Precis som Sunset boulevard börjar filmen med en död kropp för att sedan visa vad som ledde fram till att personen hamnat där den hamnat. Den unga kvinnan Mona (Sandrine Bonnaire) är helt stelfrusen och poliserna konstaterar att det rör sig om en naturlig död.
Mona är en person som lever på vägen, hon vandrar runt och tar småjobb där och var. Hon träffar folk som utnyttjar henne, som försöker hjälpa henne eller som bara hänger lite med henne. Scener varvas med intervjuer med de runt henne gällande hur de ser på henne. Synen på henne varierar ganska kraftigt, vissa ser henne med sexualiserad blick och andra kan se något romantiskt med att bara leva på vägen. Man får aldrig reda på varför hon vandrar, eller särskilt mycket om hennes bakgrund. Hennes relation till vagabond-livet är ganska kluven, det är tufft men livet som fast någonstans har hon också svårt att fixa. Efter att ha pratat drömmande om att få ha en egen mark att odla på så får hon en bit jord av en vänlig hipster-familj men kommer inte till skott att göra något med den, och när de tjatar så gör hon de hon alltid gör- drar vidare.
Ensam på vägen är man som titeln antyder sårbar, och därmed offer för andras projektioner och begär. Det finns folk som hon träffar som bryr sig om henne men i en tid före mobiltelefonen så spelar det inte så stor roll.
 |
| Mona söker tröst på fel ställen |
 |
| Hipsterparet vill att hon ska ta sig samman |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar