#411 Berlin Alexanderplatz

Berlin Alexanderplatz, 1980. Regi av Rainer Werner Fassbinder, manus Rainer Werner Fassbinder efter romanen av Alfred Döblin

Boken Berlin Alexanderplatz skrevs 1929 av Alfred Döblin. Jag har inte läst den och kommer inte läsa den utan en avsevärd belöning och det är det nog ingen som vill ge? Den var ivarjefall uppenbarligen inspirerad av James Joyces Ulysses och i en slags Stream of consciousness- stil. När den filmatiserades 1931 så var Döblin med och skrev manus vilket resulterade i en hyfsat hyllad 88minutersfilm.

Fassbinder ville gärna ha med alla små tankar, vinklar och vrår så han gjorde den på 902 minuter istället, uppdelat på 13 avsnitt och en epilog. Men han är noga, både i intervjuer och i förtexterna, att detta ska ses som en film och inte en serie, en långfilm, en lång långfilm. Faktiskt ännu längre än fyra sittningar av mastodontfilmen Ben-Hur till exempel. Men varför klagar jag, tiden går ju snabbt när man har roligt? Tyvärr går tiden också långsamt när man har det jättetråkigt.

Så Berlin Alexanderplatz handlar om en tysk man, Franz Biberkopf(Günter Lamprecht), som kommer tillbaka från fängelset och försöker skaffa sig ett redigt liv. Mellankrigstidens Tyskland var ju ingen blomstrande ekonomi och han försöker hanka sig fram med att sälja det ena och det andra. Han träffar också damer, alla damer som syns på bild blir helheta på Franz och vill ligga med honom på direkten - vilket verkar lite konstigt, men det är klart, efter första världskriget fanns det ju färre män att välja på... 

Allt detta blandas med lite skitnödiga monologer som kommer från Döblins bok. Så det var de första fem timmarna. Sedan hamnar Franz i samklang med två personer, Reinhold (Gottfried John) som är en lätt psykotisk gangster och hans kärlek Mieze (Barbara Sukowa). Reinhold får sakta men säkert in Franz i gangsterlivet, men bestämmer sig hastigt att under en biljakt bara putta ut Franz. Franz blir då av med sin arm vilket han ojar sig mycket över (säkert ett par timmar i filmtid). Trots detta så gillar Franz Reinhold jättemycket- vilket är en av många lite underligare relationer. Franz satt ju som sagt i fängelset efter att ha mördat en kvinna, och hennes syster Eva (Hanna Schygulla) verkar inte bry sig så mycket utan vill ändå sexa med Franz så mycket som det går. Och ja, skruvade karaktärer kan man ju alltid ha i en film men här är de liksom oförklarade och osammanhängande... 

Mieze är vad som blir Franz stora kärlek. Han är 50, hon är klart yngre men vad som är lite oroande är att hon mentalt är runt 8 år filmen igenom. Dom verkar så kära så, trots att Franz nästan slår ihjäl henne. Tyvärr leder dock även deras kärlek till att Reinhold blir lite svartsjuk och mycket mordisk...

Bilden är grynig med gammal VHSkvalitet- vilket var så Fassbinder ville ha det. Färgschemat är samma hela filmen igenom och är enligt Dune-modellen med färger från ljusgult till mörkbrunt. 

Det var det, sista två timmarna är som en annan film som utspelar sig i Franz psykbrytande hjärna, där han träffar döden, jesus, mamma, Mieze och djävulen. Jag hänger inte riktigt med på scenernas innebörd men det är fina skräckfilmstagningar som nästan lyckas väcka lite intresse i min fassbindertrötta kropp.

Berlin Alexanderplatz är för lång, manuset är alldeles för likt en bok, regin är teatral, skådespelarna är dåliga (förutom Gottfried John som Reinhold). Snittbetyget på Letterboxd är 4,3 och på IMDB är det 8,5 vilket gör att jag inte förstår någonting. Det finns ju så många bra serier därute, se någon av dom istället. 

#390 Sweet movie

Sweet Movie, 1974. Regi av Dusan Makavejev, manus av France Gallagher, Dusan Makavejev och Martin Malina.

Då Mysteries of the Organism var mer... mystiskt så är Sweet movie mer tydligt politisk. Den består av två delar som vävs in i varandra - varav den ena är ganska rakt på sak och den andra är fläskigt övertydlig. 

Den övertydliga delen handlar om en rik texasman som heter Mr Kapital (John Vernon). Han har skapat en gameshow där nakna kvinnor får visa upp sig för honom och en doktor som bedömmer om de är oskulder. Den finaste ska han gifta sig med. Det är mycket rika-kapitalist troper all around. De flyger helikopter, har stora pooler och pratar bara om olja och pengar. Den lyckliga flickan(Carole Laure) som han bestämmer sig för blir förvånad över att bli insmord med desinfektionsmedel (Så vår kapitalist inte ska känna hennes arbetarbakgrund) och freakar ut totalt då han visar upp sin snopp - som är av guld. 

För här har vi en film som visar snoppar, snippor och bröst i mängder.

Den andra delen handlar om en kvinna på en båt som liksom förför en massa män och pojkar för att sedan hugga ihjäl dom i ett sockerbadkar. Ibland varvas med klipp från utgrävningarna från massakern i Katyn. Så här har vi säkert någon slags metafor med kommunism som lockar med en fantastisk framtid men som i slutändan ändå leder till en massa döda människor i skogen. 

Det händer en massa grejer också, vår kära kvinna som gifte sig med texasmannen åker runt och har en massa sex och återföds. Sista halvtimmen handlar om att hon är på en plats där folk kräks och bajsar på varandra. 

Hm, när jag läser texten om filmen så verkar den ju ändå ganska kul, men det var den inte. Absurdismen kändes väldigt mycket där för sin skull. Många scener var alldeles för långa, exempelvis fick vi se en evighetslång scen där en naken kvinna trycker chokladsås över hela sin kropp - och ja, igen låter det roligare än vad det var. Som vanligt i gränsen mellan 60-70 talet så var sexuella frigörelsen väldigt enkelspårig med långa inslag av mjukporr med väldigt mycket male gaze. 

Konstigt att man kan ha så tråkigt med en film som på ytan har en massa idéer, men det hade jag, så det blir bara ett: 

#372 Sanders of the river

Sanders of the river, 1935. Regi av Zoltan Korda och lite av Alfred Hitchcock. Manus av Lajos Biró, Jeffrey Dell, Edgar Wallace och Arthur Wimperis

Håll i hatten, för denna film är dedicerad till "the handful of white men whose everyday work is an unsung saga of courage and efficiency", och i detta fall ska vi hylla de vita männen som styr upp de afrikanska kolonierna. Det är ju lätt att tänka på att hyllandet av dessa typer vilar på en ganska förlegad syn på ras och afrika(filmen är ändå från 1935). Dock så reagerade New york times redan efter premiären:

He was(alltså Sanders), you may remember, a merciless administrator who controlled a quarter of a million warring cannibals in the interior jungles of the British protectorate by flogging miscreants, sending them down the river in irons, or hanging them to convenient trees. The photoplay has cast a pall of sentiment over him and created a romantic portrait of the benevolent white father who guides the destinies of his black children for the greater glory of the empire on which the sun never sets. 

Nu skriver förvisso NYT ovan att afrikanerna var en kvarts miljon kannibaler vilket jag tvivlar ordentligt på. 

Sanders of the river vilar på tre faktioner och deras interaktioner, den rättrogna och überkompetenta britten Sanders (Leslie Banks), de goda lite korkade infödingarna och de onda lite korkade infödingarna. Denna uppdelning har man ju sett från ett stort antal westernfilmer och känns ganska ofräsh. 

De snälla infödingarna leds av Bosambo (Paul Robeson) som är ytterst underdånig mot Sanders. När de samlas så sjunger de en slags mellanmjölksmix av västerländsk och afrikansk musik. De onda leds av en stam fjäderprydda maniacs som bara vill kriga och ta slavar, deras sånger är autentiska afrikanska inspelningar. 

Sanders är alltså befälhavare över en del av Aftrikas inland (verkar vara strax innanför Elfenbenskkusten och en bit in). Hans roll är att bevaka imperiets styre och se till att alla sköter sig. Sanders själv säger att det är den vita mannen som skyddar de svarta från slaveri och förtryck(om man googlar "slave trade" får man en helt annan bild...). Han är sträng, han är smart, han är lojal och duktig. Han vet hur man pratar till de lokala hövdingarna, alltså samma ton på rösten som om man ska skälla ut en tvååring, 

Vad som jag tyckte var kul med filmen var att den till stora delar faktiskt var inspelad på plats. Många småroller spelas av lokala förmågor och man får se ganska mycket natur och etnologi, vilket var lite mer min kopp te. 

