För några år sedan fick jag hem pappersDN i brevlådan och började då ibland störa mig på recensionerna. Populärmusik kunde få alla möjliga betyg mellan 1-5, medans klassisk musik alltid fick en 5:a. På samma sätt kan jag bli lite sur över att händelselösa italienska filmer som handlar om ingenting också alltid verkar få mästerklasstatus när man googlar reviews. För:
1. Att inget händer behöver inte betyda att det finns ett "depth of thought"
2. Monica Vitti må vara snygg men hon är, objektivt, ingen bra skådis. Så snabbt hon ska uttrycka något eller säga något så liksom faller det platt.
Vittis svaghet blir också extra tydlig då hon är med i varje scen, vilket är synd. Männen bakom filmen är också tydliga Ranelid-män som liksom ställer kvinnor på en piedestal som väsen man inte kan förstå sig på. Det tar sig lite då Alain Delon kommer med som faktisk verkar förstå vad han gör, men inte ens han kan rädda den konstiga mansregin och skumma inzoomingar på Vittis uringning.
 |
| Vitti borde ägna sig mer åt skådespeleri och mindre åt att modellposa |
 |
| Vitti kör en konstig blackface-dans |
L'Eclisse handlar liksom inte om något mer än att kvinnor är underliga, och att man kan vara lite ensam och ledsen ibland. Det finns säkert en övergripande ide men det går tyvärr helt över mitt huvud.
Det var ivarjefall lite kul att få följa med Delon på Rombörsen där alla karlarna ropar siffror och får hjärtinfarkter, och det fanns även andra scener som var lite småfina, men det är inte bättre än att L'Eclisse precis lyckas med ett:
