#420 Le Bonheur

 Le Bonheur, 1965. Manus och regi av Agnès Varda. 

Joakim Pirinen skrev Familjen Bra 1988 som handlar om en familj där alla är jättelyckliga och framgångsrika. Pjäsen saknar helt konflikter utan allt är så perfekt så utomjordingar kontaktar familjen och ger dom evigt liv. 

Lite så kändes första halvtimmen av Le Bonheur. Francois(Jean-Claude Drouot) är en glad familjeman, med glada barn och trevlig fru(Marcelle Faure-Bertin). Han älskar sin fru, hans fru älskar honom. Han trivs på jobbet och allt är supertrevligt och franskt. Efter en stund frågar till och med hans fru varför han är extra glad just nu, är det kanske sommaren? Kanske, eller så är det bara ditt vackra leende? Francois går till telefonkontoret en dag för att ringa och börjar där prata/flörta med hon(Marie-France Boyer) som jobbar där. Han inleder en relation även med henne och liksom delar upp sin tid mellan fru och flickvän. Mot flickvännen säger han som det är, han älskar sin fru såååå mycket men han älskar även henne. Han är full av kärlek. Till slut säger han till sin fru hur lycklig han är, och varför, han älskar henne till 100% men också en annan till 100% som två vackra träd som hjälper honom att växa, vilket hans fru efter en stund köper och accepterar. Synd bara att hon sedan direkt går ner sig i sjön och dör. Trist tycker Francois men inte så länge, han har ju en tjej som kan ta över som mamma till barnen, och vips är scenerna samma som i filmens början, men mys i skogen och glada barn - fint. 

Fotot är väldigt pastellfärgat och ljust. Le Bonheur var Vardas första färgfilm vilket märks, då hon vill berätta mycket med färger. Varje blomma liksom lyser i en lätt överdriven ton vilket bidrar till eskaleringen av den dåliga magkänslan som kommer ju längre filmen rullar. 

Helt lätt att få grepp om filmen är det inte, men det finns något feministisk budskap här, och kanske också något om vår utbytbarhet, kanske att frun sist sågs med en bukett blommor och nya kvinnan har en stor vas med blommor kanske också kan ha något med konkurrens att göra? Något är det som skaver är det definitivt och jag föredrar ju lite mer öppenhet för tolkningar än när allt serveras supertydligt. 

Fint ivarjefall!

#419 La Pointe Courte

La Pointe Courte, 1955. Manus och regi av Agnès Varda

Filmen i sig är tvådelad- För dels utspelar den sig i en fransk kuststad där man får följa de lokala fiskarnas försök att bryta mot alla fiskerilagar - sedan har vi också ett jättepretentiöst par som pratar om sitt allt mer krakelerande förhållande. Trots att den bara är 1,20 lång så somnar jag flera gånger om medans de pratar på ett konstlat sätt. De liksom lider medans de diskuterar att allt inte är lika spännande som i början. Hon vill göra slut och han, han vill inte. Karaktärerna påminner väldigt lite om människor men det kanske är meningen? La Pointe Courte räknas som en av de definitiva startpunkterna för franska nya vågen och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller tvärtom, men landar någonstans imittten(fast lutar starkt åt tvärtom). 

Lilla byn som allt snurrar kring, La Pointe Courte är lite charmig och påminner lite om Saint-Jean-de-Luz där jag var språkstudent i mitten av 90-talet. Samma arga fiskartyper och sura stora damer. Tyvärr spelas alla rollerna av den lokala befolkningen som definitivt inte gått scenskolan - så det blir lite skolteater över det hela. 

På senare år fick Varda en liten revival efter att hon blev Oscarsnominerad för Visages villages, vilket var fint. Hon verkade ju vara supermysig på äldre dagar, men här, inspelandes hennes första film så är hon 0% lekfull och spontan och 100% spänd konstelev, vilket inte gör mig glad. Faktiskt fick denna film mig att fundera igenom hur vettigt mitt Criterionprojekt egentligen är. 

Filmen får dock inget bottenbetyg då alla scenerna kring byn kändes ganska trevlig, och hela konceptet med att alla försökte tjuvfiska bakterieinfekterade musslor samtidigt som barn i byn dog av oklara skäl var lite gripande. 

#74 Vagabond

Vagabond eller Sans toit ni loi(Inget skydd, ingen lag), 1985. Regi och manus av Agnes Varda.

Precis som Sunset boulevard börjar filmen med en död kropp för att sedan visa vad som ledde fram till att personen hamnat där den hamnat. Den unga kvinnan Mona (Sandrine Bonnaire) är helt stelfrusen och poliserna konstaterar att det rör sig om en naturlig död.

Mona är en person som lever på vägen, hon vandrar runt och tar småjobb där och var. Hon träffar folk som utnyttjar henne, som försöker hjälpa henne eller som bara hänger lite med henne. Scener varvas med intervjuer med de runt henne gällande hur de ser på henne. Synen på henne varierar ganska kraftigt, vissa ser henne med sexualiserad blick och andra kan se något romantiskt med att bara leva på vägen. Man får aldrig reda på varför hon vandrar, eller särskilt mycket om hennes bakgrund. Hennes relation till vagabond-livet är ganska kluven, det är tufft men livet som fast någonstans har hon också svårt att fixa. Efter att ha pratat drömmande om att få ha en egen mark att odla på så får hon en bit jord av en vänlig hipster-familj men kommer inte till skott att göra något med den, och när de tjatar så gör hon de hon alltid gör- drar vidare.

Ensam på vägen är man som titeln antyder sårbar, och därmed offer för andras projektioner och begär. Det finns folk som hon träffar som bryr sig om henne men i en tid före mobiltelefonen så spelar det inte så stor roll.

Mona söker tröst på fel ställen

Hipsterparet vill att hon ska ta sig samman

Gripande och sorglig. Fint foto och fin musik, det blir ett starkt:

#73 Cleo from 5 to 7

Cleo from 5 to 7 eller Cléo de 5 à 7, 1962. Regi och manus av Agnes Varda

Det tar en stund innan jag fattar det absolut uppenbara (se bara filmtiteln), filmen utspelar sig alltså i realtid... I starten har sitter Cleo hos en tarotspådam, hon vill veta hur det ska gå för hennes provsvar på sjukhuset. Plötsligt drar spådamen döden, men säger lugnande att det korten bara visar på forändring(det brukar låta så). Men när Cleo går ut suckar spådamen uppgivet, '"snart är hon död...'''

Filmen är uppdelad i kapitel utifrån vem Cleo interagerar med, är ofta henne själv

Cleo är en sångerska som släppt några singlar men som ännu inte haft något större genombrott. Hon blir dock väldigt upprymd då en av hennes låtar spelas på radio och ber taxichauffören att stänga av, mixningen på låten är ju i behov av uppfräschning... 

Hennes pojkvän har inte riktigt tid

Cleo tränar i sin minimalistiskt-barocka lägenhet

Hon har en pojkvän som hon förställer sig för, assistenten påpekar att man inte ska prata om sjukdomar med män, han är ju så bra "han känner ju alla, och är så lång". Sedan kommer hennes sångskrivare in och en stund in i passet blir Cleo mer och mer divig. Till slut psykar hon ut och springer iväg. Hon tänker på död och ensamhet. Fri från sina vänner börjar hon ta in sin omvärld och får till slut en fin kontakt med en soldat på väg till Algeriet.

Jättefin och tänkvärd. Men tog en stund att komma in i. Kan få ännu högre betyg vid omtittning...