Robeson ville gärna vara med i filmen för att visa en positiv och stark bild kring afrika, men kände att filmens fokus förflyttades och blev något han inte kunde stå bakom. 1938 säger han i en intervju att "It is the only film of mine that can be shown in Italy or Germany, for it shows the negro as Fascist states desire him - savage and childish."

Hitchcock var inblandad i början av projektet, då filmen hette Wings of the Jungle, och spelade in ett par scener som kom med i filmen, jag hittar dock ingen info kring varför han hoppade av.

Så Sanders of the river var ganska tveksam som film betraktad. Dock var den ändå lite intressant att se, i synnerhet då så mycket var inspelat på plats. Om bara min etiska kompass fick bestämma så får det bli Nej så det var lite svårt detta. Det får bli min första film med två betyg:

#354 Clean, Shaven

 Clean, Shaven, 1993. Manus och regi av Lodge Kerrigan

Hel och ren är ju alltid ett bra tips, som passar mig bättre än titeln då jag inte alltid är så välrakad... Tyvärr hjälper dock inte rakningen vår huvudperson som uppenbarligen har tunga problem... 

Clean, Shaven handlar om Peter Winter (Peter Greene(som för övrigt spelar Zed i Pulp fiction)), som har en bil men inget hem, och kanske nyligen har släppts från behandling även om det inte var så tydligt för mig. Han vill nu komma i kontakt med sin bortadopterade dotter som han fick innan han blev psykotiskt i den högre leveln. Vi följer varje steg i hans lilla roadtrip som redan från början inte känns som att den kommer sluta helt på topp. Peter är alltså scizo på en hög nivå. Han liksom slår huvudet i väggen på lokala affären, han kan inte säga ett enda ord utan att låta helknäpp, han mördar folk bara de tittar på honom. Redan här får jag lite problem då det känns som att han liksom inte hade kunnat släppas från ett behandlingshem när han är såååå farlig och galen och dessutom inte manipulativ alls, utan visar alla på mils avstånd att han borde vara inspärrad. Hack i hasorna på honom är en polis, (Robert Albert) som försöker spåra hans mordiska resa. Tyvärr är polisen inte trovärdig i sättet han pratar, agerar, håller i pistol och ser ut.

Sakta närmar han sig sin dotter, och till slut så blir han död, vilket filmen också borde vara. Jag köper nämligen inte det här alls, tyvärr. Bara för att en film ska vara konstnärlig så kan man inte skita i genomtänkta manus eller genomtänkta karaktärer. 

#340 Koko: A Talking Gorilla

Koko: A Talking Gorilla, 1978. Regi och manus av Barbet Schroeder.

Sedär, en icke-arty ap-dokumentär - trevligt! Eller? För det finns en hel del som kliar mina kanske överkänsliga djurvänsögon. 

Koko är en gorilla som bor tillsammans med en ung Stanfordforskare(Penny Patterson) som liksom vill visa att apor kan kommunicera. Så varje dag lär sig apan teckenspråk, eller försöker lära sig teckenspråk. För forskaren liksom säger "say thanks" och apan säger "uuuu", forskaren håller fram en godis och visar hur man håller handen och till slut gör apan samma sak och får sin godis. "wow, she can say thanks!". Mmm, jag är tveksam. Så trots att detta är en enda stor reklamfilm för Koko så känner jag mig rätt oövertalad om att hon kan teckenspråka mer än en hund... Varvat med Koko-scener så får man se klipp på forskare som liksom skiter ur sig skäl till att detta har något vetenskaplig värde. "Eh, this could prove evolution"- tveksamt, och  whatever- det är ju ändå bara puckon som inte tror på evolutionen och dom lär man inte övertala med några hippieexpriment. 

Mest sur blir jag så hon till slut lär apan att förstå "bad monkey" som hon säger flera gånger. Bland annat då Koko stjäl en valnöt, då skriker hon "Bad monkey!" och till slut gör även Koko tecknet för det. Så antingen gör Koko bara några rörelser och förstår inte tecknen eller så förstår hon tecknen och psykar sig själv på grund av att hon ätit en valnöt som låg framme. Gah, dåligt vilket som.

Apor är apor, och att experimentera på dom för att få dom att bli mer som människor är både onödigt, korkat och elakt. Stackars Koko behövde få vara med andra apor och inte bli någon exprimentapa tycker jag. 

Robin Williams verkade få Koko på gott humör

Koko skulle använda en dator för att prata, det gick inge bra. 

What is that Koko, what is that?

Nej, ju mer jag läser om Koko desto mer skeptisk blir jag, från National enquirer om hur Penny tolkar Koko:

“She would ask, ‘Koko, what do you call this thing?’ and [Koko] would come up with a completely wrong sign, and Patterson would say, ‘Oh, stop kidding around!’ And then Patterson would show her the next one, and Koko would get it wrong, and Patterson would say, ‘Oh, you funny gorilla.’ ”

Precis så var det ganska ofta i filmen, så jag är inte impressed.

Släpp aporna loss det är sommar:

#348 Love in the afternoon

Love in the afternoon eller Chloe in the Afternoon eller Kärlek på eftermiddagen eller Chloe in the Afternoon, 1972. Manus och regi av Éric Rohmer

Efter vissa tekniska problem så började jag med att se film 6 i Eric Rohmers sextupel av moraliska sagor (alltså det är sex filmer och inte sexfilmer). Men då filmerna är självstående så ska det inte göra så mycket.

När man ser stand-up komiker kan det vara lite konstigt hur lättflörtade publiken kan vara. Det kan räcka med ett "Oh, strong lights here" och folk skrattar. Franska sextio- och sjuttitalsfilmer verkar ha samma effekt på filmrecensenter out there. Som här, vi har en film om en gift kille(Bernard Verley) som drömmer om tjejer, får ett erbjudande om en affär med en gammal flamma (Zouzou(namnet på skådespelaren, franska filmaktriser verkar köra artistnam som brasilianska fotbollspelare)) och backar ur. Allt tar tid, det är, objektivt sätt inte särskilt kul, men man behöver inte öppna filmsajterna för att veta att alla kommer vara så till sig ödslandes med toppbetyg. Gah. Nu blir det ett lite längre Wikipediaklipp:

Éric Rohmer ville att hans filmer skulle vara helt naturliga. Han använde sig inte av några jump cuts eller ändrade vinklar. Han ville också att allt ljud skulle vara naturligt, använde sig inte av några pålagda ljud eller musik och tog sällan mer än en tagning av scener, även om oväntade skeenden eller väderomslag inträffade. Utmärkande för hans filmskapande var att hans berättelser handlande om "vardagsmänniskor" som i samtida miljöer hade att möta och hantera allmänmänskliga problem relaterade till kärlek, lust, svek och trohet.

Japp, vardagsmänniskor som gör vardagssaker. Det kan kanske vara kul och intressant men jag blev bored. Sista minuterna fick jag se tre gånger på raken då jag somnade.

Filmen då? -Slutet gott, trots att han funderar på varför han egentligen gillar sin fru:

 ([voice over] Why, among all the possible beauties, was it her beauty that struck me? I'm no longer sure of the answer.)

Mmmm. Det var det. Nu är det alltså snart dags för 5 Rohmerfilmer till. #prayforfilmfrommen

Stockholms filmfestival 2019, lilla topplistan!

Ah, ännu ett triumfatoriskt filmfestivalår!

Även om det blir lite färre filmer än förra året så är snittbetyget högre. Roligast av allt var att jag fick med mina barn på många av visningarna :)


Så here we go, från bäst till sämst:


1. En helt fantastiskt vacker kärlekshistoria som kändes in i hjärteknoten (?). Supersnyggt foto och en väldigt fin stämning rakt igenom

Portrait of a Lady on Fire, regi av Céline Sciamma

2. Knives in kanske den borde hetat? Vilket som så var det en trevlig deluxe-version av morden i Midsommer och ibland är det allt man behöver

Knives out, regi av Rian Johnson

3. The Lighthouse var ingen film att förstå, mer en film att uppleva. Otroligt snygga referenser till tyska stumfilmer och den gamla sjökaptenen i Simpsons

The Lighthouse, regi av Robert Eggers

4. Både en komedi och en dagsaktuell nedfart i fascismens hjärta.

Jojo Rabbit, regi av Taika Waititi

5. Om en man som vill lämna sitt land utan att riktigt lyckas. Diskuterar frågor som integration, nation, identitet och lyckas däremellan vara rolig.

Synonyms, regi av Nadav Lapid

6. Kanske mer en divorce story... Har sina fina scener, i synnerhet en fin Sondheimsång av Adam Driver. Är tyvärr också sorgligt ojämn i både stil och skådespeleri.

Marriage Story, regi av Noah Baumbach

7. I kina vill folk tydligen inte veta om de är sjuka så därför spelar släkten tydligen små charader för att inte berätta.

The Farewell, regi av Lulu Wang

8. HYSTERISK JAKT PÅ TJUR. ALLA SKRIKER. HELT HYSTERISKT, AAHSHSHHSH

Jallikattu, regi av Lijo Jose Pellissery

#305 Boudu saved from drowning

Boudu saved from drowning eller Boudu sauvé des eaux eller Boudu flyter förbi, 1932. Regi av Jean Renoir, manus av René Fauchois.

Jean Renoirs pappa, Auguste Renoir - var ju som bekant en av sekelskiftets mest framgångsrika målare. Hans impressionistiska och lite idealistiska tavlor hade ofta motiv där medelklassmänniskor liksom hängde vid stranden eller rodde en liten romantisk båt längst en liten pittoresk flod. Screw that tänker Jean Renoir i sin uppgörelse med borgarskapet i allmänhet och pappa i synnerhet. Boudu flyter förbi utspelar sig i precis samma miljöer vid precis samma tid som många av pappas konstverk, men nu ska Jean visa hur förljugna alla dessa borgarbrackor är. För när den knasiga luffaren Boudu (Michel Simon) försöker begå självmord och räddas av en pompös medelklassig bokhandlare så hamnar han i en konstig värld. För Boudu vill bara hänga med sin hund och om det skiter sig så vill han gärna dö. Men icke, hans räddare får medalj som hjälte och Boudu får en massa förmaningar kring hur man ska bete sig. Så kan de gå.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Jaja, Bourgeoisien säger ena stunden att man ska vara fin i kanten och i andra stunden har de en massa utomäktenskapliga affärer och sånt. Dessutom försöker de forma sin nya skyddsling till att själv bli en god borgare. Men Boudu vägrar följa konventioner och går sin egen väg. Tyvärr är hans egna väg inte så charmig heller, utan att leva i smuts på gatan. Luffisliv på gatan är nog generellt trevligare i politisk teorin än i praktiken.

Så nä, trist film för mig. politiska poängerna är banala, humorn slår slint och estetiskt är det ganska så meh.

#290 Phantom of liberty

Phantom of liberty eller frihetens fantom, 1974. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland så är förutsättningarna för filmuppskattning mindre optimala och jag vill inte utesluta att min neggighet kanske kan till någon liten del komma ifrån den grymt dåliga bilden. För annars var förväntningarna ganska höga eftar att jag blev förtjust i "The discreet charm of the bourgeoisie", men denna var inte min kopp te. Men man behöver ju inte googla så länge för att konstatera att alla andra verkar tycka den är så rolig- och smart. Det är bland annat en man som inte kan sova och så kommer det in en struts- en struts i hans rum, sååååå dråpligt. Slant skriver ", each and every one as startling as they are perversely funny." och då lackar jag ut. Om man är jättekär i Bunuel så kanske allt han rör vid blir till guld men jag är inte det, och då fanns det inte så mycket att hämta. Det är en massa scener hoppsnickrade med varandra som diskuterar teman som sociala normer eller vad knasigt det skulle vara om en ung man skulle bli kär i hans moster- hans moster! Ojojoj. Absurdismen är nämligen ganska tillbakadragen och den röda tråden kanske hamnar om människans duplicitet eller något sånt, men för mig blir faktumet tydligt att när Monty Python såg det här så kunde de skapa både roligare och smartare alster.

Brevbäraren delar ut brev på på sängen, på sängen! Så dråpligt. 

Bunuel är inte direkt rädd för att vara sexistisk

 Osnyggt och trist, mer säger jag inte.

#257 Secret Honor

Secret Honor, 1984. Regi av Robert Altman, manus av Donald Freed och Arnold M. Stone

1984 var Robert Altmans karriär i många avseende i en brant nedförsbacke. Han hade nyligen gjort två TV-filmer och den senaste långfilmen var fiaskot Streamers(som inte handlar om att titta på netflix utan om att vara gay i militären). Så Altman tog ett jobb som filmlärare och tyckte att inspelning av en teaterföreställning kan vara ett bra examensarbete för alla unga filmwanabees-studenter.

Pjäsen man valde "SECRET HONOR: The Last Testament of Richard M. Nixon," från teatern Provincetown Playhouse, pjäsen var en av många dåtida Nixonpjäser och är lite som en fantasi kring hur Nixon kan ha resonerat kring olika ögonblick i hans karriär. Men man märker snabbt att även när man "knäppat till" Nixon i en sådan här pjäs så verkar han ju ändå klart vettigare än hans nuvarande presidentmotsvarighet.

Pjäsen spelas av en skådespelare, Philip Baker Hall, och utspelar sig i ett rum hela tiden. Philip spelar verkligen TEATER, det är frustningar, det är känslor, det är plötsliga viskningar. Han vill jättegärna att även dom som sitter längst bak i teatern ska kunna hänga med och Altman och hans filmstudenter verkar inte ha hjärta att säga att detta är FILM, man kan ju trots allt göra en massa med filmmediet. Man kan zooma in, man kan jobba med små medel, man kan göra något annat än filmad teater. Varför gjorde du inte det Robert!?

I am not a Crook!

Dessutom så diskuterar filmen ganska små, ibland obskyra detaljer som jag inte på något sätt kan relatera till - lite som om en film om Trumps sjuka tweets skulle tittas på av någon stackare 2039. För mina förkunskaper är lite sisådär, stora drag känner jag till men inte hans skolkontroverser eller syrliga eftersnacket efter hans första valvinst...

Var Secret Honor en bra och intressant pjäs? - Säkert. Är det en givande film?

#256 A Constant Forge

A Constant Forge, 2000. Manus och Regi av Charles Kiselyak.

Mycket är bra med USA. Det finns goda burgare, bra basketspelare och Beyonce. Men så finns också denna filmgenre, - Hyllningsdokumentären. Här är den dessutom över tre timmar lång. Det är en massa skådespelare varav några aldrig jobbat med Cassavettes som liksom bara "He's soo great, such a awesome filmmaker", "He's a great person, a great lover and a fantastic humanitarian" och "He only cared for people and art".

Några saker var dock lite intressanta...:

• I Faces så spelades varja tagning in enormt antal gånger, där varje tagning skulle lekas fram på olika sätt, och det är säkert den inställningen - att alltid få fram tagningar med max liv och energi som gör att filmerna ibland blir lite överbelastade
• I Woman under the influence så slår han Lynn Carlin i ansiktet för att locka fram känsla vilket hon verkade minnas med ganska goda känslor (han tyckte om att jobba med amatörer så jag antar att det kan vara svårt för dom att fejka fram känslor) . Han brukade också tafsa hennes rumpa så jag antar att han är glad att han inte var med om Meetoo...
• När skådisarna skulle ha kul så berättade de sina drömmar för varandra vilket är spännande, för jag trodde att alla i hela världen tyckte att drömberättande var aptråkigt. 

A Constant Bore

Man får inte göra sådana här filmer 3.20 lång, det är ett brott mot cineastisk etikett. Det är så lätt att klippa här dessutom, om man bara tog bort alla som bara säger att han är "Great!" så har man kanske 45 minuter av intressant film. Skam över Kiselyak över denna meningslösa evighetsmaskin. 

Dessutom fanns det många områden som liksom hoppades över som hans sista film (Big Trouble), hans manusprocess eller eventuella inspirationskällor.

#222 Diary of a Country Priest

Diary of a Country Priest eller Journal d'un curé de campagne, 1951. Regi av Robert Bresson, manus av Georges Bernanos och Robert Bresson.

Ibland undrar jag hur urval av filmer till Criterion går till när det är två filmer på rad där huvudkaraktären har magcancer. Det känns ju som ett ganska kasst tema att köra på men kan ju också vara en slump? Här har vi en präst (Claude Laydu) med ångest som får en ny församling, folk verkar inte så intresserad av hans kall och han har ont i magen. För att bättra upp magen och för att vara skärpt så har han gått över till en diet på endast torrt bröd och rödvin. Nära kyrkan bor de en adelsfamilj som vår präst siktar in sig på. De har ett snurrigt liv där pappan har en affär med guvernanten, dotter är bitter på pappan och mamman är bara bitter och ledsen för att hennes son som dött några år senare. Dessa är de enda prästen satsar på, och åker emellanåt till sin gamla prästmentor som klagar på honom.

Butter

rande butter

Jag vill gilla sånt som ska vara bra, och denna är ju så hyllad. När man googlar recensioner så är det ju bara maxbetyg. Men jag fick ingen andlig upplevelse, jag fick en uttråkad upplevelse. Vår präst har en konstant ångest men jag blir liksom inte så smittad eller påverkad av den, vilket är synd, eftersom delad ångest är bra ångest! Istället blir jag bara sur på hans konstlade sätt och tråkiga utmaningar, det enda som jag tyckte vara lite kul var hans vin och bröd-diet, men jag vet, det ska inte vara kul. Det ska vara en själslig resa som för mig närmare Jesus och/eller fransk filmhimmel. Sedan är ju skådespelarstilen som Bresson kör med där alla ser lite nollställda ut är inte så kul. Vår kära präst, Claude Laydu, går genom hela filmen som en trött ångestrobot. I verkligheten var han tydligen ganska livlig och var programledare för en tv-show för barn. Bressons teori var att skådespelare var "modeller". Han krävde att de inte skulle agera, och upprepade tagningar gång på gång för att ta bort synliga tecken på "skådespel". Så med en teori, tid och mycket pengar för att köpa filmstock för så kan man uppnå den berömda Bressonstilen, ut och pröva alla filmkids!

Nu fick jag ju faktiskt en rejäl konstupplevelse av Au Hazard Balthazar, så jag har inte helt gett upp på Bresson, bara på denna filmen, på gud och på bilden av mig som fullfjädrad kulturman. 

#177 The Lost Honor of Katharina Blum

The Lost Honor of Katharina Blum eller Die verlorene Ehre der Katharina Blum eller Katharina Blums förlorade heder, 1975. Regi av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, manus av Volker Schlöndorff och Margarethe von Trotta, baserad på boken av Heinrich Böll.

Katarina (Angela Winkler) träffar en snygg kille, Ludwig (Jürgen Prochnow) på en fest och tänker "kör till"! De dansar nära och han sover över hos henne, morgonen efter stormar polisen hennes lägenhet. Mannen hon hade en fling med var tydligen efterlyst som livsfarlig brottsling. Polisen köper inte alls att han bara var någon hon hade träffat då, och sakta men säkert börjar hennes liv förvandlas till en mardröm. Pressen verkar tillsammans med polisen vara helt laserfokuserade på att förstöra hennes liv - varför är lite oklart (de är helt enkelt onda förstår man lite senare). Så polisen rycker henne i håret och pressen fyller löpet med påhittade nyheter om henne. Jahapp.

Trotts att Ludwig har ställt till det för stackars Katarina så blir hon mer och mer intresserad av honom och gör allt för att få träffa honom, men då det inte går, och pressen trycker på henne med den ena sagan efter den andra...

En fantastisk polsk poster som verkar vara gjord av någon som inte sett filmen(!)

Polisen bevakar på nära håll

Till slut pressas hon och de nära henne till att bli samhällsfientliga och farliga. Kanske är det så att illa behandling av oskyldiga kan skapa... terrorister?

Filmens tema kom av Heinrich Bölls egenupplevda behandling av Bild-Zeitung och här får han alltså leva ut någon slags hämndfantasi...

Annars är stämningen och färgerna gråa och lite misäriga utan att man riktigt känner med det. Nah, den enda som klarar sig med hedern i behåll är den sköna, lite obehagliga polisen Beizmenne(Maria Adorf). Annars var Katarina Blums förlorade ära lite tråkig, hon må ha förlorat sin ära hos pressen och polisen men det cineastiska intresset tappade hon ganska raskt även hemma chez Filmfrommen...

#169 Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey

Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey, 1986. Regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker.


Nej nej nej, inte mer Hendrix. Herregud vad gitarronani är tråkig, några gånger kan jag inte riktigt hålla mig och tittar ner i telefonen. Detta går helt past me, hej då Jimi och din höga självkänsla och dina tråkiga covers!

Otis Reading? Han kan ju sjunga fin-fint och verkar ju vara en härlig kille. Men Ack nej, han är på showa-för-amerikansk-medelklass-mode så han tjoar och ler sig igenom sitt set, trist. Men sista låten "Try a Little Tenderness" var ju väldigt fin och då äntligen händer något och det blir en massa fina inklipp från festivalpubliken som är ömma mot varandra på olika sätt, det är söta bebisar, sovande par, pussar, kramar och annat trevligt som nästan gör att betyget går upp ett snäpp!

Otis Redding i världshistoriens fulaste kostym

Men icke, för det här var bara för tråkigt.