#424 Mafioso

Mafioso, 1962. Regi av Alberto Lattuada, manus av Rafael Azcona, Bruno Caruso och Marco Ferreri

Sommarsemester med familjen Badalamenti, hos släkten söderut. Extra semesterdagar är inbytta hos chefen, som roligt nog kommer från samma lilla by i Sicilien som vår protagonist Antonio (Alberto Sordi). Antonio gillar tider och exakthet, på jobbet är han en tidsstudieman/chef och hemma planerar han tvåveckorstrippen i detalj. Väl framme blir allt lite farsartat, släkten är som de skulle komma från 18-talet, systern har fått en rejäl mustasch och maten är...rustik(vi pratar inälvor). Själv är Antonio helfokuserad på att hans nya norditalienska familj ska göra ett gott intryck på gamla släkten vilket går sisådär då hans släkt verkar föredra att kvinnor ska vara klädda i Burqa och hålla sig inomhus. Frun bryter raskt ihop medans Antonio kämpar som en björn för att allt ska vara så trevligt och att alla ska vara så sams. Just det här att inte stöta sig med folk verkar vara Antonios prio, så han satsar oftast på att få till konsensuslösningar och kör konstant med medgörligt leende, vilket i sin tur gör att han hamnar i trubbel när han försöker förhandla ett landköp åt hans far. Tur då att hjälp erbjuds från Don Vincenzo för här i sicilien hjälper vi varandra, och nu när du fått hjälp av mig så kanske du kan hjälpa mig någon dag? Antonio säger absolutamente men "någon dag" kan komma mycket snabbare än vad man tror och hoppas på.

Redan efter någon dag när familjen solar och äntligen kan ha lite kravlöst lugn som ropar en pojke från stranden att Antonio ska komma in, Don vill prata. Hastigt och ganska olustigt byter filmen här genre, från en slags landsortsfars till något mörkare. Filmens senare delar inte bara ändrar stilen men omdefinierar även de tidigare scenerna i filmen. All sammanhållning och "vi hjälper varandra" kanske inte bara är mysigt utan också ett sätt att hålla onda mönster vid liv. 

Redan från början så ser Antonio allt detta när de pratar om alla små "lustiga" minnesmärken kring alla lokala dödade män men väljer att skratta bort det - well, vissa typer av skratt fastnar lätt i halsen

Jag gillade Mafioso mycket, den tar både upp den själadränerande känslan av att vara reseledare för familj och släkt samt andra mörkare teman som osunda släkter, våld och kriminalitet. 

#397 Ivan's Childhood

Ivan's Childhood eller Ivanovo detstvo eller Ivans barndom, 1962. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Vladimir Bogomolov och Mikhail Papava

Efter att ha sett lite Tarkovski så var förväntningarna på en komplex och vacker 3,5 timmes odyssé genom rysk historia. Men icke, Ivans barndom är ganska direkt, men också poetisk och vacker. 

Ivan är en ung pojke på väg till en sovjetiskt militärbas efter att ha gjort ett spaningsuppdrag bakom nazisternas stridslinjer. Han är sur och blöt, varvat med hans umbäranden får man se en (över)idealiserad barndom med hans mamma och syster. Men han är fortfarande ett barn, så scenerna blir både minnen och en alternativ verklighet som Ivan bara kan drömma om men aldrig uppleva då hans familj inte längre lever. Det enda han har är att vara till nytta i kriget. 

Sedan har vi ju miljöer som på ytan är jäkligt ruffiga, som djupa träsk som tack vare långa svepande tagningar på något sätt får något poetiskt över sig. 

Ivan hamnar till slut i en situation där han kämpar för att få göra ett uppdrag till medans de andra soldaterna tycker han är för ung. Men då han till slut väl går iväg mot mörkret så bryts filmen med klipp från ett erövrat Berlin där hans sorgsna underofficer letar igenom papper för att hitta vad som hände med krigsfångarna som nazisterna tog.

Det finns ett parti i filmen kring Mascha som är en tjej som tar hand om det lokala fältsjukhuset. Under hela filmen är sjukhuset tomt, men alla antar (antagligen helt korrekt) att det snart kommer bli fullt. Hon stressar och fixar samtidigt som det är en stress att vara en ensam kvinna i en sådan här miljö. Hon blir visslad på, en officerare försöker under en lång obehaglig scen få till det med henne i skogen och den hon är intresserad av försöker hålla sig kall. Allt är ganska low-key men den extra stressen allt det innebär kommuniceras ganska fint. 

Ivans barndom är både vacker, sorglig och fin, och dessutom ett ganska unikt perspektiv i ett uttjatat ämne. 

#387 La Jetée/Sans Soleil

 La Jetée, 1962/Sans Soleil, 1983, båda har Chris Marker som regissör och manusförfattare. 

Så två filmer till priset av ett, pas mal!

La Jetée eller Terassen som den heter på svenska är en riktig kulturfilm. Den första kommentaren på filmens youtubekommentar är exempelvis:

Fact: 50% of the people who are watching this are film students

Så den är långsam och full av obskyra referenser till franska 16-talspoeter? Kanske det, men det gör inte så mycket. Filmen i sig är som en lång powerpointpresentation av stillbilder med bara en, kort rörlig scen och filmen presenteras av Marker i början som en "Photo-novel". 

La Jetée utspelar sig i ett postapokalyptiskt Paris. Staden är i ruiner efter tredje världskriget, många har tagits som fångar som utsätts för olika experiment. Vår onämnda huvudperson (Étienne Becker) hamnar i ett experiment kopplat till tidsresor. Hela tidsresefrekvensen är precis som övriga filmen i stillbilder med väldigt rudimentära "effekter". Trots detta funkar det så bra då kompositionerna och skådespelarna verkligen säljer in det. Han reser bak i tiden till sin barndom, eller snarare till samma tid som sin barndom. Det finns i hela filmen ett starkt nostalgiskt element där bilderna från det förflutna lockar mer än samtiden eller framtiden. Tidsresenären blir kär i en kvinna, eller bara i sin barndoms tid? Nostalgin förstärks ytterligare av de upprepade Vertigo-referenserna där kvinnan som han söker upp har liknande hår, utseende och till och med upprepar en av scenerna från filmen. 

La Jetée var också den klara inspirationen bakom Terry Gilliams 12 monkeys från 1995 - där flera nya element lades till då originalet bara är 28 minuter lång. 

La Jetée är en av mina favoritfilmer och höll strålande bra för ännu en omtitt. En bra version på Youtube finns här.

Sans Soleil är mer som en reseskildring från delar av Afrika, Japan och lite var stans. Det är korta bilder och en kvinnoröst som liksom filosoferar kring bilder, kulturer, kläder, beteenden och lite allt möjligt. Den är till formen ganska annorlunda det mesta jag sett i och med att den är så subjektiv samtidigt som den saknar en tydlig berättare. Det filosoferas kring vad folk tänker på, om de vill synas på bild, om de är effektiva och så vidare. Det borde vara ganska tråkigt men förblir hela tiden intressant och lite roligt. Visst är den ibland lite exotifierande kring människor utanför Frankrike men jag antar att man får köpa det. 

#302 Harakiri

Harakiri eller Seppuku, 1962. Regi av Masaki Kobayashi, manus av Shinobu Hashimoto, baserad på boken av Yasuhiko Takiguchi

I mitt Criterionäventyr så blir det ju en hel del klassiska mästerverk, ofta med skyhögt renommé och prisade av allsköns filmfolks. Ganska ofta har dock förväntningarna på dessa inte motsvarats av ett särskilt engagerande innehåll. De gångerna jag har blivit riktigt knockad har varit ganska få, men cineastisk succé är ju så härligt så man fortsätter att leta runt... Harakiri hade jag hört talas om, och jag älskade Kobayashis sprakande och drömska Kwaidan så här var förväntningarna ganska så höga.

Harakiri handlar om två Samurajer som kommer till en lokal befälhavare för att begå självmord. - Eller åtminstone är det de säger, för vad som på ytan kan se ut som något kan i praktiken vara något annat. Filmen utspelar sig på 1630-talet vilket var en tid av fred och välstånd, vilket ju är bra för nästan alla, alla utom samurajer då som raskt blir arbetslösa. Många samurajer har inga andra kunskaper än krig och hamnar ganska snabbt (feodala Japan verkade inte ha någon heltäckande arbetslöshetsförsäkring) i uselt armod. Skillnaden här blir avgrundsvid mellan de som är kvar i arbete, som kan fortsätta med sina pompösa ceremonier och sin ganska falska fasad, och de som är utanför. Lever man i en sådan strikt "hederskultur" som Japan i allmänhet och krigarklassen i synnerhet levde i så kan man ganska kategoriskt döma de stackare som är utanför, med sina smutsiga kläder, men som dessutom kan tvingas till svårare livsval än vad man utifrån kan förstå. Hanshiro(Tatsuya Nakadai) och Motome(Akira Ishihama) är två sådana Samurajer som försöker hålla skenet och humöret uppe trots att de jobbar dag och natt med att laga parasoler och lära filosofi till barn. Hanshiro, som är den äldre får ett erbjudande att låta sin dotter(Shima Iwashita) bli del av ett pampigt hushåll, och sedan kanske bli konkubin. Han säger absolut nej, trots att de mer eller mindre saknar mat för dagen. Istället gifter sig dottern med Motome, och efter en stund får de ett barn: Kingu. Lyckan går sedan över till fattig desperation vilket leder till att Motome tvingas att bryta mot sin Bushido, sin ära och prestige för att få pengar till livets nödtorft. Detta brott, som är lite av ett vågspel, leder tyvärr bara till förnedring i händerna på de som har.

Harakiri heter Seppuku på japanska

Bakom maktens fasader finns det ibland bara lite klädtrasor

Harakiri funkar på så många nivåer, den är engagerade och vill samtidigt berätta något om all yta och glam som omger "dom som bestämmer". Den handlar också om hur viktigt det är att faktiskt sätta sig in i andra människors liv, vilket ju är viktigt i dessa tider då engagerade människor kallas för kåta batikhäxor. Anyhow, jag blev såld av Harakiri som hamnar högt i listan över mina favvofilmer:

#393 Pitfall

Pitfall eller Otoshiana, regi av Hiroshi Teshigahara. Story och manus av Kôbô Abe.

Varför spökar det? Ja, i populärkulturen verkar det ofta vara att spökena behöver ordna upp något kring sitt jordsliga liv innan de kan chilla i evigheten. I Pitfall  är det nästan tvärtom, den nylige mördade gruvarbetaren(Hisashi Igawa) får raskt tipset av en annan döing att strunta i vad som hände i den levande världen, man blir bara galen och bitter över att maktlöst se en värld man inte kan påverka.Tyvärr kan han inte låta bli att försöka förstå varför just han blev mördad utan går bakom de han tror är inblandade och tvingas se hur hans död leder till en blodig konflikt i gruvfacket han själv aldrig hade någon del i.

Och precis som de levande aldrig kan förstå de döda så verkar även de levande som en gåta för vår nymördade protagonist. Han följer dom, vill berätta saker eller förstå varför de agerar som de gör men fastnar bara i en obehaglig limbo...

Mördaren är ganska stilig

De mördade går upp från sina kroppar i sin nya, döda form. 

Även om "Sanningen" aldrig riktigt berättas rakt ut så verkar det mesta tyda på att våldet som drabbar de levande orkestreras från det lokala storföretaget som verkar ha en anti-fackföreningsinställning. Men att få upprättelse bortom döden verkar alldeles för svårfixat för någon av alla våra stackars döingar.

Pitfall är stundtals lite frustrerande att titta på, karaktärerna försöker på olika sätt agera rationellt, men är mer brickor i ett spel utanför deras kontroll. Stämningen är lite speciell, sorgsen, frustrerande och mystisk.

#281 Jules and Jim

Jules and Jim eller Jules et Jim eller Jules och Jim, 1962. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut och Jean Gruault efter en roman av Henri-Pierre Roché.

Filmens början nästan spritter av klämkäck stumfilmsglädje, fotot är lite sådär retroskakigt medans vi får känna våra huvudkaraktärer, den franska Jim och den österrikiska Jules. De träffas i Paris och får en riktig Bromance. De lär sig varandras språk, det planerar dejter tillsammans och till och med raggar tillsammans. Musiken är glad, berättarrösten lagom ironisk och livet tuffar på lite småfranskt. Till sist träffar de Catherine(Jeanne Moreau) som de båda faller för samtidigt. Gentleman Jim lämnar planen för Jules som inleder ett förhållande. Catherine som är en ganska typisk Manic Pixie Dream Girl både fascinerar och charmar Jules som nästan blir som besatt av sin gåtfulla flickvän... Men plötsligt blir det första världskriget och grabbarna måste skiljas åt. Båda kämpar på varsin sida och verkar mest rädda för att råka skjuta ihjäl varandra.

Catherine och grabbarna

Grabbarna och Catherine

Catherine var ju, som sagt en "fri själ". Och trots att hon till slut gifter sig och få barn med Jules så tänker hon mest på sig själv och sin sexuella frihet. Hon börjar alltså tända på Jim, och Jules verkar tycka att en Polyrelation är bättre än ingen alls. Trots eller kanske tack vare att hon är så fri så blir hon också olycklig och självcentrerad, det ska liksom vara allt eller inget och ett sådant svart-vitt förhållningssätt leder ju knappast till ett harmoniskt inre...

Ja, det finns en del att klaga på här, allt från karaktärer som inte riktigt är konsekventa eller en voiceover som lägger sig allt för mycket i allt som händer. Men det finns fina kvaliteter också som mysig musik, en trevlig fransk stämning och ett mysigt samspel mellan våra två(eller tre) protagonister.

#278 L'Eclisse

L'Eclisse, 1962. Regi av Michelangelo Antonioni, manus av Michelangelo Antonioni, Tonino Guerra, Elio Bartolini och Ottiero Ottieri

För några år sedan fick jag hem pappersDN i brevlådan och började då ibland störa mig på recensionerna. Populärmusik kunde få alla möjliga betyg mellan 1-5, medans klassisk musik alltid fick en 5:a. På samma sätt kan jag bli lite sur över att händelselösa italienska filmer som handlar om  ingenting också alltid verkar få mästerklasstatus när man googlar reviews. För:
1. Att inget händer behöver inte betyda att det finns ett "depth of thought"
2. Monica Vitti må vara snygg men hon är, objektivt, ingen bra skådis. Så snabbt hon ska uttrycka något eller säga något så liksom faller det platt.

Vittis svaghet blir också extra tydlig då hon är med i varje scen, vilket är synd. Männen bakom filmen är också tydliga Ranelid-män som liksom ställer kvinnor på en piedestal som väsen man inte kan förstå sig på. Det tar sig lite då Alain Delon kommer med som faktisk verkar förstå vad han gör, men inte ens han kan rädda den konstiga mansregin och skumma inzoomingar på Vittis uringning.

Vitti borde ägna sig mer åt skådespeleri och mindre åt att modellposa

Vitti kör en konstig blackface-dans

L'Eclisse handlar liksom inte om något mer än att kvinnor är underliga, och att man kan vara lite ensam och ledsen ibland. Det finns säkert en övergripande ide men det går tyvärr helt över mitt huvud.

Det var  ivarjefall lite kul att få följa med Delon på Rombörsen där alla karlarna ropar siffror och får hjärtinfarkter, och det fanns även andra scener som var lite småfina, men det är inte bättre än att L'Eclisse precis lyckas med ett:

#272 La Commare Secca

La Commare Secca eller The grim reaper eller Döden går förbi, 1962. Regi av Bernardo Bertolucci, manus av Pier Paolo Pasolini,Bernardo Bertolucci och Sergio Citti.

1962 var Pasolini en stjärna på väg upp efter monsterhiten Accattone som handlar om en hallicks äventyr i Rom. Han kommer på en annan story som han ber sin unga assistent skriva lite repliker till, men sedan när det är klart så hinner han inte spela in filmen så assistenten - 21-åriga Bernardo Bertolucci- får göra filmen istället. Bertolucci som senare skulle göra väldigt välpolerade filmer med vackra människor och snyggt foto (Den sista kejsaren och La Conformista), och för all del Sista tangon i Paris där Maria Schneider gick ut i efterhand och tyckte att inspelningen hade påmint om en våldtäkt... Men detta är hans första film och här är den största kvinnorollen en mördad hora och den andra kvinnorollen är någon slags utpressare- så man kan anta att Bernardo inte kommer vinna årets Feminist award.

Filmen är uppbyggd(Lite som Rashomon) som ett flertal olika förhör av samma skede, ur olika karaktärers perspektiv. Att det är ett förhör beror på den mördade horan, så polisen går alltså igenom närvarande karaktärers vittnesmål, samtidigt som man får se vad de berättar (och inte berättar). Karaktärerna som förhörs är samtliga från Roms kriminella kretsar, så det är olika tjuvar och hallickar och en av mina personliga favoriter i filmhistorien- den snajdiga playern Bostelli (Alfredo Leggi). Bostelli glider omkring och gör av med sin gangster flickväns pengar med ett litet överlägset leende.
Efterssom han mjölkar hennes börs hårt så börjar hennes pengar ta slut och han är på jakt efter en ny.

En soldat sover nära brottsplatsen

La Commare Secca är kul rakt igenom, karaktärerna är tydliga, situationerna raka och mysteriet intressant. Skådespeleriet är dessutom skönt rakt igenom. Unga Bertolucci var uppenbarligen roligare än den äldre finputsade Meetoo-mannen han växte upp till...

#236 Mamma Roma

Mamma Roma, 1962. Manus och regi av Pier Paolo Pasolini

Pasolini står ju också bakom den enda filmen som inte fick något betyg, den vidriga Salo  dom var lite väl mycket tortyrporr för min smak. Och även här ser vi samhällets baksidor fast på ett lite mer konventionellt sett. Mamma Roma(Anna Magnani)  bor på landet och verkar vara lite av samhällets karaktär. Hon gormar och skriker och jobbar hårt på att ta över showen från bruden på ett lokalt bröllop. Men mest drömmer Mamma om en sak, att få lämna landet och flytta till Rom. Så plötsligt så får hon chansen och drar iväg med hennes trumpna son till storstaden där de ska bli goda borgare och inte lantisnollor(Mamma Roma har inget till övers för bondläppar). Hennes son Ettore (Ettore Garofolo) däremot har inga ambitioner alls, han bara hänger med sina kriminella kompisar och hamnar i ett förhållande med Bruna (Silvana Corsini) som är en ensamstående mamma med en hel del olika karlar som hon är med mot betalning. Detta hindrar inte Ettore för att bli storkär och köpa en massa presenter till henne som han finansierar genom att råna sin mamma och sedan allmänheten i stort.

Mamma Roma vill bort från dammiga småstäder

Ettore och den lokala golddiggern

Mamma Roma är också förföljd av sitt förflutna i form av sin ex-kille som kommer och kräver pengar. Så hon skaffar sig ett kvällsjobb som prostituerad som uppenbarligen var något hon hade hålt på med tidigare. Mot slutet blir livspusslet för mycket för henne med en bångstyrig pojke, två hektiska jobb och ett ex som verkar vilja att hon ska casha upp. Så när hon inte klarar av att hålla alla bollarna i luften så blir konsekvenserna stora. 

Anna Magnani är bra som den larger-than-life figuren Mamma, men hon var också en väletablerad filmskådespelare. Ettore, hennes trumpna son var amatör och vet inte riktigt vad han gör och varför, vilket är lite synd. Totalt sett har filmen några fina bitar men engagemanget blir aldrig på någon höjdarnivå - Vilket är lite orättvist då jag blev avbryten ett hundratal gånger under tittningen, så jag borde väl se om den men lusten finns inte riktigt där. 

Lärdomar: 1. Man ska inte vänta med att uppfostra sina barn tills dom blir 16, 2. Livet är tufft, 3. undvik dåliga pojkvänner

#228 Salvatore Giuliano

Salvatore Giuliano, 1962. Regi av Francesco Rosi, manus av Suso Cecchi D'Amico, Enzo Provenzale, Francesco Rosi och Franco Solinas.

Francesco Rosi föddes och gjorde sina filmer kring Napoli, men här gjorde han ett undantag för att berätta om frihetskämpen/terroristen/brottslingen och Robin Hood-figuren Salvatore Giulianos äventyr i Sicilien.

Filmen har en nästan dokumentär känsla både genom sättet den är filmad på, med voiceovers och gryniga skakiga bilder men också genom själva berättandet i sig, som beskriver ett skeende på en plats och i ett samhälle. Men trots filmens titel så får vi nästan inte se något av huvudpersonen förutom några enstaka repliker mot slutet. För filmen börjar med att han ligger, ihjälskjuten på en innergård i Palermo - omringad av poliser, press och nyfikna stadsbor.

