#419 La Pointe Courte

La Pointe Courte, 1955. Manus och regi av Agnès Varda

Filmen i sig är tvådelad- För dels utspelar den sig i en fransk kuststad där man får följa de lokala fiskarnas försök att bryta mot alla fiskerilagar - sedan har vi också ett jättepretentiöst par som pratar om sitt allt mer krakelerande förhållande. Trots att den bara är 1,20 lång så somnar jag flera gånger om medans de pratar på ett konstlat sätt. De liksom lider medans de diskuterar att allt inte är lika spännande som i början. Hon vill göra slut och han, han vill inte. Karaktärerna påminner väldigt lite om människor men det kanske är meningen? La Pointe Courte räknas som en av de definitiva startpunkterna för franska nya vågen och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller tvärtom, men landar någonstans imittten(fast lutar starkt åt tvärtom). 

Lilla byn som allt snurrar kring, La Pointe Courte är lite charmig och påminner lite om Saint-Jean-de-Luz där jag var språkstudent i mitten av 90-talet. Samma arga fiskartyper och sura stora damer. Tyvärr spelas alla rollerna av den lokala befolkningen som definitivt inte gått scenskolan - så det blir lite skolteater över det hela. 

På senare år fick Varda en liten revival efter att hon blev Oscarsnominerad för Visages villages, vilket var fint. Hon verkade ju vara supermysig på äldre dagar, men här, inspelandes hennes första film så är hon 0% lekfull och spontan och 100% spänd konstelev, vilket inte gör mig glad. Faktiskt fick denna film mig att fundera igenom hur vettigt mitt Criterionprojekt egentligen är. 

Filmen får dock inget bottenbetyg då alla scenerna kring byn kändes ganska trevlig, och hela konceptet med att alla försökte tjuvfiska bakterieinfekterade musslor samtidigt som barn i byn dog av oklara skäl var lite gripande. 

#322 Mr. Arkadin

Mr. Arkadin eller Confedential report eller Herr Satan själv, 1955. Manus, regi, skådespeleri, manligt ego av Orson Welles.

Europeiska samproduktioner är alltid lite störiga. Man ska besöka halva världen i filmen och alla skådespelare ska få prata sina språk vilket gör att dubbningen blir uppenbar och uppenbart ganska kass. Här har vi ivarjefall en småskojarkaraktär, Von Stratten (Robert Arden) i trubbel på jakt efter ett halmstrå som kan hålla honom i liv. För någon är efter honom, och inte vem som helst utan den diaboliska rikemannen Herr Arkadin(Orson Welles) - Wuuauuauau. Mr. Arkadin börjar alltså in medias res- alltså mitt i en handling och ägnar då större delen av filmen för att reda ut hur vi kom hit och slutet av filmen att reda ut vad som händer sedan. Von Stratten, som är lite av en fifflare har fått i uppdrag att ta reda på Arkadins bakgrund, uppdraget har han fått av just Arkadin som hävdar att han fått en minnesförlust. Strattens undersökningar gräver upp en mörk hemlighet och Arkadin tackar för informationen och börjar sakta sopa igen alla spåren, eller sopar gör han inte, han liksom låter sin knivsamling sköta snacket...

Arkadin har ett stiligt skägg

Stratten får hemligheter av en loppcirkuskonduktör i Köpenhamn

Ohhh, en surrealistisk blick 

Nu förenklade jag handlingen ordentligt för den snurrar till det ganska mycket. Stratten åker vind för våg genom Europa och Arkadin skrattar diaboliskt av olika skäl. Orson Welles är ju speciell, hans självkärlek liksom strömmar från honom i allt jag har sett, och så är det absolut här också. Det finns någon slags kärlekshistoria här också där Stratten liksom kärar ner sig i Arkadins dotter(Paola Mori), men inget av det kändes särskilt engagerande. Filmen har sina poänger, varav fotot ibland briljerar - men överlag känns det inte som något jag kan rekommendera att man fyller sina karantän-hemmadagar med.

#283 A Generation

A Generation eller Pokolenie, 1955. Regi av Andrzej Wajda, manus av Bohdan Czeszko.

Här har vi alltså Wajdas första film, och också första delen i hans trilogi om andra världskriget från polskt perspektiv. Starten är också grymt ambitiös med ett långt "Crane-shot" över Warsawas kåkstäder till tre kompisar som leker med en kniv. Ett tyskt  tåg åker förbi och de kastar sig upp på en vagn och -nästan på skoj- hystar runt några kolbitar innan en av grabbarna blir ihjälskjuten, och plötsligt är leken inte så rolig längre. En av grabbarna, Stach (Tadeusz Lomnicki) springer hem till sim gamla farbror och bestämmer sig för att ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Men Polen 1944 var inte arbetsmarknaden helt okomplicerad, och Stach hamnar på ett snickeri som gör sängar till tyskarna. Där någonstans kommer politiken ganska klumpigt fram. En jobbkompis berättar om Marx och arbetarnas rätt till sin egen produktion. Stach (och den polska filmbyrån) liksom ryser av välbehag, och han blir raskt kommunist han med. Men snart går engagemanget mer åt frihetskampen mot tyskarna som är filmens riktiga handling. Han blir rekryterad av en tjej till motståndsrörelsen, Dorota (Urszula Modrzynska) och börjar med operationer. De jobba tillsammmans men börjar också inleda en relation. Till en början är Stach hoppfull och entusiastisk men mot slutet allt mer överväldigad över motståndets pris.

För den generationen som hade oturen att vara i Polen, under denna tid var livet svårt och farligt. Många fick välja mellan att ta hand om sin familj under svåra omständigheter eller att försöka göra något åt de omständigheterna. A Generation blir ett sätt att hedra de som kämpade mot fascisterna (så kallade antifascister), vilket görs på ett fint sätt, utan att heroisera för mycket.

Motståndskämparna (Roman Polanski had en mindre roll(i mitten))

Dorota blir utfrågad av nazisterna

Politeken var däremot ganska påklistrad men det störde inte så mycket, då det mest handlade om ett par scener. Överlag var A Generation både intressant och engagerande och höll en bra teknisk kvalitet. Jag gillar't

#243 French Cancan

French Cancan eller Fröjdernas gata, 1955. Manus och regi av Jean Renoir.

1955 var Renoir äntligen tillbaka i Frankrike efter en 15 lång sejour i Hollywood som resulterade i ömsom vin (The river) och ömsom vatten (The Diary of a Chambermaid). Vad gör man då man är tillbaka? Jo man njuuuter av allt franskt, Renoir filmar glatt baguetter, vin, franska sångare och franska charmörer. Och filmen Cancan fick också prefixet French för att verkligen slå in budskapet. Det finns ju flera (Hej Gaspar Noe) som gör sina franska filmer med engelsk titel, men Renoir var nog en av de första. För French Cancan känns mycket som en film om fransmän (eller kanske ännu mer fransyskor) för amerikaner. Och även om Renoir kanske tycker att han borde få ett free pass så bjussar jag inte riktigt på det, för filmen säljer ganska mycket på manliga sexfantasier, se bara nedan...

Trosorna är ju rejäla, men har också spets...

Vilket som, den fina Jean Gabin spelar Dangler, som är en slags nattklubbskung för en fransk motsvarighet till Golden hits. En dag slummar han i en fattig klubb och stöter på den hälften så unga Nini (Françoise Arnoul). Dom dansar och han blir inspirerad till att öppna ett nytt ställe, där miljön är lantlig men vinet dyrt, där musiken är folklig men spelas av proffs, där dansen är charmant och fötterna högt i luften (så man får se damernas ben). Men han är ganska pank så resan från idé till en affär med Nini och ett nyöppnat Moulin Rouge blir ganska lång, lite för lång tyvärr. Men salongen öppnas och det blir en jätte-super-duper succe´. Men som tittare är det lite svårt att förstå varför, jag menar Cancan är ju en ganska tråkig dans och vill man se kvinnoben fanns det säkert bättre ställen än så. Jag brukar ju vara team Renoir men inte idag.

#213 Richard III

Richard III, 1955. Regi av Laurence Olivier, manus av William Shakespeare med lite anpassningar av Laurence Olivier, David Garrick och Colley Cibber.

Det är ju som bekant vinnarna som skriver historien, och även om William Shakespeare inte direkt tillhörde den regerande Tudor-ätten så var det bokstavligen livsfarligt att hamna på deras dåliga sida. Så här har vi en riktigt take-down-piece därvi får följa den sista Plantaganetkungen och hans olämpliga förehavanden. Att filmen inte är särskilt historiskt korrekt verkar Olivier väldigt medveten om aoch börjar direkt med att detta är en legend som kanske inte stämmer men, "Hey det är shakespeare"- så lets get rolling. Det var ett tag sedan jag såg Richard III(och då på scen) så det var lite kul att upptäcka hur mycket house of cards tagit inspiration härifrån- Allt från tilltalet, de diaboliska planerna och kampen om tronen (eller presidentskapet).

Fina framsidan

Denna bild visar ganska bra vad vi snackar om

Olivier är ju en klassisk teaterman av rang, som verkligen SPELAR teater. Han skuttar och ropar, lurar och poserar. Sedan gillade han ju mycket proteser och smink vilket ju här innebar en slags nackinlägg, en ganska dåligt gjord handgrej och en ganska bra lösnäsa. Även Ingmar Bergman var en teaterman, men han hade filmiska idéer- och det har inte Olivier. Det är uppenbart att denna film gjordes så han kunde sprida sin teaterkultur till en bredare publik, vilket ju är nobelt, antar jag- men inte så filmiskt spännande. Han är ju dessutom halt på sitt högerben, vilket var lite turligt då Olivier försökte filma en bågskytt som tog ner Richards häst som hade försedd med vaddering för att skydda den. Tyvärr så lyckades inte Olivier vara stilla då pilen sköts - och den gick rakt igenom benet. Men efterssom skottet träffade rätt ben så gick hans haltning från att vara skådespeleri till att bli äkta.

Trots en del brister så är Richard III ganska så... trevlig att titta på. Richard är skurkig och Olivier är energisk och i full kontroll över vad han vill. Däremot är kostymerna lite väl teatreala och nog borde väl fler scener spelats in "on location". Olivier var ju redan adlad 1955 så det borde väl gått att komma in i lite riktiga slott istället för alla kulisser. Men som sagt, riktiga miljöer hade kanske förtagit lite av det teatrala som Olivier var så förtjust i.

#126 Ordet

Ordet, 1955. Regi och manus av Carl Th. Dreyer, baserad på en pjäs av Kaj Munk

Bergmans filmer har precis som denna (och för all del även Dreyers Vredens Dag och Jeanne D'arc) teman av religiöst grubblande. Men då Bergmans karaktärers tvivel kommer från ett inre resonerande av karaktärerna så är det i samtliga Dreyers tre film en fråga kring även jordsligt liv eller död. Men här har vi inga häxprocesser utan 3 generationer Borgen-familj, med en patriark i toppen följt av hans tre söner, en sonhustru och två barnbarn. En av sönerna är ateist och en tror, bokstavligen, att han är Jesus återuppstånden. Att vara en uppstånden Jesus är tydligen lite deppigt då han går runt och surar som en trumpen emo, för ingen tror på honom riktigt. Den tredje sonen vill gifta sig men det är svårt då den tilltänkta tjejens familj tror på en annan variant av protestantism.

Ateist-sonen och hans vänliga hustru

Im back!

För att en sådan här tvåtimmars lång diskusion om frälsning, religion och grumpy old men ska funka. så krävs ju att manus och regi är på tipp-topp för att man inte ska somna som en säl framför tvn. Och 'Praise the Lord' - detta är starkt och vackert.  

Dreyer påpekar själv att “Temat pasar mig bra—trons triumf i vetenskapens och rationalismens tid. ” Dessutom sa han “att de bästa troende är barn och sinnesslöa då de inte kan tänka rationellt” och även om man kan argumentera vidare kring det - så sägs det väldigt fint och starkt här. Filmen vann dessutom guldpalmen i Venedig och då Dreyer dog så testementerade han sina festkläder till en förvånad Lars von Trier... 

Överlag så presenteras det övernaturliga i dagens filmer ofta som något ont (i skräckfilmer) eller som något fantasifullt i ett parallelt universum (Marvel, Star Wars med mera) Sällan ser man de övernaturliga så ursprungsnära kristendomen och tro som här. Visst är perspektivet lite gammaldags och visst kan en ateist som jag ha lite svårt att resonera i takt med Dreyer men precis som man kan njuta av vackra renässansmålningar med religiöst motiv såå kan jag också köpa detta. 

Extraklipp från the book of mormons som har vissa tematiska likheter med vad som händer i filmen... :

#115 Rififi

Rififi, 1955, regi av Jules Dassin, manus av Jules Dassin, René Wheeler och Auguste Le Breton, baserad på romanen "Du Rififi Chez les Hommes" av Auguste Le Breton.

Rififi är hårdkokt som sladrig spagetti eller som ett grönt ägg. Och namnet som är baserat på fransk slang för bråk och stök faktiskt tagit sig in till svenska språket. Bara för en månad sedan säger expressen att elgiganten råkade ut för en Rififikupp. Men termen verkar mest användas i anslutning till listiga kupper... Villket ger en ganska bra ledtråd till filmens nyckelmoment.

Mest hård och obehaglig är "Tony le Stéphanois" (Jean Servais) som just har kommit ut från finkan efter fem år in-the-can. I liknande noir-filmer så finns det ju ofta med någon manipulativ kvinna i bakggrunden och mycket riktigt söker han sig till sin gamla flamma som inte är glad att se honom.

Hon är rädd

Hej, följ mig

Sedan händer något ovanligt, det är som att regissören ville visa hur misogyn genren kan vara och drar allt till sin spets. Tony tar nämligen upp henne till rummet, ber henne ge honom alla hennes värdesaker och kläder och i en obehaglig scen (trots att det mesta sker utanför ramen) så misshandlar han henne ordentligt med ett skärp. Kort därefter kastar han ut henne ur rummet. 

I en senare scen ber en av de andra tjuvarna sin flickvän att gå tillbaka till sovrummet, han klappar henne på kinden och kallar henne "My pet" - Och då är han ändå en av de jystare karaktärerna. 

Bekymra dig inte om vad vi pratar om, lilla gumman

Så ingen A-märkning av grabbarna i denna film... Men filmen i sig är medveten om det och grabbarnas höga svansföring drabbar inte bara kvinnorna utan också dem själva.

De andra tjuvarna har ivarjefall fått lite charm och en verkar till och med vara hyfsat ansvarsfull småbarnsförälder. Men när livspusslet krockar med med planeringen inför det stora kuppen så kan ni ju gissa villken förälder som får ta över... Hela kuppmomentet är verkligen snyggt, från planeringen där ett par viktiga moment löses upp efter omfattande trial-and-error och när själva kuppen startar så sker det helt ljudlöst, allt är så intränat så alla vet exakt vilket moment som ska lösas och hur det ska lösas. Det blir nästan hypnotiskt där man som åskådare inte direkt förstår varför alla moment görs men man till slut nästan lite njutningsfullt ser hur alla delarna får ihop.

"Jo Le suedois" kan nog behöva en kiropraktor efter kvällens jobb

Rånet är ju filmens centralpunkt men inte slutet på jobbet. För då en karaktär gör ett litet spontant avsteg mot planen så sätter det igång konsekvenser som gruppen inte kan hantera. För när man har snott enorma belopp så finns det både lagens långa arm och i större utsträckning andra delar av undre världen som vill ta del av kakan.

Dramatik, spänning och en av de snyggaste heist-scenerna som gjorts. Finemang!

#95 All that heaven allows

All That Heaven Allows, 1955, regi av Douglas Sirk, manus av Peg Fenwick, från en roman av Edna L. Lee och Harry Lee.

I mitten av 50-talet var de största genrerna musikaler, krigsfilmer, gangsterfilmer, komedier och sedan fanns det också något som lite nedsättande kallades för kvinnofilmer. Sirks filmer 'anklagades' för att vara just det. De var ju melodramer med i många avseenden kvinnliga huvudroller. Under sent 70-tal omvärderades hans filmskapande och han fick sin rättmätiga upprättelse, och just denna film är faktiskt en av Martin Scorseses favoriter.

All that heaven allows cirkulerar kring Cary (Jane Wyman), hennes make har dött för några år sedan och barnen har precis flyttat hemifrån, sonen till ett jobb i stan och dottern går på internatskola. Hon har ärv lite pengar så hon klarar sig men hon har det inte så kul. Hon följer ibland med på lokala sällskapets middagar, dit hon blir körd av den äldre mannen Harvey, som barnen gillar, den överakademiska dottern:

He's pleasant, amusing... and he acts his age. If there's anything I can't stand, it's an old goat. As Freud says, when we reach a certain age, sex becomes incongruous(betyder typ opassande)... I think Harvey understands that.

Här har vi Harvey, som  Cary inte tycker sådär jättemycke om 

Alla damerna i området har järnkoll på varandra och pikar lämnas åt höger och vänster kring folks vanor, klädstilar eller relationer. Cary kommer fram till middagsbjudningen och får direkt en kommentar från en av skvallertanterna gällande hennes röda klänning:

attracting attention? I suppose that's why so few widows wear|it. They'd have to be so careful.

Senare kommer hennes trädgårdsmästare Ron(Rock Hudson), han är yngre, stilig och har ett passionerat intresse för träd. Han har lämnat samhället för att flytta ut i skogen. Ju mer de pratar desto mer börjar nånting att spira- det börjar vanka kärlek banne mig!

Ron visar sin fallosgran

Efter ett tag blir de mer seriösa och hon beslutar sig för att prata med sina barn och vänner om att de ska gifta sig. Ganska snabbt förstår Cary hur snacket går:

• Han är trädgårdsmästare!
• Han jobbade hos dom innan maken dog, så de hade antagligen ihop det redan då
• Cary är ju hur lös som helst
• Han är ung
• Han är bara ute efter hennes pengar

Hennes kompis berättar uppriktigt att "situations like this...
bring out the hateful side of human nature." Barnen får också spelet, med en make som Ron tappar familjen social status, han kommer ju inte passa iiiiiin. Buuuhuuuu säger barnen. Så vad ska man göra, priset för kärlek blev för högt så hon säger nej. Hon blir mer och mer deprimerad och på julafton kommer hennes barn och berättar några grejer:

• Dottern ska gifta sig och flytta ihop med sin man
• Sonen ska jobba med oljeföretaget i Teheran 
• Så barnen tycker hon kan sälja huset och flytta till nått mindre

Men allt är inte sorgligt, hon får en ny fyrkantig vän:

Ingen fjärrkontroll

Är det här det enda livet nu?

Tidigare i filmen talar dottern om att i egypten när mäktiga män dog så brukade fruarna muras in tillsammans med sina mäns kroppar, men att sånt inte förekom längre. Här ser man var man hamnar i övre medelklassens konsumtionssamhälle... Filmen är ju extremt kritisk mot amerikanska samhället och den friheten som amerikaner så ofta säger att de har. Under hela visningen så fanns det så många fina scener som helst, det var helt enkelt väldans bra.

Filmen är vackert filmad men mångas taskiga attityder och småsinthet är allt annat än vackra...

#22 Summertime

Summertime, 1955, i regi av David Lean, manus av H. E. Bates och  David Lean, baserad på pjäsen Sommarens dårskap från samma år av Arthur Laurents.

Jane Hudson (Katharine Hepburn) har tagit en resa till Venedig. Hon är nära 50 år och singel. Hon har sin guidebok i handen. Hon tittar på gondoler, statyer och folket på gatorna. Allt är vackert och romantiskt men också bedövande ensamt. Men hon gör vad hon kan för att hålla upp humöret - man ska ju vara glad. Hon hamnar i samtal med en antikhandlare och något slags  intresse väcks. Men när han vill träffa henne så håller hon ändå hårt tillbaka, hon är ju en fin flicka. Men till slut så går de på date, tycke börjar uppstå. Men ganska snart kommer också slitningar, han ljuger om sin fru och barn.

Oh my, its Venice!

Till slut frågar hon sig om all kärlek behöver vara perfekt, visst hade hon helst träffat en singelman utan barn men är verkligen ingen kärlek bättre än kärlek som inte kan vara för alltid?

Summertime är till viss del en klassisk rom-com men lite mer melankolisk och jordnära i resonmanget (trots att den utspelar sig i ett eskapistisk Venedig). Som sig bör slutar den med att en part måste åka och den andra skyndar sig dit...

Ah, toppfin!

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....