#51 Brazil

Brazil, 1985, regi av Terry Gilliam, manus av Terry Gilliam, Charles McKeown och Tom Stoppard.

Ah, byråkrati och fantasier. De kan funka var för sig men i kombination med varandra så blir det katastrofalt för Sam Lowry(Jonathan Pryce) i Brazil. Filmen utspelar sig i ett en dystopisk framtid där samhället styrs av en odefinierbar ledning som verkar genom Ministry of information (MOI). MOI samlar in information om allt och alla för att se att samhällets alla byggstenar (från luftkonditioneringsreparationer till skattesmitning) fungerar på ett regelrätt sätt – med andra ord så blir det mycket blanketter och byråkrati. De vidmakthåller sin makt till viss del genom att utnyttja alla terrorbombningar som sker runt om i stan. Det hintas svagt om att de också kanske ligger bakom terrorbombningarna men som tittare får man inget klart svar på frågan.

Sam jobbar på en mindre avdelning och verkar inte så sugen på något annat än att leva i lugn och ro, men han drömmer också. Han drömmer att han är en flygande superhjälte som befriar en vän blondin(Kim Greist) i en bur... Plötsligt en dag får han se henne när hon försöker hjälpa en granne, han blir besatt, han måste få ”rädda” henne. Men polisen är tydligen ute efter henne och i takt med att han blir mer och mer besatt så bryter han jobbrutiner och det dröjer inte länge tills han och hon måste fly från rättvisan tillsammans, men det går sisådär...

Även Robert de Niro är med i en mindre roll som rörmockare. I sann method-acting anda så gjorde han gedigna förberedelser med praojobb på rörfirmor och teoretiska VVS-studier…

Estetiken är väldigt mycket Gilliam, sladdar och rör sticker fram överallt. Allt är mörkt och vridet. Samtidigt finns det en helhetstanke här som jag kände saknades i Time Bandits. Samhället är som en snedvriden variant av 1984 där det bakom varje blankett och rutin finns hot och konsekvenser.

Då filmen var klar blev inte Gilliam och filmbolaget överens om vare sig innehåll eller längd. Filmbolaget kände att filmen var alldeles för komplicerad och arty för den amerikanska publiken och ville få Gilliam att klippa om den. Gilliam gick med på att ta bort ett par scener men då det inte räckte tog det hus i helvete. Filmbolaget började då själva klippa filmen (de tog bort runt 50 minuter), och den versionen kommer också med i Criterionsläppet. Tematiskt sätt skiljer den sig rejält då den mer fokuserar på att göra Sam till en hjältefigur och lägger än mer fokus på kärlekshistorien. Det mesta annat (drömmar, samhällskritik och deprimerande slut) har helt klippts bort. Den versionen är helt klart sämre, även om man får lite mer kött på benen gällande varför polisen jagar Jill och man får se mer av Michael Palin – vilket jag gillar. Men det går inte riktigt att utifrån ett material göra en helt annan film utan att det blir styltigt och obegripligt för tittare som inte sett originalet. Jag kan tycka att alternativa versionen var lite onödig att inkludera, den visades trots allt bara på amerikansk tv… Vilket som- Gillian blev ursinnig och köpte en hel annonssida i Variety där han kritiserade filmbolaget och gjorde ett par piratvisningar av hela filmen vilket ledde till att den fick Los Angeles Film Critics Association Awards för bästa film.

Michael Palin är perfekt som trevlig torterarkompis

Jill

En av propagandaaffischerna som hängde runt staden

Fillmen är lite överbelastad, Gilliam vill kanske säga för mycket, leka för mycket. Men den är visuellt vacker och har en hel del fina scenlösningar/situationer. Jag är lite kluven men den kravlar upp sig till ett: