Mafioso, 1962. Regi av Alberto Lattuada, manus av Rafael Azcona, Bruno Caruso och Marco Ferreri
Sommarsemester med familjen Badalamenti, hos släkten söderut. Extra semesterdagar är inbytta hos chefen, som roligt nog kommer från samma lilla by i Sicilien som vår protagonist Antonio (Alberto Sordi). Antonio gillar tider och exakthet, på jobbet är han en tidsstudieman/chef och hemma planerar han tvåveckorstrippen i detalj. Väl framme blir allt lite farsartat, släkten är som de skulle komma från 18-talet, systern har fått en rejäl mustasch och maten är...rustik(vi pratar inälvor). Själv är Antonio helfokuserad på att hans nya norditalienska familj ska göra ett gott intryck på gamla släkten vilket går sisådär då hans släkt verkar föredra att kvinnor ska vara klädda i Burqa och hålla sig inomhus. Frun bryter raskt ihop medans Antonio kämpar som en björn för att allt ska vara så trevligt och att alla ska vara så sams. Just det här att inte stöta sig med folk verkar vara Antonios prio, så han satsar oftast på att få till konsensuslösningar och kör konstant med medgörligt leende, vilket i sin tur gör att han hamnar i trubbel när han försöker förhandla ett landköp åt hans far. Tur då att hjälp erbjuds från Don Vincenzo för här i sicilien hjälper vi varandra, och nu när du fått hjälp av mig så kanske du kan hjälpa mig någon dag? Antonio säger absolutamente men "någon dag" kan komma mycket snabbare än vad man tror och hoppas på.
Redan efter någon dag när familjen solar och äntligen kan ha lite kravlöst lugn som ropar en pojke från stranden att Antonio ska komma in, Don vill prata. Hastigt och ganska olustigt byter filmen här genre, från en slags landsortsfars till något mörkare. Filmens senare delar inte bara ändrar stilen men omdefinierar även de tidigare scenerna i filmen. All sammanhållning och "vi hjälper varandra" kanske inte bara är mysigt utan också ett sätt att hålla onda mönster vid liv.
Redan från början så ser Antonio allt detta när de pratar om alla små "lustiga" minnesmärken kring alla lokala dödade män men väljer att skratta bort det - well, vissa typer av skratt fastnar lätt i halsen
Jag gillade Mafioso mycket, den tar både upp den själadränerande känslan av att vara reseledare för familj och släkt samt andra mörkare teman som osunda släkter, våld och kriminalitet.
