntade, absurda saker stup i kvarten. Monster, jättar, osynliga portaler och allt man kan och inte kan tänka sig finns med. Den onda skurken var också ganska härlig då han gnäller på guds ointresse för teknik:

God isn't interested in technology. He cares nothing for the microchip or the silicon revolution. Look how he spends his time... forty-three species of parrots! Nipples for men!

If I were creating the world I wouldn't mess about with butterflies and daffodils. I would have started with lasers. Eight o'clock, Day One!

Men även nackdelarna  i Monthy Pythonvärlden finns, bristande dramatik och karaktärer som man inte riktigt bryr sig om eller lär känna. Trots att scenerna på ytan har spännande delar så sugs man inte riktigt med, inget är ju på allvar... Även slutet förstärker intrycket då två karaktärer dör utan att någon verkar bry sig. Ah, jag ska inte gnälla, förutom lite på mig själv, jag borde sett denna med något av mina barn.

På många sätt påminner filmen om  Trollkarlen från OZ i det att en ung person tas iväg på ett fantastiskt äventyr för till slut besegra ondskan. Det finns även ett liten krydda av Bill and Ted's Excellent Adventure i det att de åker genom tiden och gör en massa äventyr. 

 Den var ändå absurd och kreativ och får därför betyget: