Visar inlägg med etikett 1989. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1989. Visa alla inlägg

onsdag 4 oktober 2017

#120 How to get ahead in advertising


How to Get Ahead in Advertising, 1989. Manus och regi av Bruce Robinson

Denis Dimbleby Bagley (Richard E. Grant) är en supercynisk reklamkille. Allt bara handlar om att sälja en massa skit som ingen behöver. Han gillar det också, riktigt gottar sig i att sälja en massa strunt till människor som borde veta bättre. Och nu har han fått ett uppdrag av en antifinn-kräm och försöker klämma fram en bra idé och då pyser det ut, han ska sluta med sitt ynkliga jobb och göra något meningsfullt istället. Men plötsligt växer en jättefinne ut på hans axel och den finnen vill ha tillbaka gamla Denis, och utifrån det växer en ganska episk konflikt fram mellan en cynisk finne och en man som vill bli något bättre. Visst, filmen är lite preachy gällande vårt konsumtionssamhälle och alla som tjänar på det men preach along säger jag när det är så här skojigt och skruvat.

Lite livskris

Finnen tar över
Richard E Grant är ju helt fantastisk och allt från effekter till foto är snyggt. Den växande finnen är både rolig och lite Cronenberg-läskig. Överlag skoj och bra!


söndag 7 maj 2017

#97 Do The Right Thing

Do The Right Thing, 1989, manus och regi av Spike Lee.

Manuset skrevs på två veckor och mycket är improviserat. Eftersom filmen är 30 år gammal så kunde man ju hoppas att rasmotsättningarna och misstron skulle kännas gammeldags men, nä. Filmen är tyvärr brännande aktuell och  ligger i linje med en massa andra filmer med liknande motiv som kommit sista åren såsom  ”Last stop Fruitvale station”, "Moonlight", ”12 years a slave” och ”The butler”.

Filmen handlar om en liten del(Bed-Stuy) av Brooklyn och man följer ett gäng karaktärer som bor eller jobbar där. Det är en rykande varm sommar i stan, ingen AC finns och folk blir mer och mer frustrerade. Det krävs till slut ganska lite för att sätta hela stadsdelen i gungning. För det finns en hel del spänningar under ytan, och alla är i olika grader rasistiska. I ett parti låter Spike Lee karaktärerna säga vad de tycker om de olika etniska grupperna- rakt ut mot kameran:
Mookie: Dago, wop, guinea, garlic-breath, pizza-slingin', spaghetti-bendin', Vic Damone, Perry Como, Luciano Pavarotti, Sole Mio, nonsingin' motherfucker.
Pino: You gold-teeth-gold-chain-wearin', fried-chicken-and-biscuit-eatin', monkey, ape, baboon, big thigh, fast-runnin', high-jumpin', spear-chuckin', three-hundred-sixty-degree-basketball-dunkin' titsun spade Moulinyan. Take your fuckin' pizza-pizza and go the fuck back to Africa.
Stevie: You little slanty-eyed, me-no-speaky-American, own-every-fruit-and-vegetable-stand-in-New-York, bullshit, Reverend Sun Myung Moon, Summer Olympics '88, Korean kick-boxing son of a bitch.
Officer Long: You Goya bean-eating, fifteen in a car, thirty in an apartment, pointed shoes, red-wearing, Menudo, mire-mire Puerto Rican cocksucker. Yeah, you!
Mister Senor Love Daddy: Yo! Hold up! Time out! TIME OUT! Y'all take a chill! Ya need to cool that shit out! And that's the double truth, Ruth!
Dago, wop, guinea, garlic-breath, pizza-slingin', spaghetti-bendin....
Det finns en italiensk pizzabutik med en pappa och två bråkiga söner, det finns struliga ungdomar, lokala profiler, poliser som patrullerar och en koreansk butik. Men det finns också arbetslöshet, uttråkning, barn utan pappor och skön musik. Filmen saknar några egentliga goda eller onda karaktärer, de flesta beter sig bra för det mesta men ingen klarar sig filmen igenom med hedern helt i behåll...

När filmen kom var många oroliga att den skulle leda till rasrevolter och Spike lee Kallades bland annat för Afro-facist av New York magazine. Och även om revolter snart skulle komma (i L.A.) så var det kanske lite för bekvämt att skylla det på stackars Spike Lee istället för hundraårig institutionell rasism?

Trots att filmen spelades in på plats så känns ändå scenografin lite konstlad, vilket till viss del var meningen
Mother sister sitter på sina höga hästar

Rosie Perez dansar i starten

lite skönt snack med ett parasol som inte skymmer solen
Spike Lee regisserar inte bara utan han är också en av filmens centralgestalter: Mookie. Mookie är lite av ett ja, rumphål (rumphål låter ju nästan bättre än asshole). Han är lite creepigt överbeskyddande av sin syster, ignorerar sin flickvän och sin son, sköter sitt jobb rätt så kasst (trots att han är den enda av sina kompisar med jobb) och verkar allmänt egocentrisk.

Med ett tema som ras och spänningar som typ "Missisippi brinner" så brukar det alltid vara några(eller många) som har blivit onda och några få antirasister som står emot. I Do the right thing finns det varken goda eller onda och inga lösningar serveras...

Engagerande, intressant och stundtals rolig. Filmen är ett mästerverk!

måndag 25 juli 2016

#54 For all mankind

For All Mankind, 1989, regi av Al Reinert

Ännu en dokumentär, denna gång om rymden- the final frontier. Filmen består av tagningar och intervjuer från Apollouppdragen. Man får följa astronauterna från avfärd till hemfärd.

Det är ett stort fokus på lagarbetet för att klara uppdraget, astronauterna påpekar gång på gång hur maktlösa de är i sin lilla plåtlåda. Bilder som tidigare visats från astronauter på månen har ofta varit gryniga svart-vita tvbilder men tydligen filmade man även med riktig filmkamera och därför är det rätt så kul att se allting i högupplöst färgfilm. Vissa tagningar verkar nästa omöjliga att fatta hur man fick till, som denna inifrån en del av raketen som släppt av en lägre del:
   
Denna del ramlade av och NASA hade plan med stora nät som lyckades fånga upp filmrullarna innan de dunsade i marken
Filmen är dock inget för kalenderbitare då bilder från olika uppdrag blandas hej vilt, Reinert är uppenbarligen inte intresserad av att lära tittarna viktig fakta från rymdresor utan fokuserar mer på hur uppdragen upplevdes, hur man påverkas av att se jorden utifrån - som en liten boll i ett kolsvart vakuum.
Ljus mark, mörk "himmel"
Sköna snubbar i mission-control
Jag har ju en svaghet för rymden och astronauter så detta var straight-upp för min gata. Filmen har fantastiska bilder från rymdskeppen och på utforskningar runt månen.


onsdag 27 april 2016

#8 The Killer

Dåså var det dags för Mördaren, ännu en John Woo-rökare. Fast den skiljer sig lite jämfört med Hard boiled- den är mörkare, och med en större dos kärlekshistoria. Tekniskt sett var det här det sämsta jag sett från Criterion, men det är möjligt att kvalitetskraven inte var lika höga från starten? Vilket som är bilden grynig och ljudet burkigt.

Johnny är en effektiv lönnmördare men råkar göra en sångerska blind under ett kvällsvikariat(som mördere alltså) på en nattklubb. Ett halvår senare kontaktar han henne för att inleda ett förhållande och för att hjälpa till (han är väldigt hjälpsam). Samtidigt är polisen ute efter honom och en brottssyndikatledare är också ute efter hans frånfälle. Detta leder helt väntat till mycket skottlossning och explosioner i slow-motion.
Njae, det här var bara för tramsigt, karaktärerna var ju hur platta som helst och förutsägbarheten total. Jag har gillat Woo i Face/off och Mission impossible, men det här var bara tradigt. Betyg: Nej

Lite sköna exempel från filmen:
Johhny Fikar
Roligt namn på sjukhus!
Jag blir inte sams med den där kostymen 
Nu är det slutmördat!

En ovanlig standoffsituation
Jag tror inte man bör titta bort i sådana här lägen

Johnnys kompis!

japp

Vänskap