Sedan varvas bilderna från en hans död med klipp från tiden då han gick från att vara en småskurk till att bli så mycket mer. Men mycket av den resan drivs inte av honom själv, först blir han rekryterad av ett politiskt parti för siciliansk självständighet - i deras militära gren. När konflikterna är slut blir han inte benådad och måste gömma sig i bergen med några "tappra" kompisar. Från bergen fortsätter han kriga mot typ samhället, men också kidnappar och stjäl för att överleva. Han blir till slut nästan som en mytisk figur för många sicilienare, som en samlingspunkt för all misstro mot de arroganta norditalienarna. Så när polisen försöker fånga honom så får de försöka det utan lokalbefolkningens hjälp.

Salvatore (i vitt) spanar

Den riktiga Salvatore

Hans kompisar möter rättvisan

Salvatores gäng och deras olika "insatser" på landsbyggden är både engagerande och intressanta, samtidigt som jag lär mig en massa om italiensk politik som jag inte hade någon koll på innan. Hela livet som outlaw får ett slags klimax efter att Salvatores gäng genomför en massaker mot ett kommunistdemonstration. Händelserna blir för stora för att ignorera och blir början till slutet för hans gäng, och så småningom hittas han alltså död på en innergård. Sista tredjedelen av filmen är en väldigt stökig och består främst av väldigt italiensk rättegång mot hans kompisar. Alla börjar samsnackade och tysta men ju längre tiden går desto mer dras snaran åt...

Engagerande och intressant - Salvatore Guiliani har det mesta:

#215 Knife in the water

Knife in the water eller Nóz w wodzie, 1962. Regi av Roman Polanski, manus av Jakub Goldberg,
Roman Polanski och Jerzy Skolimowski.

På sextiotalet var polsk jazz tydligen ganska stor, och störst av dom alla var Krzysztof Komeda och över hela filmen ligger hans jazziga toner över och skapar en förrädisk känsla av bekymmersam sommar. För Kniven i vattnet handlar om tre människor som bara vill ha lite trevligt men fastnar i sina tramsiga maktkamper och statusstrider. För det börjar med Andrzej(Leon Niemczyk) och Krystina( Jolanta Umecka) som är ett polsk överklasspar vars äktenskap verkar nått en nivå där hon lite i hemlighet är jäkligt trött på sin man som klagar på hennes körning och verkar allmänt överspänd. De stannar och plockar upp en liftare(Zygmunt Malanowicz). Liftaren pratar med dom och får sedan följa med på deras segelbåt, för Andrzej blir segelturen en gyllene möjlighet att vara kapten och macho, men liftaren vill inte spela det spelet- så trots klasskillnader och deras olika förutsättningar så fastnar de i en massa menlösa statusövningar, maktdemonstrationer och annat tuppande.

Andrzej: You don't whistle on board.
Young Boy: Why not?
Andrzej: It's not done. Sailors get mast-headed for that... Not hitch-hikers, though.

Aliensvibbar

Ett snyggt jesusmotiv med halo och allt

Polsk poster

Det finns lite av Ruben Östlund i stämningen här, i både Turist och The Square så är ju teman som maskulinitet som döljer svaghet ganska dominerande. Och även här är karaktärerna som dom är för att de byggt upp stora murar en ganska svagt konstruerad machisimo för att dölja ett ganska osäkert innanmäte. Krystina är den enda på båten som inte fokuserar så mycket på alla spel, hon säger till och med lite tröttsamt till sin man att han kan sluta leka kapten på en 2-3 mansbåt. Men i takt med att hennes man inte riktigt kan etablera alphahannerollen över den unga liftaren så eskalerar konflikten tills en av herrarna kanske dött och den andra måste bestämma sig för vad som är värst, att kanske mördat någon eller att ha förlorat sin machostatus. 

Kul, intelligent och spännande.

#63 Carnival of Souls

Carnival of Souls, 1962, regi av Herk Harvey, manus av John Clifford.

Det börjar med ett snajdigt billopp mellan några tjejer (a la Pink ladies från Grease) och några snubbar (a la T-byrds från Grease). Bilarna åker av och an och plötsligt krashar tjejernas bil rakt i en djup, grumlig flod. Räddningsoperationen går igång och efter ett par timmar kravlar sig en av tjejerna sig fram ur djupet. Hon är förvirrad men vid god hälsa. Men allt är inte som det ska, hon ser andar och vid vissa tillfällen blir hon som osynlig för omvärlden. hon känner också en obeskrivlig lockelse till ett övergivet nöjesfält, så hon åker dit och får där möte sina demoner...

Svenska affishen är mer syndig och rödhårig

Laura kommer upp från vattnet

En osalig ande...

Nöjesplatsen bjuder inte på någon frälsning...

Jag gillade att äntligen få se lite horror, och trots att premisserna är lite lökiga så blev jag ändå lagom skrajsen. Men skådespeleriet var ganska så kasst och man får av och an lite B-filmskänsla- men vad gör det när man har det så här bra? Dessutom är ju gamla, övergivna nöjesfält perfekta som filmlocation, och själva nöjesfältet var en suggestiv plats (och hade tidigare varit en resort för mormoner). Regisören Herk Harvey gjorde tråkigt nog ingen annan långfilm, men han gjorde sjusärdeles många informationsfilmer av typen "Why Study Industrial Arts?", "What About Juvenile Delinquency?" och "Exchanging Greetings and Introductions". Sedan gjorde han också kortfilmen med den suspekta titeln "To Touch a Child"... Det var tydligen teamet bakom alla infofilmer som gjorde denna film och många hade också biroller. Andarna och spökena i filmen känns tydligt inspirerade av tysk expressionism, kolla bara på Francis från Caligaris Kabinett från 1920(Robert Weine) och jämför med den osaliga anden från Carnival. 

Fint, spännande men liiiiite b-filmsvibbar. Ändå ett starkt:

#679 Zatoichi:1-3

Efter ett blocketfynd så är hon hemma hos mig nu, den fina Zatoichiboxen! 25 filmer med den buttre och blinde svärdskämpen. Den är inte bara fullmatad med samurajglädje men också snygg att ha i bokhyllan.

De väldigt populära Zatoichifilmerna kom lite från ingenstans, en krisande filmstudio släppte första filmen om en massör som blir blind och har lärt sig svärdskonst. Shintaro Katsu spelar huvudrollen och blev lite av en japansk superstjärna och spelade Zatoichi i alla filmerna i detta set. Men Shintaro fortsatte att spela in Zatoichifilmer fram tills 1989- men här har vi "bara" filmerna fram tills 1973...




Zatoichi, 1962. Regi av Kenji Misumi, manus av Minoru Inuduka.
Två yakusagäng kämpar med varandra och de hyr var sin Samuraj för avgöra duellen. På ena sidan Zatoichi och på andra sidan en sjuk och manodepressov Hiroti. Samurajerna bondar med varandra innan de måste möta varandra. Zatoichi uttnyttjar ofta andras förutfattade meningar om blinda (exempelvis då han fuskar i tärning) och försöker spela ner sin egen förmåga för att kunna överaska då det verkligen gäller.

Zatoichi haltar iväg efter en liten drabbning

The Tale of Zatoichi Continues eller Zoku Zatôichi monogatari, 1962. Regi av Kazuo Mori, manus av Minoru Inuzuka och Kan Shimozawa
Första filmen blev en succe så filmbolaget gjorde snabbt som tusan en ny. Denna gång råkar Zatoichi massera en kung som börjar fnittra och tafsa. Hans undersåtar blir oroliga för att ryktesspridning ska uppstå och de bestämmer sig för att ta Zatoichi av daga(manusförfattarna hade brottom). Samtidigt så har Zatoichi en showdown med hans tjyvaktiga bror.

New Tale of Zatoichi eller Shin Zatôichi monogatari, 1963. Regi av Tokuzô Tanaka, manus av Minoru Inuzuka och Kan Shimozawa

Zatoichi fortsätter att vandra runt, nu till sin gamla tränare. Tränaren har en ung syster som vill gifta sig med Zatoichi, och han svarar ja! Han lovar också att bli en bättre människa, sluta spela och sluta hugga folk. Den sista punkten visade sig bli lite väl utmanande för stackars Zatoichi som hugger ner ett 10 tal samurajer och hans gamla tränare (som visade sig vara lite av en skummis). Ack, till slut går han ensam iväg i horisonten då han inte kunnat hålla sitt icke-våldslöfte....

Zatoichi ska gifta sig, men ...