The Atomic Submarine, 1959. Regi Spencer Gordon Bennet, manus av Orville H. Hampton
Vad som var kul med 50-60 talsskräckisar var just hur tidsandan var så otroligt påtaglig. Det är onda ryssar, det är ryndracet eller som här atomubåtar. Vad som var trist var att många av de amerikanska dussinskräckisar var så oläskiga, och faktiska ganska långtråkiga. Man hade helt enkelt varken budget eller idéer för att göra hela filmen kul att titta på, utan lade allt krut på sista kvarten se exempelvis The Blob, Fiend without a face eller First man into space. Visst finns det undantag som fin-fina Night of the hunter och Dracula ska ju också vara bra men visst finns det en trend.
Här har vi i alla fall en ubåt, en atomubåt dessutom som ska utreda mystiska båtsänkningar vid nordpolen. Det hamnar på jakt efter ett mystiskt underjordiskt tefat som liksom hela tiden försöker gå till attack och sedan fly iväg. Är det utomjordingar, ryssar eller något annat, mystisk är det ivarjefall. Men besättningen är modig och går till attack och på slutet bordar de det mystiska skeppet. Då blir den här sega historien lite roligare med en skurk som ser ut som en klubba med ett fastklistrat öga. Tyvärr skapar effekterna inte så mycket spänning utan mer något som liknar moderskänslor. Jag tänker på en massa söta praktikanter som lekt med Papiermache och mossa för att göra alla tacky grejer på skeppet, dom är ju så duktiga! Fast mest duktiga-för-att-vara-underbetalda-praktikanter mer än quit-your-day-job duktiga.
Atomgrejen då? Att få in lite atom i filmen var verkligen en sistaminuten grej. Det finns i titeln och ibland tittar karaktärerna på en radioaktivitetsmätare på väggen och säger "The radioactivity is going up" men i övrigt så är detta en ubåtsfilm och inte en atomubåtsfilm.
Vad som var bra med filmen var att den var kort, bara 105 minuter, men vad som var dåligt med den var att 105 minuterna kändes som så mycket mer. Efter en stunds tittande var jag säker på att jag tittat minst 105 minuter men då jag kollade på var det visst bara 41 minuter och det säger ju något...
Så, kul sista kvart men i övrigt forget-about-it.
